Jorå, jag är för samvetsfrihet. Åtminstone enligt vissa definitioner.

Diskussionen kring barnmorskefallet, även kallat Ellinor Grimmark mot Region Jönköping, är extremt förvirrad. Som det pratas kan man tro att domstolen kommer att förkunna utslag i huruvida barnmorskor bör beviljas ansvarsfrihet. Processen förs dock i arbetsdomstolen och gäller en uppsägning, ett brutet anställningskontrakt – som förvisso är relaterat till Grimmarks ovilja att medverka till aborter, men ändå. Fallet gäller inte samvetsfrihet i sig. Skulle domstolen komma fram till att uppsägningen inte var motiverad, har samvetsfrihet näppeligen införts i landet.

Fast en del säger ju att samvetsfrihet redan gäller, enligt lag. Stämmer det?

Grimmark hade kommit överens med arbetsgivaren om samvetsfrihet, men efter någon tidningsintervju som Grimmark gjorde ångrade sig arbetsgivaren. ”Samvetsfrihet finns redan i Sverige” heter det nu plötsligt. Svensk lag sägs garantera den. Det där tolkar juristerna uppenbarligen olika, men vad menar folk egentligen med samvetsfrihet?

Hittills har jag inte sett ett enda försök att definiera begreppet. Frågan är i vilken mån folk pratar om samma sak. Det är annars en klassiker i förvirrade diskussioner: folk använder samma ord, men menar olika saker.

Jag har ett exempel på vad vi skulle kunna kalla samvetsfrihet klass I: överenskommen samvetsfrihet från ett annat område än aborter, nämligen vapenindustrin.

Jag kände en person som inte ville göra jobb med något som handlade om att konstruera eller förbättra vapen. Företaget hen tog anställning hos hade flera uppdragsgivare, inklusive Bofors. Min bekant sade ifrån: om ni ska anställa mig, ordnar ni så jag slipper göra jobb åt dem. Arbetsgivaren lovade ordna det.

Det höll i ganska många år, men inte för evigt. Allt större del av företagets beställningar kom från vapenfabrikanter. Till slut tvingades min bekant acceptera att göra även sådana jobb, alternativt söka sig en annan utkomst.

Historien är ett exempel på samvetsfrihet klass I, men även på dennas gränser. Om det blir orimligt för arbetsgivaren att hålla en sådan överenskommelse torde den inte längre gälla. I det läget får den anställde ta konsekvenserna. Om den anställde ogillar det alltför mycket får den väl säga upp sig.

Ingen vettig människa kan väl vara emot, att det går att göra sådana överenskommelser? Sådan samvetsfrihet är jag alltså för.

Rimligt är också att man tar hänsyn till om det som den anställde inte vill göra ingick i jobbet redan när den började, eller om det är något nytt som inte fanns på arbetsplatsen när personen anställdes. Så bör man kunna ha tänkt när abortlagstiftningen var ny. Det fanns säkert ett antal sköterskor och läkare här och där som inte tog i det där med aborter, och som ingen tvingade. För den delen finns det säkert ett antal sådana överenskommelser på svenska sjukhus av idag (sen är frågan hur väl de funkar. Jag hittade ett exempel i tidningen Dagen, med en operationssköterska som menade att det inte funkar särskilt bra alls.)

Går vi ett steg längre kommer vi till klass II: bindande samvetsfrihet, där arbetsgivaren inte under några omständigheter har rätt att göra avsteg från överenskommelsen. En sådan samvetsfrihet skulle på ett litet sjukhus kunna leda till att en redan sen abort blir uppskjuten ett par veckor, eftersom man måste vänta in att rätt personer kommer tillbaka från semester resp. sjukledighet. Jag finner inte att det är rimligt. Aborträtten kommer först. Den som inte vill finna sig i det, behöver inte blir gynekolog eller barnmorska, eller operationssköterska på en avdelning där aborter utförs.

Det hävdas att schemaläggning osv. inte är ett problem. Det är ett märkligt kategoriskt påstående. I verkligheten torde det bero på. Vet vi verkligen att det ”inte är några problem alls” i Norge?

