Varför ska man be?

Det finns en film där kardinal Schönborn berättar om hur han som ung novis i kloster slutade be. Han och hans medstudenter läste teologi, bland annat Rudolf Bultmann. Schönborn skyller det på Bultmann att han slutade be. Han uppfattade det de fick lära sig, som att bön ingenting betydde.

Jag vet extremt lite om Bultmann, så just honom får vi nog lämna därhän. Det är i alla fall uppenbart att det finns sätt att tänka om Gud som gör det mer lättbegripligt varför man ska be, och andra sätt där bön blir mer svårgripligt.

Så länge man har en väldigt simpel gudsbild. Kanske inte direkt att Gud är en skäggig gubbe på ett moln, men ändå att Gud uppfattas som ett väsen som existerar separat från världen. Då är det ganska självklart att man kan rikta sig till denne Gud i bön. Gud handlar i världen och Gud gör under. Det är den klassiska evangelikala världsbilden. Alla händelser som är utöver det vanliga är extra viktiga för de bevisar att Gud verkligen gör något, till skillnad från min exceptionellt snabba återhämtning från den där lunginflammationen där man eg. aldrig säkert kan säga om Gud hade något med det att göra eller ej.

Men om vi istället tänker oss att Gud finns i världen, inte utanför det. Inte så att världen och Gud skulle vara är samma sak – vi är inte panteister – men åtminstone att världen är genomandad av Gud. Att Gud kanhända verkar genom såväl penicillin som läkare, och ibland kanske genom oförklarliga skeenden som vi kan kalla för under – men inte huvudsakligen.

Men framför allt om Gud inte är något väsen.

Hur kan ett icke-väsen varken älska eller bry sig om eller … ja. Och hur kan man rikta sig i bön till ett icke-väsen?

Jag har skrivit en del om apofatisk teologi på den här bloggen. Jag finner fortfarande det spåret väldigt intressant. Men … inte för att jag någonsin varit någon i väldigt hög utsträckning bedjande människa, men ju mer jag komplicerat min gudsbild desto mindre förstår jag mig på det där med bön. Och det bekymrar mig.

Sen är ju frågan vad bön egentligen är. Det är ett jättestort ämne, som jag gärna skulle gå en föreläsning om. Vissa böneformer synes mig mer vara någon typ av meditation eller kontemplation, inte nödvändigtvis riktad till något utanför en själv. Å andra sidan – om allt är genomandat av Gud, inklusive vi människor. I så fall går det väl att nå kontakt med Gud även inifrån sig själv. Ligger inte det i botten, under exv. de här ignatianska övningarna?

Jag vet inte. Det är snurrigt, alltihop.

Hilfe?

Länkar

Filmen med kard. Schönborn, inkl. utskrivet och översatt citat ur den, hittas här.
https://rebellasandra.wordpress.com/2015/04/19/rudolf-bultmann-och-kardinalens-utslocknade-boneliv/

Annonser

6 thoughts on “Varför ska man be?

  1. Som vanligt är praktisk träning viktigare än teoretiska studier, även när det gäller bön.
    I någon mån kan man säga att bön är en del av efterföljelse och en klassiker inom det ämnet är ”Om Kristi efterföljelse” tillskriven Thomas a Kempis.
    Långsam läsning under bön rekommenderas.

    Gilla

  2. Hej Rebella, jag tänker att bön ofta blir för smalt och platt, bön är att leva med Gud, påminna sig om Guds närvaro och sätta in sig själv i ett sammanhang, det är också att göra sig själv beredd till handling. Jag har övat kristen djupmeditation en del, där tystnaden, att sitta sig till stillhet i en ordlös närvaro är poängen. Hur vi än uppfattar Gud så är det möjligt att ha en relation till Gud, för oss kristna till den kärleksfulla närvaron som vill oss gott och vår befrielse.
    Bultmann är intressant för övrigt, men kanske mest historiskt

    Gilla

    • Mitt svar har dröjt mest för att jag inte riktigt vetat vad jag skulle svara. Bön är väldigt mycket, ja. Och på ett sätt är det väldigt spännande att meditation, som jag uppfattat som något österländskt, återfinns i kristen tradition – även gammal sådan.

      En gång sade jag till en jesuitpräst, apropå deras ignatianska övningar – som betraktas som något slags bön. ”Hur kan ni veta att ni inte bara sitter och pratar med er själva”. Han svarade, smått roat – sådär som fäktläraren när han vet att han får in en träff när han vill, men håller igen för att inte mosa eleven – ”Vad är det för skillnad?” Jag blev jättechockad. Öht är det ganska många saker som någon sagt till mig, som det tagit lång tid att mogna fram mening i.

      Liked by 1 person

  3. Ping: Det där med lagom | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s