Konsten att tolka Karl-Bertil

Tage Danielsson slapp uppleva tiggarnas återkomst på svenska gator. Hur mycket vi än kan önska att han funnes här för att kommentera även vår samtid så gör han inte det. Hans tid är inte vår.

Jag läser försök att tolka Karl-Bertil Jonssons julafton som en kommentar om den klassiska välgörenhetens förträfflighet. Andra vill läsa Karl-Bertil som att sagan handlar om klassklyftors fördärvlighet. Båda har fel.

”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton” utgavs första gången 1964. När novellsamlingen Sagor för barn över 18 år kom ut året efter var den inte med, men den införlivades i senare utgåvor och smälter väl in i den ganska speciella, lätt absurda stilen.

1964 var välgörenhet något gammalmodigt i avtagande. I den mån den fortfarande fanns skulle det pågående socialdemokratiska samhällsbygget snart helt utradera behovet. Framtidstron var stor. Vi skulle ha ett folkhem istället. Välgörenhet var något som knappast längre behövdes, och att utvecklingen skulle fortsätta åt det hållet var självklart. Man skriver inte samhällskommentarer om sånt som är passé.

Karl-Bertil själv kan mycket väl vara ungefär så som Simon Westberg beskriver honom i den mycket konservativa nät-tidningen Svensk tidskrift. Han är definitivt en yngling med ideal, och han försöker förverkliga dem i en form som förefaller rimlig för en pojke i den rikemansmiljö han växer upp i, i den diffusa dåtid som saggan är placerad i. (Boken anger ingen tid alls. Den tecknade filmen ger motstridiga uppgifter.)

Sådana försök ska normalt slå helt fel. Även om hjälpambitionen är så blygsam som att sprida lite julglädje måste man ha åtminstone lite kunskap om de man försöker hjälpa. Det har inte Karl-Bertil. Alla de julklappar han delar ut är helt meningslösa för sina mottagare, med servettringarna av japanskt päronträ som enda undantaget. I medellöse Harald Ljungbergs hem fanns förstås inga vita stärkta linneservetter och därmed inte heller något behov av servettringar, men servettringarna blev finfina småbarnsleksaker i ett hem där barnen säkert knappt hade några alls. Sartres självbiografi på franska utdelad som julklapp i slumkvarteren sätter däremot fingret på det orimliga. Det här går ju inte.

Liksom övriga berättelser i ”Sagor för barn över 18 år” är berättelsen på flera plan ironisk, man skulle kunna säga satirisk fast åtminstone i detta fall med oklar udd, och smått absurd. Den milda ironi över missriktad välgörenhet blir aldrig mer än antydd. Logiken vänds omkull och Karl-Bertils projekt lyckas.

Berättelsens höjdpunkt är dock inte de fattigas absurda glädje över meningslösa julklappar. Höjdpunkten är de rika människor som bara blir glada över att slippa ytterligare en onödig julklapp. Här finns nog sagans tydligaste innehåll: en ganska tydlig kritik mot vår konsumtionsjul, med massor av julklappar som ofta inte ens är till riktig glädje. Den utvecklingen var definitivt påbörjad 1964, även om den inte hade nått vår tids excesser. 1975, när Per Åhlins film första gången sändes i TV, låg kritik mot materiellt julfirande väl i tiden. Sveriges television kan mycket väl ha tyckt att den tjänade som motvikt mot Disneys Kalle Anka, denna symbol för en kommersialiserad juls fördärvlighet.

Sagan slutar lyckligt mot alla odds. Vi vet att Karl-Bertils tilltag, om det varit på riktigt, hade fått mycket annorlunda resultat. Tages ironi drabbar därför mest Karl-Bertil själv. Det är en mycket kärleksfull ironi. Pojken vill så väl. När man inser att det inte är så enkelt som Karl-Bertil vill tro. Vad gör man då. Slutar drömma? Lär sig veta hut? Avslutningsscenens familjeidyll lämnar efter sig ett gnagande tvivel. En vetskap: så här är det ju inte.

Så läser jag Tage Danielssons milda ironi. Jag hävdar bestämt att den är bättre än alla försök att tolka berättelsen som om den handlar om vår tids socialpolitik. Allteftersom vårt Sverige har avlägsnat sig från det trygga välfärdssamhälle som alltmer avtecknar sig som en svunnen Edens lustgård, har sådana tolkningar blivit alltmer frestande men det är grovt anakronistiskt. Min association går, helt hädiskt, till hur vissa andra texter i en viss annan textsamling tolkats och tolkats om.

Kanske gör Simon Westberg en medveten omtolkning och är inte helt seriös. Kanske är han själv en smula satirisk. Alla som vet något om Tage Danielsson inser lätt att de ideal som han menar att Karl-Bertil håller fram inte är författarens, som i många år skrev dagsverser i syndikalistiska Arbetaren. Från 70-talets slut och framåt kritiserade han flitigt socialdemokratin i både dagsvers och revy för att ha tappat bort sin själ. Socialdemokratin hade inte längre kontakt med sina rötter, vare sig historiskt eller bland dagens gräsrötter. Det är en kritik som kommer från vänster, från ungefär det håll man kan vänta sig på Arbetaren.

Texten till visan nedan är förmodligen skriven till filmen, men utsorterad på vägen. Det var i så fall klokt gjort. Om den hade tillåtits att rama in filmen hade dess innebörd blivit alltför väldefnierad, och alltför tydligt skriven på tittarnas näsor. Exakt hur Tommy Körberg fick tag i den så han 1989 kunde spela in den på en julskiva vet jag inte, men tackar så mycket för den insatsen. Så här porträtterar Tage Danielsson Karl-Bertils person, och skissar på hans kommande möte med en verklighet där inga absurda vändningar kommer till orealistisk räddning.

Du Karl-Bertil Jonsson
som är fjorton år
tänk vad du förstår
tänk vad du är klarsynt
gänglige gestalt
du har grundprinciper
kanske du begriper
allt…

Skiljer lögn från sanning
strunt från vettigt prat
gänglige krabat
upprörs av det falska
aldrig liknöjt flat
känner harm men inte hat
gäspar av princip
åt tjat

Du Karl-Bertil Jonsson
kanske du begriper allt

Skiljer fusk från äkthet
säger allt rent ut
gänglige drasut
skiljer rätt från orätt
orkar slå bakut
tills du lär dig veta hut
då tar all din vishet slut.
Du Karl-Bertil Jonsson

Länkar

Simon Westberg i Svensk Tidskrift
http://www.svensktidskrift.se/hedersknyffeln-karl-bertil/

Jodå, texten är skriven av Tage och inte något som postumt pådyvlats honom.
http://www.mic.se/avd/mic/prod/popmusik.nsf/V5SiteSearchSwe/387236DE3EF7467BC12575070030C529

Ursprungligen skrev jag att jag inte trodde på påståendet att Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton inte ursprungligen fanns med i ”Sagor för barn över 18 år”, men har blivit överbevisad. Berättelsen är äldre än samlingen, och utkommen som separat liten skrift 1964.
http://libris.kb.se/bib/1211228

Hur mycket jag än tycker om Karl-Bertil Jonsson-visan, finns inget som slår Dompans instrumentala tolkning av Gunnar Svenssons melodi. Varsågod, två knappa minuters ren njutning: Arne Domnérus.
https://www.youtube.com/watch?v=dfYWD4hDkdw

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s