Kyrie, rökelse, textskärmar och bröd

Om jag förstått koptiska eller arabiska hade den här kyrkan varit en frestelse för mig. Kanske fem procent av hela gudstjänsten sades på svenska och resten går ju inte att delta i, inte fullt ut. Man blir lite åskådare, sådär. Men oj vilket tryck det blir när en liten kyrka fylld med kopter sjunger samma sak om och om igen under nattvardsgången, med ett par decimeterstora cymbaler som enda ackompanjemang. Jag hade ingen aning om att det fanns så många olika sätt att slå ihop små metallskivor för att åstadkomma ljud.

Gudstjänsten liksom smygs igång. När den börjar finns det bara en handfull mänskor i lokalen. Sen fylls det på, allteftersom. Just denna gång var det extra fullt, och lite annorlunda mot normalt, eftersom de var en präst kort och fick ställa in den särskilda barngudstjänsten. Alltså trängdes barnen med de vuxna i bänkarna. Jag har intrycket att de flesta barnen anlände först sista timmen – kanske det är då barngudstjänsten brukar börja?

Gladare eukaristi har jag aldrig sett. Själva gudstjänsten är fylld med Kyrie eleison – makalöst många. Och så slutar man i glad eukaristi, tacksägelse. Det är helt logiskt, och påminner mig om Axion Esti – Theodorakis orkester- & körverk med text av Odysseas Elytis, som mycket riktigt bygger på den ortodoxa mässan.

Biskop John Shelby Spong som klagar på hur mycket Kyrie eleison anglikaner hela tiden säger kan aldrig ha satt sin fot i en koptisk kyrka. Herre förbarma dig! Ja nog har kopterna skäl att be så. Amerikanska högerkristna som tycker att de förföljs för att de inte får neka att baka bröllopstårtor till folk av samma kön kan, ursäkta mig, ta sig nånstans.

De olika momenten blandas hit och dit – jag blev verkligen inte klok på ordningen. Trosbekännelsen (den nicenska) kom två gånger, och jag undrar om inte ganska mycket annat också upprepades. Jag tror, återkom också. Jag tror. Pisteou på grekiska, har jag lärt mig av Karen Armstrong.

Kyrkbänkar fanns. Förmodligen följde de med den gamla frikyrka man övertagit, och man bestämde sig för att inte slänga ut dem. Undras om deras kyrkor hemmavid haft bänkar eller ej? Mestadels stod man. Ibland satt man ner, men de flesta satt inte rakt upp och ner, utan böjde sig framåt i bön. Jag kan tänka mig att man ursprungligen fallit ner på golvet vid de momenten, men att det av något skäl rationaliserats bort.

Kopterna verkar ha en relativt avslappnad attityd kring hur man ”ska göra”. Kvinnan bredvid mig, som mycket väl visste att jag inte hörde hemma där, påpekade att jag absolut kunde sitta ner fast andra stod, om jag blev less på att stå. Kvinnor som anlände sent stod helt ogenerat och knöt på sin sjalett inne i själva kyrkan – inget diskret fipplande i vapenhuset, inte. Några hade förmodligen inte med sig någon sjalett, alls utan lade bara en liten liten duk på huvudet när de gick fram till nattvarden och fick en bit bröd, som prästen rev lös ur det stora brödet, instoppad i munnen.

De flesta tryckte en liknande liten duk mot munnen efter att ha tagit emot brödet. Jag funderade på att fråga kvinnan bredvid mig varför, men bestämde mig för att låta bli. Man vet inte alltid varför man gör som man gör i en kyrka. Kanske det hade låtit ifrågasättande och näsvist. Jag kan leva med att inte veta.

Huruvida de fick vin i någon annan del av lokalen, eller om inte alla fick ta del av vinet, vet jag inte. Kanske vinet till alla rationaliserats bort när alla barnen var med? eller så får församlingen bara bröd, och antingen prästerna eller alla därframma i koret delar på vinet.

En hel del känns igen från ökenmässan i Sankt Peters kyrka. De vita dräkterna, som människorna där framme i koret drog över sina kläder. Hur prästen hanterar brödet. Han sätt att skvätta vatten över sin egen axel, ut mot folket. Det skvätts rejält, med händerna – inga vigvattenkvastar här inte. Rökelsen, som var väldoftande men ändå gav min smått förkylningsirriterade hals en ordentlig hostattack som tack och lov gick över. Sist men inte minst, ursköljningsceremonielet där man ser till så inget av nattvardens bröd och vin ska gå tillspillo.

