Gregorianik, klaver, gehör och yttepyttesmå tonhöjdsskillnader

En trestämmig barnkör, för länge sen. Ett inte jättekrånglig arr av Luciasången blev på ett ställe svårt. Mellanstämman upprepade samma ton många gånger, men sista gången lät det bara inte bra. ”Ta om den tonen, och sikta högre” sade körledaren till mellanstämman. Det gjorde vi. Då blev det rätt.

Detta förundrade mig mycket. Det var ju samma ton, det syntes tydligt i noterna. Samma ton, men helt plötsligt högre?

Att fiss och gess egentligen inte var exakt samma ton fast det ser så ut på pianot, det hade jag hört talas om men tyckte det var ganska konstigt. Kunde det vara nåt sånt? Mysko.

Förklaringen fick jag många år senare, när jag fick veta att tonhöjder faktiskt ändras något lite beroende på funktion i ackord.

Vi var tre tonårstjejer som utgjorde doakör bakom en solist. Normalt tränade vi med pianist, men eftersom ackorden var ganska knepiga försökte vi också träna på egen hand. Ve och fasa! utan pianisten gick det inte alls. Särskilt ett ackord gick överhuvud taget inte. Det lät helt enkelt apa och vi blev rätt knäckta. Är vi så här dåliga, att vi helt plötsligt sjunger ett ackord jättefalskt och inte förstår varför?

Förskräckta letade vi rätt på vår pianist. Nu gick det igen. Vi andades ut, mycket lättade.

Vi försökte igen sjunga utan komp. Omöjligt. Vi behövde pianot.

När ni sjunger utan mig, sade pianisten, har det där ackordet ingen grundton. Det är nog därför.

Jaha?

Doakören låg och malde toner smått dissonant nära varandra, särskilt mycket just här. Förmodligen var det för att åstadkomma den effekten som grundtonen inte fick plats i doakören. Vi var ju bara tre.

Under fortsatt pianistlös övning vande jag mig vid att traska fram till pianot, när Ackordet närmade sig. En nedtryckt tangent gav oss den grundton som berättade för oss vad våra respektive toner gjorde i ackordet, eller uttryckt på annat sätt: vad det egentligen var vi skulle göra, vad vi hade för uppgift, där och då.

Vänsterhanden, den som kortar av strängen, måste flyttas för varje ton när man spelar cello. Jag försökte fuska, sätta små markeringar på cellohalsen för var fingret skulle vara. Jag blev aldrig nöjd med mina markeringars position, utan flyttade dem hit och dit. Till slut insåg jag: det går inte. Precis som sångrösten spelar cellon renare än pianots tempererade stämning, och cellosträngen är så lång att skillnaden på fingerplacering blir så stor att ögat kan se det. Minns jag rätt diffade det på så mycket som en halv centimeter, men det är rätt länge sen och osvuret är bäst.

Jag försöker lära mig en gregoriansk melodisnutt. Jag lyssnar och imiterar. Noterna ligger framför mig, och jag kämpar på så gott det går.

Dagen efter kommer jag inte på hur melodin gick, så jag tar fram noterna och plockar ut den på klaver. Det går enkelt och fint. Ah, så här var det ja!

Sen sticker en ton ut. En helt omöjlig ton, ett F som om den här melodin uppfört sig som melodier brukar skulle ha varit ett fiss. Noterna påstår envist att här ska vara F.

Det här är gregorianik. Nån sån där kyrkotonart. Jag inser att min hjärna lyssnat på de tempererade klaviatur-tonerna och försökt göra om dem till durskala. Det håller tills jag kommer till det där F:et. Där skär det sig, och hela melodin blir omöjlig och fel.

Att det ska vara så hopplöst! Samma fenomen som när jag försökte ta ut en mig okänd psalmton på klaver. Men den här har jag ju faktiskt sjungit utan att det lät fel. Jag har redan gjort det. Om jag bara kan lämna det här dur-spåret, och trilla tillbaka i det riktiga.

