Vesper á la catholique

Det ska stås, sittas, bugas och göras korstecken. Jag vet inte när man gör vilket. Det var nog rätt klokt att jag satte mig längst bak, så jag har folk att titta på och ingen bakom mig ser när jag gör fel. I Bjärka-Säby sitter man på golvet eller på stolar runt väggarna, och använder inte dessa gester (fast ingen lär höja ett ögonbryn om någon känner för att korsa sig).* Annars är det sig väldigt likt. Skillnader finns säkert, men jag kan verkligen inte avgöra vad som bara är en skillnad från en gång till en annan och skillnad mellan katolikstuk och Bjärkstuk. Jag misstänker att det dessutom kan skilja en del mellan katolikvesper och katolikvesper.

Man har skrivit ut ett litet blad, så vi slipper bläddra fram och tillbaka i Cecilia. På bladet står det mesta – inte riktigt allt. Inte avslutningen, som förmodligen är samma från gång till gång. Inte den inledande hymnen, där berättade ledaren vilket nummer i Cecilia (den katolska psalmboken) som skulle slås upp. Undras om psalmtonerna är valda av den som är ansvarig? De var i alla fall ganska lätta. Det är det rimliga sättet att göra det på, tycker jag. Välja psalmtonerna (”melodierna”) efter vad gruppen som sjunger klarar av.

Det är tryggt att sitta långt bak när man är osäker. Å andra sidan är det jättedumt att komma långt bort ifrån ledaren. Första gången jag var med satt gruppen väldigt utspridd, och det blev svårt att riktigt lyckas höra varandra, lyssna in varandra. Vi blev verkligen inte som en röst, det vore synd att påstå. Nästa gång var det en icke föraktlig mängd uppenbara körsångare med (folk som spontant börjar sjunga i stämmor brukar vara körsångare) och de satte sig långt fram, allihop. När jag känner mig säkrare på ställets ”do’s and dont’s” ska jag nog våga mig längre fram.

Som den protestantiska tölp jag är stövlade jag bara in och satte mig i en bänk. Efteråt kom jag på att man ju korsar sig när man går in. Visst, det kan jag gärna göra. Jag har lärt mig att korsa mig på annat håll, hos svenskkyrkliga av lite mer högkyrkligt slag och hos frikyrkliga på Bjärka-Säby. Korstecken känns inte så drastiska längre. Den där vigvattenskålen ignorerar jag.

Katoliker brukar knixa/niga med ena knät i golvet mot det där tabernaklet, där hostior (invigt nattvardsbröd a.k.a. Kristi kropp och blod) förvaras. Det känns ganska off, måste jag medge. Jag som har svårt för högkyrkliga evighetslampor – den finns förstås även här, en röd lampa ovanför tabernaklet som indikerar Kristi närvaro. Mjaej, alltså… jag är trots allt inte katolik. Hoppas att man kan hoppa över det, utan att någon tycker illa vara.

Som barn var det jobbigt, de få gånger jag följde med någon till en kyrka, just eftersom man aldrig visste när det skulle stås och sittas. På den tiden förväntades folk veta. Det fanns inga agendor som skvallrade. Man kunde slå upp högmässoordningen längst bak i psalmboken, förstås, men det kändes nog som överkurs. På något sätt är det som att jag fört över den känslan på det katolska. Det är nog rätt dumt, särskilt som katolikerna själva inte verkar tillämpa det där benhårt – man ser en hel del varianter. (Det är en fördel med att sitta långt bak, faktiskt. Man kan studera mångfalden i hur folk gör.)

* Rättare sagt: så gjorde man inte på Höstmötet. Senare har jag läst mig till att man i normalfallet står och sitter på ungefär samma sätt, men det visste jag inte när jag skrev den här texten.

Annonser

2 thoughts on “Vesper á la catholique

  1. I står det följande http://www.kln.se/wp-content/uploads/2011/03/Allman-introduktio-tidegarden.pdf:

    ”263. Man står upp:
    a) vid ingången och ingångsversikeln i varje tidebön;
    b) under hymnen;
    c) under canticum ur evangeliet;
    d) under preces, Herrens bön och slutkollektan.
    264. Man sitter ned under läsningarna (med undantag av evangeliet).
    265. Under psalmerna och övriga cantica med antifoner sitter man eller står, alltefter lokal sed.
    266. Man gör korstecknet från pannan till bröstet och från vänster till höger axel:
    a) i början av tidebönen vid orden ”Gud, kom till min räddning”;
    b) i början av cantica ur evangeliet, dvs. Benedictus, Magnificat och Nunc dimittis.
    Man gör korstecknet över munnen i början av invitatoriet vid orden ”Herre, öppna mina läppar”.

    Klostren kan ha lite annorlunda sed.

    Liked by 1 person

    • Varmt tack. Men uj uj uj, här var det mycket grekiska (graecum est, non legitur). Säkert nyttigt med en liten översikt av hur det hela är strukturerat, på det hela taget. Alltid bra att bli medveten om formen. Det blir även lättare att notera avsteg från den (i diverse protestant-varianter) då. Har laddat ner och sparat.

      Versikel, preces, slutkollekt. Jag säger då det. Initialt känns detta som ett jättekrångel. Men tar man sig bara över tröskeln, så … en del nyttig läsning i den där filen.

      Korstecken över läpparna!!! undras om det är något som folk faktiskt gör. För nu är det ju så här med katolska reglor att själva reglorna är jättehårda och omutliga men de behöver inte alltid tillämpas till fullo ^^

      Den där bugningen står det inget om. Antar att det också är sånt som kan variera lokalt. Den gesten känns mig inte alls självklar. Det ska väl vara någon vördnadsmarkering men den känns inte – den gesten är inte laddad med någon innebörd, för mig.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s