När nattvarden är över är det slut. Det är nästan abrupt, men gör inget för stämningen är glad. Det kändes logiskt, men en stor uppbyggnad inför själva nattvarden som allting syftar till. Där slutar man. Ridån i ikonostasens stora öppning dras för, och så sätter sig en präst ner på den lilla trappan mellan kor och kyrkgolv och delar ut överblivet bröd. Sånt får man ta emot även som protestant, och ta med hem eller tugga i sig sin bit på vägen. Om man fastat inför mässan, som kopterna lär göra, är den brödbiten säkert välkommen färdkost.

Om jag bara förstod språket…

…det hade säkert funnits flera aber. Om jag haft barn, särskilt om jag haft döttrar, hade jag på sikt förmodligen blivit irriterad på hur män och pojkar släpps fram till att leda men ingen av kvinnligt kön. Kvinnlig underordning är ju det normala, i större delen av världen. Jag får nog fortsätta ägna mig åt de delar av protestantisk kristenhet som tar mer eller mindre inspiration från koptisk och liknande kristendom. I Sankt Peters har man inga fördomar vad gäller olika köns förmåga att utföra uppdrag i gudstjänsten. Ökenmässan i Högalid har jag aldrig besökt, men ska nog göra.

Språket är säkert en ödesfråga för en sån här liten grupp i exil. Om man inte överför större del av gudstjänsten till det nya landets språk riskerar kopterna att tappa sina barn till det sekulära Sverige. Den utmaningen står alla invandrarkyrkor i vårt land inför, och det är delvis därför de vill kunna komplettera de präster som kommer hit utifrån med sina egna söner, utbildade här i Sverige. Det är en rätt bra idé, det där med gemensam ortodox prästutbildning. I dagsläget kör man med skärmar, där stor del av texten presenteras på tre språk. Jag gissar att det är arabiska och koptiska, och ganska ofta även svenska.

Till den som är det minsta nyfiken på andra kyrkotraditioner och inte är allergisk mot arabisk-besläktade musiktraditioner rekommenderar jag verkligen ett koptiskt studiebesök. Jag såg till att komma vid utsatt tid, och som gäst tror jag faktiskt det är att rekommendera så man kan  hälsa på någon av de som hör hemma där och i gengäld blir lite visad tillrätta. Gudstjänsten är lång, två och en halv timme, men är man nyfiken är det absolut värt det.

Själv tycker jag de främmande tongångarna är lite fascinerande. Ibland kan man i arabisk och liknande musik hitta borduntoner som liknar sådan svensk folkmusik som använder sig av vevlira, men inte så här. Delar är ren recitation, annat mer melodiöst. Tre vitklädda herrar därframme stod för det mesta av sången, men delar sjöngs även av församlingen med liv och lust. Okompad sång som församlingen bär är så häftig. De sjöng bra – förstås, för sång är en träningssak. En grupp människor som sjunger varje vecka kommer att genomsnittligt bli ganska bra sångare.

Nästa människa som säger att Allah inte är samma gud som Gud ska få en uppmaning av mig att besöka en koptisk gudstjänst så den på riktigt får höra att de kristna kopterna, de som de senaste åren fått martyrer både halshuggna av IS och omkomna i attacker mot kyrkor, ber till Allah. Allah är Gud på arabiska, varken mer eller mindre än så… men det vet säkert redan alla som läser den här bloggen.

Länkar

Förklaringar till basileoisliturgin. Inte allt gick till så här, men väldigt mycket. Två gånger sjunger hela församlingen 41-faldiga kyrie eleison! så står det iaf. Var det verkligen mycket? Minns inte, men många kyrie blev det.
http://www.copticchurch.net/topics/liturgy/liturgy_of_st_basil.pdf

Annonser

6 thoughts on “Kyrie, rökelse, textskärmar och bröd

      • Ja och jag antar att det saknas präster och diakoner som kan leda samlingarna. Ibland har eritreanska kopter egna samlingar i Kiruna när någon vigd tillreser. Ändå är de jag möter pigga på att medverka i andra gudstjänster men ”riktig ortodox” gudstjänst verkar det bara bli med deras därtill vigda personer.

        Gilla

  1. Jag har den koptiska liturgin i min bokhylla, översatt till engelska. ;-) Fick den av en koptisk präst när jag var med vid en koptisk mässa i Kairo. En fantastisk upplevelse där hela korsfästelsen, gravläggningen och uppståndelsen fanns med i liturgin.

    Gilla

  2. Ping: Den allteftersom växande församlingssången, I | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s