Det här är Sjömanskyrkan i Stockholm

Bild på ett enkelt rött trehus i ett våningsplan. Vita knutar och runt fönster, lackerad liten träveranda utan tak.

Så här ser Sjömanskyrkans lokaler ut. Möjligen finns det någon byggnad till bredvid som också tillhör Sjömanskyrkan, jag har inte full koll. Bilden är från Sjömanskyrkans websajt.

Karta med Sjömanskyrkans lokaler markerade.

Här ligger Sjömanskyrkan, i utkanten av Frihamnens område. Öster om Gärdet, söder om Värtahamnen.

En ståtlig tegelbyggnad om tre-fyra våningar. I bakgrunden Saltsjön, mellan Södermalm och Djurgården. För säkerhets skull är huset överkorsat med ett rött kryss.

Sjömanskyrkan finns alltså INTE i dessa tjusiga lokaler på Katarinavägen, en kilometers väg från moskén vid Björns trädgård. Däremot fanns den i detta hus mellan 1942 och 2008.

De bilder inifrån själva kapellet jag såg för ett år sen lyckas jag tyvärr inte hitta igen. Om bilderna föreställde vad de utgav sig för innehåller den enkla byggnaden ett lika enkelt kapell, med lösa stolar och lös inredning. Ingen stor monumental kyrkokonst som vore svår att lyfta ut, alltså.

Det kan synas konstigt att inte visa upp bilder inifrån kapellet. Sånt gör väl alla kyrkor? I de flesta, fall jo. Men kapellet är nog en väldigt liten del av Sjömanskyrkans verksamhet.

Kommande år fyller Sjömanskyrkan i Stockholm 100. Det började alltså under det då pågående Första världskriget och fokus var rent nödhjälpsarbete under krigstid och handlade om kläder, skor, logi och mat. Än idag är Sjömanskyrkan främst en social verksamhet.

Flytten 2008, från de tjusiga lokalerna och Katarinavägen till väsentligt mycket blygsammare i Frihamnen, kan förvisso ha många skäl som jag inte känner till men ett viktigt bör ha varit att adressen Katarinavägen inte längre är enkel för sjöfolket att nå. De stora båtarna landar inte längre inom rimligt avstånd från Katarinavägen, utan i Frihamnen på andra sidan om Gärdet. Dessutom har lossnings- och lastningstiderna slimmats alltmer, så personalen fått kortare tid i hamn. Många gånger ids de inte ens ta sig av båten. Varför det, liksom, om allt man hinner med är ett tråkigt hamnområde? Eftersom Frihamnen räknas som internationellt område är det säkert också lite krångel med att ta sig in och ut, misstänker jag utan att ha några hårdfakta på fötterna.

Sjömanskyrkans huvuduppgift är numera att göra besök ombord på fartygen, skriver sajten. Till de egna anläggningarna kommer under högsäsong, dvs sommaren då det till övrig trafik tillkommer de stora kryssningsfartygen med likaledes stor personal, 5000 personer.

Umgås över en fika. Spela biljard. Läsa tidningar och böcker. Låna dator alt. wi-fi. Spela biljard. Personal till hands att prata med, om man så önskar. Möjlighet till mer handfast hjälp, typ sånt som kuratorer kan tillhandahålla på annat håll, om så skulle behövas. Det är huvudverksamheten. Inte gudstjänster, som inte verkar firas alls. Åtminstone inga regelbundna. För gudstjänster hänvisar Sjömanskyrkans sajt till Oscars församling, i vars geografiska område Sjömanskyrkan ligger. Kapellet finns där för de som så önskar.

Är det kyrklig verksamhet värd att behålla? En och annan av de som kommer till Sjömanskyrkan behöver förstås hjälp på riktigt, och för den delen anordnas det en ohygglig massa fika även i normal kyrklig verksamhet. Kyrkor har säkert alltid varit samlingsplatser för sjöfolk, först de kyrkor och församlingar som låg i närheten av hamnarna och sedan i specialiserade sjömanskyrkor. Den som ligger till sjöss har säkert svårt att upprätthålla normala kontaktnät utanför båten. Jag har definitivt hört om kyrklig verksamhet mindre värt besväret, även om verksamheten inte är riktigt lika ömmande idag som 1917. Att kyrkan har en närvaro i Frihamnen låter väl rimligt.

