Varför spelar de så jobbiga tonarter i kyrkorna?

Jag har visst redan skrivit en hel del på temat anpassning av tonhöjd på psalmerna till vad folk faktiskt klarar att sjunga. Det är den färska insändaren i KT av Ingegerd Åkerblom, 86 år gammal tant i Trollhättan som vill ha lägre tonarter så hennes åldrade röst klarar att sjunga psalmerna i kyrkan som sparkat igång mig. Ämnet är dock sannerligen inte nytt, men för nytillkomna läsare är det lika bra att ta det från början.

Det är olika i olika kyrkor och församlingar, det ska sägas. De kyrkomusiker spelar i tonarter som vanligt folk idag inte klarar av är dock förskräckligt många. Det borde vara tjänstefel, men tydligen är det väldigt många musiker som rycker på axlarna åt det.

Är det jag som är musikaliskt omöjlig? Det har jag hemskt svårt att tro.

Som barn sjöng jag mycket, först till LP-skivor och kassettband, och sen på egen hand.

Otäcka storasyskon som terrade genom att sjunga stämmor på saker och ting lärde mig att hålla en melodi fast det kommer in en stämma. (Jag minns fortfarande hur fruktansvärt elaka jag tyckte att de var.)

Jag sjöng i kör mellan i runda slängar 13 och 25 års ålder.

Jag spelade ett instrument i omkring fem år. Inte särskilt entusiastisk, men dock.

Jag tog sånglektioner, även detta i omkring fem år.

Ändå tillhör jag de som har väldigt svårt för höga toner. Vadå, det borde väl de där sånglektionerna ha lärt mig? Jodå. Jovisst. Mina sånglärare lärde mig att använda sån där huvudklang … men jag tyckte aldrig om den. Det var inte min röst, jag kände mig inte hemma i den. Dessutom är sång för mig att presentera en text. Ska man upp och gala på höjden, då ska man färga vokalerna så ljuden blir lättare att sjunga på. Sickna galenskaper! Nej, jag ville inte. Och något annat sätt att komma lite högre än den klassiska huvudklangen, det har jag inte. Jag hittade det inte på egen hand. Alltså står jag här idag, ett antal år efter att jag slutat sjunga särskilt aktivt, och har bara min gamla ”bröströst” – den del av en kvinnas sångröst som ligger nära talrösten – att tillgå.

Jag är en ganska ovan kyrkobesökare med taskigt omfång, men med relativt gott musikaliskt självförtroende. Den kombinationen är förmodligen ganska ovanlig.

Jag blir galen på kyrkomusiker som tvingar mig att hoppa mellan oktaverna. Jag får spunk.

Ni som gör så: Era kyrkor besöker jag inte mer än en gång. Så enkelt är det.

Länkar

Tant Ingegärds klockrena insändare i KT. Go Ingegärd, go!
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/sank-tonarten-sa-sjunger-vi-battre

Egna funderingar kring befolkningens drastiskt sjunkna sångkunskaper, och vilka konsekvenser det får för gudstjänsten. September 2015.
https://rebellasandra.wordpress.com/2015/09/27/manniskor-sjunger-ju-inte-langre/

För ett par veckor sedan surfade jag runt och läste om förslaget till ny gudstjänsthandbok för Svenska kyrkan. Musikserier, tonspråk, tidsbundenhet… okej, men det är fortfarande så att församlingssång ska bära gudstjänsten? Det går ju inte. Folk idag är osäkra sångare och har dålig chans att lära sig musikmaterialet. Det konceptet fungerade en gång, men gör det inte längre.

”Nej, det är inte för att jag är omusikalisk.” September 2015.
https://rebellasandra.wordpress.com/2015/09/29/nej-det-ar-inte-for-att-jag-ar-omusikalisk/

Mina intryck från första besöket i Allhelgonamässan. November 2015.
Allhelgonakyrkan var första kyrkan där jag upplevde att min röst dög. Mycket riktigt blev jag där ett tag.
https://rebellasandra.wordpress.com/2015/11/01/gudstjanst-for-nyborjare/

Mitt musiköra lär aldrig bli så uppövat som i min ungdom men jag skulle kunna gå till Allhelgonamässan bara för att få sjunga i grupp, i ett format som inte underkänner och ständigt påpekar min rösts begränsningar. Först med denna motpol inser jag hur vanliga gudstjänster alltid gör just det. Jag brukar lägga ansvaret för det på mig själv. Jag har ju ganska taskigt omfång och jag vet om det – men tänker jag efter vet jag att de flesta är en bra bit sämre sångare än jag. Jag tycker det är jobbigt att behöva hoppa mellan oktaverna, men jag klarar av det. Det flesta gör ju ändå inte det.

Folke Bohlins först hemligstämplade och sedan frisläppta yttrande innehhåller ett stycke som jag reagerat på.
https://www.svenskakyrkan.se/kyrkohandboken/dokumenten ”Yttrande Folke Bohlin”

Jag vill inledningsvis nämna något som jag saknar i dokumentet men som kanske finns på annan plats i KHF, nämligen ett motiverat ställningstagande till grundläggande frågor om musikens roll i gudstjänstlivet såsom: Kan gudstjänst firas utan musik? Med endast psalmsång? Måste sången ackompanjeras, även ursprungligen enstämmig sådan som den gregorianska? Kan man räkna med att kantorn har en sånggrupp till sitt stöd?

Första frågan här frågar sig alldeles för få. Kan gudstjänst firas utan musik? Varför inte? Kan inte en gudstjänstform baserad på talkör tänkas vara något för framtiden? Man bör åtminstone ta sig en ordentlig funderare på församlingssångens hur och varför. Förutsättningarna har förändrats drastiskt, jämfört med tidigt 1900-tal. På något sätt bör man försöka anpassa sig till det.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s