Anhängare av variant II bör rimligen skissa på en modell för hur det hela ska hanteras om mängden abortvägrare ökar drastiskt, till exempel genom en våg av muslimska abortvägrare som sluter sig till sina katolska och pingst-syskon. Gör man inte det, då är man fullt beredd att offra kvinnors rätt att få abort och detta förnekas ivrigt, men jag har hittills inte sett någon ivrare för samvetsfrihet ta upp detta ämne. Man säger bara ”det är inget problem i Sverige” och därmed punkt. Lagar bör dock vara en smula förutseende, och inte gå sönder så fort något ändras lite. Om de som ivrar för samvetsfrihet faktiskt är besvärade av möjligheten att en abort i trettonde veckan skjuts upp till sextonde på grund av kombinationen liten avdelning på litet sjukhus, semester, sjukdom och samvetsvägrande personal, då har de PR-mässiga problem för i dagsläget framstår det som att de skiter blankt i det.

Variant II medför en intressant krock med anställningstryggheten. Ett nedlagt BB betyder att man plötsligt får MÅNGA barnmorskor att placera om. Om då en större minoritet av personalen varken vill arbeta med p-medel eller aborter får en välmenande arbetsgivare problem. Till skillnad från i USA är det inte bara att säga upp den svårplacerade individen. I och för sig skulle man kunna justera anställningstryggheten, så den blev sämre för samvetsvägrare. Men då har vi väl egentligen underminerat andan i samvetsfrihet II.

Vad Ellinor Grimmark i allmänt folkmedvetande blivit en symbol för, är samvetsfrihet III: samvetsfrihet redan innan anställning. Alla läkare och sköterskor med för avdelningen adekvat specialisering ska kunna söka jobb på ett ställe där aborter utförs, och arbetsgivaren får inte avböja anställning p.g.a. abortvägran. Enligt min mening vore detta absurt. Detta tycker de flesta svenskar inte är rimligt. Om det inte är vad ivrarna för samvetsfrihet menar, bör de förtydliga sig på den punkten – och nej, jag tycker inte de kan skylla på att de är missuppfattade. Det är de som varit otydliga. Vad menar ni egentligen? Typ I, II, III eller någon annan variant som jag förbisett?

Jag tror inte det finns någon enda människa som tycker det är något dåligt att arbetsgivare och personal kan komma överens om vilka arbetsuppgifter som en viss person inte vill utföra. Jag tror inte heller att det finns någon enda människa som ser det som ett självändamål att alla barnmorskor i tjänst på alla ställen där det någonsin utförs en abort, måste vara med på den. Däremot verkar det finnas människor som hävdar att Sveriges sjukhus vad gäller abort borde funka efter, enligt min indelning, samvetsfrihet klass III. Har jag möjligen missförstått, och ingen egentligen argumenterar för det heller? Vad vill de egentligen, alla dessa ivrare för samvetsfrihet?

Över till Joel Halldorf, som försöker lämna det abortspecifika därhän och tala om samvetsfrihet som ett samhällsintresse eftersom det är bra om folk tränas till att använda sitt samvete. Gott så. Vilka varianter är det han förordar, undrar jag? Samvetsfrihet klass I, II, eller III? Tills jag fått veta vad han menar med ”samvetsfrihet” går texten inte att bedöma öht.

I min del av arbetsmarknaden krymper individens frihet mer och mer. Man är räknad på som en siffra i ett system och inga individuella variationer eller preferenser förväntas spela någon roll. Skulle jag börja jiddra om samvetsfrihet vad gäller arbetsuppgifter – och ja, det finns sådana jag har mycket stora etiska problem med – skulle jag bli ingenting annat än utskrattad. Vi har en hel del diskussion om arbete och arbetets innehåll att föra, men jag tror inte att samvetsfrihet är den adekvata parametern – åtminstone inte definierad som att just de samvetsbetänkligheter som kommer sig av religiös tro ska vara undantagen från de regler som annars gäller.