Själva kapellet är inte något invigt kyrkorum. Huruvida de närmast inblandade, de som första gången diskuterade saken under ett informellt möte under tidig höst 2015, från början haft detta klart för sig eller ej verkar i och för sig oklart. Ord som att kapellet är ”inbett” har förekommet, och ska väl närmast betyda att den under ett antal år har betraktats som ett kristet ställe.

Det är alltså detta lilla kapell som bråket hösten 2015 handlade om, det som jag brukat benämnda Brunnegate efter sin huvudperson.

Vän av ordning, du som läser: var det intrycket du fick av den allmänna debatten, då när det begav sig?

Inte riktigt, va?

Man kan tycka att biskopens förslag att tillfälligt göra om kapellet till allmänreligiöst bönerum var dåligt. Jag tycker det själv. Att skapa nya interreligiösa mötesplatser är en sak, att göra om något som anskaffats för att tjäna som kristet kapell är en annan sak. Den som brukat uppsöka det lilla kapellet ska inte behöva uppleva det förvandlat till något annat. Även föreståndaren för Sjömanskyrkans verksamhet ogillade förslaget, som lagts på ett internt och ganska informellt möte. Det blev inget av det.

Detta är hårda fakta i målet. Det som från början upprörde var att biskopen ens lagt förslaget. Själv blir jag inte upprörd av det, men jag kan förstå att det gick att bli det – särskilt som Brunnegate tog sin början en enda månad efter Storkyrkoprästernas beramade debattartikel i DN om att öppna kyrkan för andra religioner. Upprördheten över biskop Eva Brunnes tanke som kastades fram på internt möte måste ses i ljuset av den redan befintliga upprördheten. Utan det sambandet vore det obegripligt att saken ens uppmärksammats.

Kyrkan verkade inte kunna hantera den situation som då uppstod. I alltför stor del av folkmedvetandet heter det fortfarande att biskop Eva Brunne ”velat montera ner korsen i kyrkorna”. Vad som ska gå att göra åt detta vete håken.

I augusti i år, nästan ett år efter det egentliga Brunnegate, lades denna bild upp på en blogg. Den har även cirkulerat på Twitter. Den föranleddes av Mitt kors-bråket och det påstående som ofta spritts i samband med det: att Svenska kyrkan eller någon av dess företrädare har sagt att man ska undvika att bära kors för att det är ”provocerande”. Med denna bild kopplar tecknare ihop Mitt kors-bråket med Brunnegate. Det där med att ”montera ner eller täcka över kors” har fått ett helt eget liv, väldigt långt ifrån något som kan tänkas likna verkligheten.

Länkar

Sjömanskyrkan i Stockholm
http://www.sjomanskyrkan.nu/stockholm

”Världens vardagsrum”, artikel publicerad på Stockholms hamnars websajt som ger en – antar jag – rättvisande bild av Sjömanskyrkans verksamhet.
https://www.stockholmshamnar.se/om-oss/nyheter/2014/varldens-vardagsrum/

Dagen-artikel från september 2015, med bland annat uppgifter om besökssiffror.
http://www.dagen.se/biskopen-vill-oppna-kapell-for-fler-religioner-1.401832

Annonser

10 thoughts on “Det här är Sjömanskyrkan i Stockholm

  1. Jag kan nog tycka att i snitt 50 personer per dag under sommarens 100 dagar kan verka vara ett ganska högt besökstal.
    Jag undrar just hur många av de besöken som görs av sjömän som är medlemmar i SvK?
    Angående Brunnegate så var det för egen del mest upprörande att en biskop föreslog överteckande av kristna symboler, än övriga omständigheter.

    Gilla

    • Varför är medlemskap i just SvK intressant? Sjömän är en synnerligen internationell yrkesgrupp. Jag utgår från att de flesta inte är svenskar.

      Iofs tror jag man räknar på en lite längre sommarsäsong än så, fyra månader kanske. Men det är ändå relativt många besök per dag.

      Jag noterar din åsikt att en biskop aldrig någonsin får föreslå överteckning av en kristen symbol någonstans, oavsett omständigheterna. Ang. Brunnegate som sådant tänker jag inte diskutera det just nu. Mer följer.

