Vår sak är att lämna platsen som åskådare för att bli liturger

När jag deltar i kopternas liturgi denna morgon märker jag hur lätt det är att falla in. Vägen från oral bön till mental bön till kordial bön är inte en teknik eller metod. Vi dras in i bönens värld av den bön som pågår. Vår sak är att lämna platsen som åskådare för att bli liturger. En liturg är någon som drar in världen i Gud.

I ögonblick av nåd förnimmer vi vad som pågår i vårt eget hjärta, vårt fördolda djup. Där bor Kristus. Där är den helige Ande. Där Gud är, är bönen enkel och otvungen. Som ett klart, rinnande vatten. Den är inte längre något vi gör, men något vi är. Vi är inte upptagna av hur vi ska be eller vad vi ska be. Det är nog att vara.

Peter Halldorfs fasteblogg
http://ekumeniskakommuniteten.se/fastebloggen/2017/02/15/bonens-vara/

De här formuleringarna suger jag på.

Jag har också varit på koptisk gudstjänst. Den är något. Den har något. Ja.

Det är något ortodoxt i det här synsättet, tror jag. Det där med en värld av bön som pågår, visst är väl det ortodoxt? Gudstjänstens pågår hela tiden, och det där därför de inte är så noga med att man måste ”komma i tid”?

Jag har citerat nästan hela blogginlägget. De inledande meningarna klippte jag bort, för de säger mig inget. Det handlar om ett Paulus-citat, om ”andens bön”, följt av frågan ”vad är det egentligen”? Jag misstänker att frasen med ”andens bön” talar starkt till frikyrkliga, som ofta har en annan syn på vad detta ska vara.

Men jag bara gissar. Jag kan ha fel.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s