Om Joel Halldorfs approach ska bli trovärdig bör han ta upp ämnet även vad gäller andra typer av samvetsbetänkligheter. Exempelvis finns bland unga veganer en växande och inte helt liten grupp som anser att kött är mord. Ska denna åsikt vara mindre värd, i statens ögon, än abortvägrande barnmorskors? Hur ska staten välja viljas samvetens röster som inte är värda att uppmuntra?

Inte minst viktigt är IMHO detta. Om det är staten som avgör vilka samvetsbetänkligheter som är giltiga, kan man  då säga att det egentligen handlar om samvetsfrihet?

Till slut, en liten pendang. Joel Halldor har en sak om bakfoten som även ligger och skvalpar runt väldigt många andras bakfötter. Abort är inte för barnmorskan en ”sidouppgift”, till skillnad från ”huvuduppgiften” att förlösa barn. De enda barnmorskor som förlöser barn, är de som jobbar på förlossningen. Alla de övriga förlöser inte en enda unge var per år. (Jag har inga procentsiffror på hur stor andel av svenska barnmorskor som jobbar på förlossningen. Har jag tur kommer någon och fyller i.)

Medicinska specialiteter delas in efter vilka delar av kroppen de hanterar. Barnmorskor är de sjuksköterskor som är inriktade på kvinnors sexuella hälsa, eller om man så vill: allt som har med genitalier inkl. livmoder att göra. Exempelvis ligger allt som gäller preventivmedel på deras bord. Går man till en privat gynmottagning för att prata p-medel blir man hänvisad till deras barnmorskor; gynekologerna tar inte i något som barnmorskorna kan klara av utan dem.

På samma sätt kan man inte säga att urologens huvuduppgift är att hantera prostatabesvär, medan förhudsförträngningar och impotens är ”sidouppgifter”. Att förstorad prostata är den allra vanligaste diagnos en urolog kommer i kontakt med hör liksom inte hit.

Sluta sprid denna missuppfattning om barnmorskeyrkets natur, så blir jag tacksam.

Länkar

Joel Halldorfs ledare i Dagen.
http://www.dagen.se/ledare/samvetsfrihet-ar-inte-ett-sarintresse-1.920759

Operationssköterskan Susanne Andersson i Dagen, 2008.
http://www.dagen.se/sjukskoterska-vet-inte-pastorer-om-att-vi-utfor-aborter-1.190001

Annonser

8 thoughts on “Jorå, jag är för samvetsfrihet. Åtminstone enligt vissa definitioner.

  1. Jag håller till väldigt stora delar med om det du skriver.
    Jag har också en vän som sa upp sig från sin arbetsgivare när de blev underleverantörer till vapenindustrin och skulle leverera hjul till bandvagnar.
    I mitt arbetsliv så har jag kommit i kontakt med samvetsfrihet i förhållande till arbetsgivaren. Det gällde en medarbetare som varit med när hans chef försökte muta en kund och troligen lyckades med det också. Då det skedde i ett annat land och alla inblandade var utländska medborgare boendes i utlandet, så lät vi facket påtala för arbetsgivaren vilken chef det rörde sig om utan att specificera när det hade inträffat.
    Den svenske medarbetarens samvete låg till grund för att det hela kom fram hela vägen till arbetsgivarens kännedom.

    I Arbetsdomstolen tas hänsyn till de specifika lagar och avtal som styr arbetsmarknaden och där kommer arbetsgivaren hävda att den legitimerade sjuksköterskan inte hade faktisk kompetens att utföra en arbetsuppgift, nämligen aborter. Jag har svårt att se att arbetsgivaren inte skulle vinna det målet och vi får samtidigt komma ihåg att fack och arbetsgivare har lika många platser i AD. Då det inte är någon av arbetsmarknadens parter som driver målet är det endast en PR-grej att driva det i AD.