      Jag trodde faktiskt att jag skjutit upp publicerandet av det här blogginlägget, men jag lyckades göra helt fel på datumet :P får göra om och göra rätt, men publicerat får det förbli. Däremot kommer övriga texter på ämnet kanske att dröja lite.

      Gilla

      • Jag har bevistat svenska sjömanskyrkor i andra länder och deras historia vittnar om att de i första hand byggts för att betjäna svenska sjömän. Jag hade en tanke om att det var syftet även för sjömanskyrkor i Sverige?
        Men det kanske är minst lika stor andel utländska sjömän som betjänas av sjömanskyrkan i Stockholm? Oavsett så tycker jag att 5000 besök under sommarmånaderna är en imponerande hög siffra för en liten oansenlig kyrka.
        En väldigt stor del av låglönearbetskraften inom internationell sjöfart kommer från kristna länder som Filippinerna, i väldigt liten grad från muslimska länder.

        Sedan förstår jag inte varför du har en sådan lust att lägga ord i min mun? Att en biskop i ett land med kristendom som majoritetsreligion, skulle föreslå att man skulle täcka över kristna symboler för att inte väcka anstöt hos de högst potentiella muslimska besökarna till en sjömanskyrka är inte riktigt samma sak som ”aldrig någonsin … någonstans, oavsett omständigheterna”.

        Gilla

      • Din mening är visserligen lite svårtolkad, en sån formulering som ibland blir i hastigheten. Men. Här skriver jag om de IMHO högst relevanta omständigheterna. Du svarar med att deklarera ointresse för dem, och menar att själva yttrandet om korsövertäckandet är det relevanta. Drar jag ut konsekvensen av det, blir det det jag skrev.

        Här kommer att fokuseras just på omständigheterna. Det är IMHO bristen på kontext som gjort så folk i allmänhets uppfattning om Brunnegate är totalt förvriden. Mer fokus på ”biskopen ville täcka över kors” som sådant, utan hänsyn till omständigheterna, ser jag som direkt destruktivt.

        Apropå att lägga ord i någons mun så gör du en tolkning där, av biskopens intention, som jag är övertygad om att hon inte skulle ställa upp på. Bisp EB har, enligt vad som nått allmänheten, inte sagt något om att väcka anstöt. Gör du mot andra det som du reagerar på och ogillar när andra gör mot dig?

        Gilla

      • Så bra att vi är överens om att kontexten är viktig.
        Det kan vara intressant att notera hur landets olika sjömanskyrkor ser på sin huvuduppgift.
        Stockholm: ”Sjömanskyrkans huvuduppgift är fartygsbesök i Stockholms Hamnar + närhamnar”
        Göteborg: ”Vår främsta uppgift är diakonal verksamhet med sjömän och hamnarbetare i fokus.”
        I Göteborg har man behållit sina gamla lokaler som numera är långt ifrån dagens hamnverksamhet.

        Angående vad EB sa citerar jag henne från stiftets hemsida: ”…uppkom ett samtal om vad som är möjligt att göra om ett fartyg med besättning av en annan tro kommer och vill be.
        Vi resonerade kring frågan och det kom idéer och förslag. Mitt förslag var att temporärt göra rummet tillgängligt genom att till exempel märka ut riktning mot Mecka och flytta kristna symboler. Precis så som redan görs i gemensamma bönerum på flygplatser och i en del sjukhuskapell. ”
        Jag antog att man plockar bort kristna symboler för att inte väcka anstöt, så då kan man väl i viss mån anse att jag ”lägger” ord i biskopens mun. men det är knappast en generalisering.

        Det verkar vara lite av en storm i ett vattenglas att hantera frågan om ”besättning av en annan tro kommer och vill be.” Hur ofta händer det? Om det skulle hända, är det kyrkans uppgift att ordna bönelokal för bekännare av en annan tro?

        Min uppfattning av vad de kristna debattörerna skrivit om Brunnegate handlar just om det, att biskopen verkar ägna oproportionerligt mycket tankemöda åt möjligheterna för bekännare av annan tro, än åt förvaltandet och spridandet av den kristna tron.

        Gilla

      • Tycker inte att verksamheten i Göteborg verkar särskilt mycket annorlunda.
        http://www.sjomanskyrkan.se/

        Stiftelsen Sjömanskyrkan i Göteborgs bedriver verksamhet i Göteborg , Halmstad och Uddevalla.
        Vår främsta uppgift är diakonal verksamhet med sjömän och hamnarbetare i fokus.
        Sjömanskyrkan håller även kontinuelig kontakt med elever och lärare vid skolor med sjöfartsutbildningar.

