Psalmsång som smygs igång

Musikern spelar inte en hel vers innan psalmen sätter igång på riktigt. Det brukar Svenska kyrkans kantorer och organister göra, så man får känna på melodin innan det ska börja sjungas. Här är det bara ett kortare intro innan själva psalmen rullar igång.

Sen beror det på vilken psalm det är. Om folk kan den väl, eller inte. Ibland är det god ljudstyrka redan från början men i andra fall är det till att börja med helt tyst. Orgeln spelar. Knappt ett ljud hörs från församlingen. Sedan kommer några igång, svagt. Andra lyssnar, får hjälp av dem. Hakar på. De sista två verserna har församlingen fått upp ångan.

Men varför spelas det inte en vers före! tänker jag. Det korta introt måste vara ett format gjort för församlingar som är supersångare! där de flesta kan allt, och nu när den här församlingen inte alls längre har folk nog att fylla sina kyrkbänkar, då funkar det inte. Den här musikern ger inte församlingen skuggan av en chans att kunna sjunga med från början ju! Dumt.

Den känslan hade jag ett bra tag.

Sen slutade jag kämpa så förtvivlat för att plocka melodin takt för takt ur notbilden. Jag struntade i att plocka upp melodin från början, och lyssnade istället på vad som skedde i sången som sakta ökade i styrka. Där kom den rösten in. Där den. Det blev en dynamik, där de olika personerna hördes.

Plötsligt insåg jag att här var det faktiskt församlingen som rattade sin psalmsång, och de tilläts göra det. Svenska kyrkans organister och kantorer, de spelar en hel vers som intro och sen sjunger de själva för full hals. Ibland har orgeln så hög volym att man nästan inte hör församlingen. Så är det inte här. Orgeln ligger där i bakgrunden. Församlingen får en chans.

Jag började tycka att det där långsamma växandet var en poäng i sig självt.

Jag gillar ju egentligen inte när psalmsången liksom körs från orgeln. När organisten eller kantorn är motorn. Den enda gång jag upplevt det stuket som välfungerande var på påvens mässa i Malmö. Den psalmsången liksom fördes av Ulf Samuelssons orgel, och det var perfekt. Precis så var det konceptet tänkt att funka.

Men ofta känns det mer taffligt. När församlingssången är svag, är det som att de där kantorerna och organisterna som sjunger för full hals medan de spelar liksom fyller i och gör församlingens jobb, när församlingen inte klarar av det. Det känns lite pinsamt.

Om man har ett gudstjänstformat med psalmer som är olika från gudstjänst till gudstjänst. Då kommer man ibland att ha psalmer som nästan ingen kan – så är det. Antingen har man då en kantor som klämmer i för kung och fosterland, eller så får det vara nästan helt tyst från början och därifrån växer det. Det sättet är nog ändå inte så himla dumt.

Undras om jag kommer råka på den här långsamt växande psalmsången på fler ställen. I så fall ska jag inte tycka att den är pinsam.

Annonser

2 thoughts on “Psalmsång som smygs igång

  1. Ping: Den allteftersom växande församlingssången, I | Rebellas andra

  2. Ping: Orgellös gudstjänst. Iaf nästan. | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s