    Om däremot arbetsgivaren varit en förlossningsklinik i privat regi och inte ett landsting, så hade arbetsgivaren haft dåligt på fötterna om de hävdad att aborter eventuellt någon gång i framtiden skulle kunna ingå i arbetsuppgifterna. Den nuvarande situationen där arbetsgivaren ändrar sig efter att den anställde utövat sin yttrandefrihet är problematisk, men jag tror fortfarande inte att AD tar någon hänsyn då arbetsgivaren vid någon annan klinik eller avdelning säkerligen utför aborter och anställningstryggheten gäller per arbetsgivare och ort.

    Samvetsfrihet typ III liknar väl mest processandet i USA om religionsfrihet och rätten (eller inte) att neka någon att köpa en bröllopstårta. Känns väldigt långt ifrån svensk rättskänsla eller ens min egen.

    Man kan dra en liten parallell till Svenska kyrkans nuvarande regelverk till samkönade vigslar. Varje präst har rätt att vägra viga utan att uppge skäl. Men det är församlingen som har ansvar för att ett par kan vigas. Såsom de flesta landsting funkar så torde det alltid finnas en marknad för att kunna hyra in abortvilliga barnmorskor från något bemanningsföretag. Den dagen det inte finns abortvilliga barnmorskor på arbetsmarknaden så har nog även lagstiftningen på området ändrats, då det är ett yrke som ibland andas ett visst mått av idealism.

    Men jag blir lite förvånad över argumentet om huruvida vi vet hur väl det funkar i Norge eller inte.
    Det kanske inte finns aktuell norsk forskning, men annars så kan man ju alltid fråga fackföreningen för barnmorskor i Norge. Facket brukar ju kunna förmedla sanningen om arbetsplatser utan så mycket sockersötma.
    Det jag skulle vilja veta mer om är hur det kan vara (åtminstone verkar det så) så självklart i Norge att man har rätt till det typ av samvetsfrihet typ 2 som är så totalt främmande för de flesta svenskar? Åtminstone främmande för svenskar avseende abort.
    Det vittnar ju om rätt avsevärda kulturella skillnader mellan ”brödrafolken” och jag undrar om inte Norges historia 1940-45 kan ha något med det att göra. Jämfört med svenskar så är ju norrmän lite mer egensinniga i betydelsen att tänka fritt och gärna tvärt emot överheten.

    Gilla

    • Peter T håller med om något som jag skriver om abort! Var är luktsaltet – fort, en stol, någon, innan jag ****duns****

      Det var innehållsrikt, och intressant. Faktiskt trodde jag att jag redan svarat på det här, men det verkar jag ha slarvat bort. I hopp om att möjligen åstadkomma en strukturerad diskussion – det kanske kan funka iaf ett tag? – delar jag upp svaret i mindre bitar.

      Gilla

    • Då det inte är någon av arbetsmarknadens parter som driver målet är det endast en PR-grej att driva det i AD.

      Minns jag rätt har du varit facklig? och det är väl nästan bara fackfolk och jurister som hajar hur AD funkar.

      Det där har jag börjat misstänka, mjo. Att vitsen med processen egentligen är reklam, marknadsföring av ordet ”samvetsfrihet”. Det har verkat rätt konstigt att advokat Ruth Nordström mitt under brinnande mål verkar ha gott om tid att bedriva opinionsbildning på Twitter.

      Menar du att det så gott som aldrig är arbetsgivare och anställd som möts i AD, utan arbetsgivarorg. och fack? Jo facket, det förstår jag. Men arbetsgivaren är väl den relevanta ”motståndaren”? Och det faktum att facket inte driver frågan – Nordström och anhängarskocken hävdar förstås att det är diskriminering. Men omöjliga fall ska de inte slösa medlemmarnas pengar på, så.

      På Twitter gör Nordström en stor poäng av att (ungefärligt citat, kan leta upp om så önskas) ”det är olagligt att begära av en barnmorska att hon ska utföra abort”. Hon undviker att förklara vad det betyder, säger bara åt den som frågar att läsa lagen. Men säger man ungefär ”för att det är läkaren som har det juridiska ansvaret och sköterska/bm assisterar, eller vad”? då svarar hon ja. Men varför det är viktigt att barnmorskan inte utför abort svarar hon inte på. Hon kan ju inte gärna komma dragandes med det där i rätten. Intrycket blev att advokat Nordström är direkt dum, men det har jag lite svårt att tro. Finns något här som jag missar?