        Bohuslän täcks av en mobil enhet med bas i Uddevalla. I Halmstad bedrivs kaféverksamhet, gudstjänster och programkvällar.

        I Göteborg består verksamheten av allt ifrån båtbesök i hamnen, hem- och sjukbesök till den dagliga verksamheten i Kafé Kuling i vår vackra fastighet på Stigberget. Här inryms även Skeppet med gästvåning för arrangemang upp till 200 personer.
        I Skeppet firas gudstjänst varje söndag kl. 13, dock med uppehåll under sommaren.

        Största skillnaden är att de håller sig med gudstjänster, där Sjömanskyrkan i Stockholm hänvisar till Oscars församling. Jag kan tycka att det borde vara en brist att avlägsna en kyrklig verksamhet alltför långt ifrån gudstjänstlivet. Samtidigt vet vi inte vad som låg bakom flytten – hyran i det tjusiga huset på Söder kanske höjdes över smärtgränsen? i lokaler inne på frihamnsområdet, utan ”stammisar” boende i närområdet utan enbart sjöfolket som kommer och går, blir det nog svårt att gudstjänsta.

        Gilla

  2. Sajten har info på svenska och engelska. Därmed visas det ganska tydligt att man inte primärt vänder sig till svenskarna och de egna medlemmarna. Eftersom verksamheten huvudsakligen är diakonal vore det ytterst märkligt att inrikta sig primärt mot folk med rätt kyrkotillhörighet och nationalitet. Svenska kyrkan i utlandet är en lite annan sits. De sjömanskyrkorna har för den delen vidareutvecklats till just ”Svenska kyrkan i utlandet” snarare än rena sjömanskyrkor.

    Gilla

  3. Ja, man kan ifrågasätta huruvida det är Svenska kyrkans sak att hålla med allreligiösa bönerum. Men den som ifrågasätter detta bör även reagera på det helt religionsneutrala Arlanda kapell som sorterar under Märsta pastorat.
    https://www.svenskakyrkan.se/marsta/arlanda-kapell
    Det kom till 1989, mao före Eva Brunnes tid. Eftersom hon själv tar Heathrow som exempel verkar hon inte ens känna till detaljerna kring Arlanda kapell.

    Ännu mer kan man ifrågasätta att göra om ett kristet rum till ett allreligiöst. Det är den stora skillnaden jämfört med både bönerummet på Heathrow och Arlanda kapell.

    Gilla

  4. Ja Peter T, du antog och det du antog har du knappast fog för. Det är din extrapolering – och hur var det nu med att tolka saker till det bästa? I fallet Brunnegate är motsatsen det normala. Mer tar jag inte upp kring det, för tillfället.

    Jag är alls inte avigt inställd till allt du skriver. Ett och annat är riktigt konstruktivt. Men detta blogginlägg, och de som följer, är till för att bemöta de synnerligen spridda vanföreställningar som följt i Brunnegates spår. Jag beklagar, men jag kan inte diskutera alla detaljer i anknytning till detta blogginlägg som går ut på att presentera Sjömanskyrkans kapell i frihamnen, för de som inte känner till det.

    Härmed stänger och avslutar jag sidodiskussionen vid detta blogginlägg om vad Eva Brunne sagt och inte sagt, avsett och inte avsett. Själva kapellet går däremot utmärkt att reflektera kring här, på olika sätt.

    Jag medger att jag själv blåst på elden genom att kommentera det jag borde bara ha låtit stå okommenterat. Det kändes svårt när inte uppföljningstexterna är klara att publicera – det skulle liksom bli automatiska svar på dylika kommentarer. Det var min avsikt att inte publicera denna text förrän jag hade hela serien klar, men jag klantade mig. Med det mellanrum som nu blir ser det kanske konstigt ut att skjuta övrig diskussion på framtiden, men med tanke den lilla textserie jag har i åtanke finns inget skäl att avhandla hela Brunnegate vid varje enskilt blogginlägg. Eftersom jag vill ha hela serien färdig innan jag börjar upp den kan pausen tyvärr bli ganska lång.

    Gilla

  5. Ping: Fallet Arlanda kapell | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s