1984 blev Owe Thörnqvist Sveriges rock-farfar

Nuförtiden är det självklart att Owe Thörnqvist var vår förste rockartist. Inte så när jag var barn. Då började svensk rockhistoria med Rock-Ragge och några till. Alla hade de namn på formen ”Rock-Förnamn”. Alla var de bleka kopior på amerikanska förebilder. Och alla sjöng de på engelska – självklart, helt självklart. Pugh Rogefelt ”visade att man kunde sjunga rock på svenska” en god bit in på 1970-talet.

Den som gjorde Owe Thörnqvist till hela landets rock-farfar var journalisten Bengt Eriksson. Jag var tonåring när jag läste hans intervju med Owe om hans influenser, ungdom och inspelningar, publicerad 1984 i tidningen Schlager, som trots namnet var en rocktidning och inget annat. Med tiden har jag blivit alltmer förundrad över hur det kommer sig att ingen före Bengt E hajade att Owe T varit supertidig med att lira rock’n’roll?

Jag tror det handlade om image.

Rock var amerikansk ungdomskultur. Owe Thörnqvist var inte amerikansk ungdomskultur, utan – ja, vad. Vad var Owe T? Hur såg man på honom, under 1950- och 60-tal?

Förmodligen var Owe Thörnqvist i folks ögon helt enkelt Owe Thörnqvist, på samma sätt som Povel Ramel var Povel Ramel. En man synonym med sin genre, som inte kunde tänkas existera utan honom. Den genren bestod av musikaliska element som folk inte var vana, kombinerade med ganska så halsbrytande texter. Om folk försökte etikettera Owe tänkte folk nog mer på texterna än på musiken, och textmässigt befann han sig väl ungefär mittemellan Ulf Peder Olrog och redan nämnde baron Ramel.

Jag har hört Owes melodifestivalslåt. Jag tycker väl den var sådär. Lyssna på Anna kaffepanna istället, tycker jag. Bildspelet som någon satt ihop till låten där den ligger på Tuben är väl kanske inte så nödvändigt, men låten är kul. Betänk att Owe lät så här redan 1959, och försök sen förstå hur äran som den förste att göra rock på svenska kunde tillfalla Pugh.

För övrigt fattar jag inte varför inte Owe Thörnqvist fått Karamellodiktstipendiet. Om rock’n’roll är ett av de thörnqvistska ben som länge inte blev sett för vad det var, är hans ordlekar- och rimmartalanger lika underskattade.

Länkar

Bengt Erikssons gamla intervju, i tidningen Schlager.
http://www.owethornqvist.com/Artiklar/oweartiklar.htm#Schlager

1955?!

Jag måste gnugga mej i ögonen. Luta mej närmare glaset i Ijusapparaten, ställa in skärpan och titta efter en gång till om jag verkligen sett rätt. Jag sitter på radion i Malmö och kollar på grammofonarkivets mikrofilmer efter utgivningsåren för Owe Thörnqvists gamla 78-varvare och EP-plattor och det stämmer faktiskt: Owe Thörnqvist spelade in och gav ut sin första rocklåt – ”Diverse Julboogie”, kallade han den – redan 1955!

Det är inte bara konstigt.

Det är helt enkelt sensationellt!

Rock-Ragge, som var Owe Thörnqvists enda konkurrent om titeln ”Sveriges rockkung” – konkurrent och konkurrent, förresten, Owe Thörnqvist hade inga konkurrenter, han var helt i en klass för sej, men Rock-Ragge var den enda av dom övriga svenska rocksångarna, Little Gerhard, Boris, Percy Steele, White Bear, Lille John och allt vad dom hette, som inte bara larvade sej utan hade en viss känsla för rock’n’roll – han kom inte med sina första plattor förrän 1957.

Det Owe Thörnqvist 1955 gjorde i Uppsala och på skivmärket Metronome var exakt samma sak som det Elvis Presley 1955 gjorde i Memphis och på skivmärket Sun. Bägge parade dom den svarta bluesen med den vita countryn och barnet döptes till rock’n’roll eller rockabilly.

Annonser

2 thoughts on “1984 blev Owe Thörnqvist Sveriges rock-farfar

  1. Owe har dock varit mycket mer än Rock-n-Roll.
    Protestsångare för en fri företagsamhet i korvbranschen.
    Danscharmör med Rumba i Engelska parken.
    Nydanare av det folkliga lantliga schillingtrycket med Albin och Pia (och det mer småstadsaktiga med Dagny).
    De tre sistnämnda har så dramatiska musikaliska tempoväxlingar att de omöjligen kan placeras in i någon traditionell rockagenre.

    Men vad som förmidligen höll honom skiljd från rockarna i folks medvetande på 50- och 60-talen var nog hans avsaknad av rockattribut i klädväg. Det var nog det som mest förenade de andra, kanske t.o.m. mer än det musikaliska.

    Gilla

    • Japp, han hade alltid fler strängar på sin lyra. Bara det att han som ung gjorde revy. Minns jag rätt nämner Erikssons artikel lite i förbigående hans mer bonnkomiska alster samt att han även var tidig med latinorytmer.

      Kläderna räknar jag som ett tecken på den ungdomskultur som han inte var någon självklar del av.

      Numera är det väldigt mycket rock’n’roll över honom. Soundet är tyngre, som Mats Ronander och grabbarna. Och när började han lira bluesmunspel, egentligen?

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s