      Jag får mest intrycket att hon liksom eldar anhängarskarorna, på ett sätt som verkligen inte är bra om det är samtal man vill ha. Rättegång – som om domstolarna i Sverige hade den funktion de har i USA!Det är liksom den amerikanska metoden. avlägsnar det hela så långt från hur svensson tänker. Det är att isolera sig i pingstfundisfacket, direkt. Därifrån kan de rimligen inte åstadkomma mycket. Sätta ordet ”samvetsfrihet” på agendan, visst, men i övrigt åstadkommer man den där låsningen som man skyller på de som önskar bevara aborträtten. Den anklagelsen är väl inte helt orättvis, iofs. Men det här sättet, med – det gräver väl bara djupa, djupa skyttegravsdiken.

      Gilla

      • Långt över 90% av målen i AD står mellan arbetsgivarorganisationer och fackförbund och är resultatet av en oenighet efter en central förhandling. AD består av lika många ledamöter från fackförbund och arbetsgivarorganisationer, med en av de senare som ordförande.
        Ett typexempel på ärende var nu i höstas när Sveriges Ingenjörer och Unionen la strejkvarsel för att tvinga fram till förhandling om flexpensioner inom tjänstesektorn och AD tog ett interimsbeslut på att det var ogiltigt då det ansågs råda fredsplikt på pensionsområdet.
        Att Ruth Nordström kanske hittar någon formulering i lagar på Europanivå tror jag att AD kommer att vifta bort med något argument att den fria rörligheten är det enda som begränsar svensk arbetsrättslagstiftning.

        Gilla

    • Signaturen Inez skrev något om att det inte är så smidigt med samvetsfriheten i Norge som påstås, men sen tyckte jag inte att hon styrkte det. Vi får se om hon dyker upp här och förtydligar. Annars tänker jag mest att ingen från den sida som inte önskar samvetsfrihet vad gäller abort öht inte tar på allvar, vad anhängarna säger. Argument bemöts inte. Så all info om hur jätte-jättefint det funkar i Norge, kommer från de som önskar att vi inför samvetsfrihet här. Håller med om att facket borde vara en bra instans att fråga.

      Norge. Ja en pålitlig undersökning av den norska situationen vore absolut intressant. Exakt vad är vårdpersonalen lovad? Vilka krav ställs på dem? Vad händer vid exv. BB-nedläggning? Har de faktiskt samvetsfrihet typ II, som man så lätt antar – eller är det en mer elaborerad typ I, där arbetsgivaren är tvingad att följa vissa former och ta hänsyn så långt möjligt (men inte när det inte längre är möjligt)?

      Intressant nog verkar det ha varit normala riksdagspartier som drivit frågan där. Konservativa sådana, antar jag, men dock. Men förslaget om att läkare som får en abortsökande kvinna mittemot sig ska kunna neka att skriva remiss till gynekolog, och därmed öppna vägen för abort, det gick tack och lov inte igenom. I Norge är ju fri abort tillåten bara till v. 12. (Jag utgår från att det sen finns ett tillståndsförvarande liknande vårt från v. 18 men har inte hel koll.) Att försena abort ett par veckor kan alltså få mycket allvarliga följder. (I Sverige behöver man inte gå via sin allmänläkare, så just det lagförslaget är icke tillämpligt här.)

      Gilla

    • Den diskussion som förs tar inte alls hänsyn till anställningstryggheten. Det är som om folk tror att en anställning på ett BB gäller det BB:t, enbart. Samvetsfrihetsdiskussionen svävar liksom i ett vakum, utan kontakt med verkligheten. Ge Grimmark (och liknande) anställning under förutsättning att de avstår anställningstrygghet, och går frivilligt om BB läggs ner – det har jag inget problem med. Och/eller konstruera det hela så aborträtten alltid går först, och samvetsfriheten kommer tvåa. Ungefär så.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s