En halv dag senare gnolar jag tyst för mig själv, där jag går på en bakgata. Att inte ha något klaviatur till hands är nog bara bra. Jag upprepar avsnittet med den besvärliga tonen om och om igen – bara den, inte den där långa biten som funkar även om jag tänker dur. Till slut tycker jag att jag får den att låta vettig.

Sen sjunger jag hela det lilla stycket från början. Nu går det. Nu låter det okej. Jag tänker inte påstå att jag sätter allt exakt som det ska vara, men F:et sticker åtminstone inte ut längre.

Jag laborerar med att sjunga hela melodin i dur, med den jobbiga tonen utbytt. Sen återgår jag till den icke-dur där melodin hör hemma, och försöker bli klok på skillnaderna – för det handlar ju inte bara om tonen F. Något är annorlunda, i hela melodin. Liksom i doakören har jag vaga begrepp om vad den här melodin egentligen sysslar med.

Jag tänker på mina upplevelser av barnkör och cellosträng. Några toner skiljer förmodligen yttepyttelite i tonhöjd mellan varianterna, mellan D dur och den här kyrkotonarten som heter nåt spejsigt (dorisk jonisk mixolydisk lexohemisk hemolytisk patriotisk, osv). Kan jag bli varse den skillnaden? Ett ögonblick tror jag att jag kan det. Ett ögonblick tror jag att jag har fingret på G:et, att jag kan höra hur det diffar så där yttepyttelite. Lite lägre i den ena skalan, lite högre i den andra. Sen försvinner det, och jag kan inte minnas vilket.

Nu när jag skriver och gör om samma experiment lyckas jag hitta det igen. G:et är lite lägre i D dur, lite högre i kyrkotonarten. Jag litar på mina öron här. Så bör det vara. Men hur tonerna ligger jämfört med D dur, i resten av skalan – vet ej.

Det är mycket möjligt att den här typen av övningar inte hjälper mig att sjunga bättre gregorianik. Jag kan ändå inte låta bli. Jag är så fascinerad av de här små små skillnaderna i tonhöjd, lika fascinerad som jag var av den där stämman till Luciasången.

Förmodligen gör jag klokt i att strunta så mycket det bara går i noterna framöver. Bättre spela in, när någon sjunger som det ska vara, så slipper jag både noter och klaver. Gehörsinlärning har liksom blivit lättare, de senaste årtiondena, med enkla och lättportabla inspelningsmanicker. Dessutom slipper jag då kämpa med notbilden, precis som jag helst ignorerar den i gudstjänsten. Jag kan kämpa, men efteråt minns jag inte vad jag sjungit – vare sig melodi eller text. Gehörsinlärning FTW!

Länkar

Här finns lite kort om när jag klaversnubblade på en psalmton, på exakt samma sätt.
https://rebellasandra.wordpress.com/2017/01/17/gregorianik-for-dummies/

Annonser

2 thoughts on “Gregorianik, klaver, gehör och yttepyttesmå tonhöjdsskillnader

  1. Själv är jag mer praktiker än teoretiker när de gäller musik. Men jag spelar både klaverinstrument och cello och visst är det skillnader på förutsättningarna. Spela cello i stråkkvartett eller med pianokomp är helt olika saker när det kommer till intonationen.
    Om jag förstått det rätt är även dur- och moll-skalorna äldre än den tempererade stämningen, men till skillnad från kyrkotonarterna går de hyfsat att pressa in i begreppet. Åtminstone bestämde fader Bach helt pragmatiskt att det var OK. Och dög det för honom så…
    Jazzmusiker lär har det ännu svårare att få ihop, med kvartstoner och annat. Men där har jag ingen praktisk erfarenhet så det får någon annan kommentera.

    Liked by 1 person

    • Dur och moll är två av kyrkotonarterna, eller utvecklade ur två av dem. Nåt sånt.

      Jag vet väl inte om tempererad stämning är mindre kompatibel med kyrkotonarter än med dur och moll. Musikdelen av min hjärna tar förstås alla chanser den kan att stuva om gregorianiken till det välbekanta, hittills dur.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s