Altarringen är på väg tillbaka

Rebella svingar inte sin sibyllekappa särskilt ofta, numera. Som klok sibylla brukar hon försiktigtvis yttra sig enbart i sådana fall, då det inte på långliga tider kommer att gå att avgöra huruvida profetian inföll eller ej. Så även i detta fall… vi får väl se om 30 år eller så, om jag fick rätt.

Jag förutspår att altarringen är på väg tillbaka. De som finns kommer att användas mer än de gör idag. På andra ställen kommer man att skaffa, företrädesvis sådana enkla som byggs med lösa segment, knäfallsbänkar som ställs i ring.

Inför min konfirmation gick jag i två kyrkor. Av högmässorna i den lilla nybyggda kyrkan minns jag exakt ingenting. Däremot minns jag de som hölls i den äldre kyrkan en bit bort. Det var inte enbart positivt – verkligen inte – men jag minns det. Jag förmodar att det som skedde i den nya kyrkan var mer harmlöst. Det lämnade inga spår.

Jag minns den pinsamt glesa församlingen. (Man håller fortfarande gudstjänst där varje söndag men det måste bero på nybyggda bostadsområden runt stan, snarare än att samtliga bondgårdar i grannskapet blommat upp igen.) Hur det ur den redan glesa församlingen var ännu färre, mest bara kyrkvärdarna och några till, som gick fram de gånger då det var HHN. Hur liturgin sjöngs, ibland av en präst som rent sångmässigt inte riktigt klarade av det.

Vår konfirmation hölls i den gamla kyrkan, med knäfallande nattvard. En klibbig oblat som med mycket livlig fantasi kunde tänkas föreställa bröd. Vin ihällt i munnen. Alkoholsmaken, som stannade kvar länge.

Gammalt och mossigt. Något som ingen kan vilja tillbaka till?

Ändå var det dit jag hela tiden sökte mig tillbaka, när jag i mogen ålder började rota i det där kristna. Till vad det egentligen betytt, men också till det specifika tillfället. Till situationen. Till den där altarringen.

Egentligen borde jag ge mig ut på resa, och uppsöka min gamla konfirmationskyrka för en liten deja vu – men äsch. Det vore säkert helt förgäves. Kyrkan är stor för sitt lantliga läge; i sin glans dagar måste den ha samlat folk från vida ikring. Koret rymmer nog ett sånt där löst altarbord, och då ställer de garanterat in ett. Det är nog mest bara i småkyrkor som altarringen används idag. Altarringar är ute. Gående kommunion, eller om gruppen är liten i en halvcirkel, är dagens melodi.

För det här att jag helst vill ha knäfallande nattvard, det är ju bara min preferens som är högst originell, och otidsenlig.

Eller?

Den första kyrka jag gick mer regelbundet i var Allhelgonakyrkan på Söder. Den gudstjänsten är lägre än lågkyrklig och tillämpar förstås gående kommunion, vid ett par tre stationer med långa köer, för kyrkan är nästan full och de flesta går fram. Sedan man tagit emot kan man tända ljus, om man vill. Det är också en stor mängd människor som istället går upp i koret och ställer sig en stund på knä vid altarringen. Jag trodde knappt mina ögon, första gången. Jag tog inte emot då – det gjorde jag aldrig första gången på ett nytt ställe. Jag ville kolla in först hur det gick till. Men andra gången tog jag emot och gick sen dit upp.

Allhelgona är en träkyrka, men stor och rymlig. Altaret är intryckt i en absid, och där är det trångt. Runt altarringen ryms inte så många människor åt gången. Vid senare tillfällen stressade det mig alltid, att det är en kö av människor som väntar. Snart avstod jag från det där koret, men egentligen ville jag alltid dit upp. Och tänk att det var så många som ville det.

Det här med att ställa sig på knä vid den tomma altarringen lär komma från den där Sinnesromässan, som har med 12-stegsandlighet att göra. Allhelgonamässan, och senare Katarinamässan, är utvecklad ur den. Jag kan bara inte låta bli att undra. Om det nu är så många som vill ställa sig på knä vid altarringen. Varför delar man inte ut även där?

Immanuel 153. En separat gudstjänstfirande gemenskap inom Immanuelskyrkan, skapad för att fånga upp unga vuxna som annars lätt försvann ut ur frikyrkan. Ett enkelt altarbord. Enkel altarring byggd av lösa knäfallsbänkar. Brutet duklag (visst heter det så? alltså där man går fram en liten grupp i taget, istället för enligt löpandebandsprincipen).

Immanuel 153 tillhör de frikyrkliga grupperingar som letar sig tillbaka mot det allmänkyrkliga. Klassiska psalmer, ”O Guds lamm” på svenskkyrklig melodi och knäfallande nattvard är säkert utmanande högkyrkligt för dem, så utmanande så det blir mer spännande än gudstjänsterna i de gamla trötta frikyrkor som 153:orna kommer ifrån. Jag tyckte att formatet var väl strängt påbjudet – en bänkrad i taget, enbart intinktion  – men förundrades över att man valt att ha knäfallande nattvard i en frikyrka, och önskat det så mycket att man för ändamålet köpt eller byggt knäfallsbänkar att bygga ihop en altarring av.

Pilgrims höstmöte på Bjärka-Säby. Vid söndagmorgonens gudstjänst var slottskapellet fullt. Själv deltog jag i den virvlande nattvardskön ute i själva rummet, men längst där framme användes altarringen. Gissningsvis är det så det vanligen nattvardas på Bjärka-Säby, när församlingen är avsevärt mindre: vid altarringen.

Alla ni svenskkyrkliga församlingar därute, som undrar hur ni ska göra för att lyckas fånga upp folks längtan. Har ni funderat på att höja allvarsnivån ett snäpp eller två genom knäfallande nattvard? Gruppen som är intresserad, den finns. Den är dessutom relativt ung, och det är en målgrupp ni säger er vara mycket intresserad av.

I dagsläget är det kanske en frikyrkotrend, hemmahörande i den del av frikyrkan som söker fördjupning genom att leta sig bakåt i tiden. Jag tror nog att samma längtan finns även inom Svenska kyrkan. Har ni ett altare som är byggt för firande versus populum, utan altarring, är det bara att bygga en av såna där lösa segment. Kan frikyrkofolket så kan ni! Seriöst: temagudstjänster och sånt, det kan man inte bygga något stadigt på. Men en gudstjänst med knäfallande nattvard, den kan det tänkas att en liten grupp människor verkligen skulle föredra – helt utan att vara sån att de hoppar, så fort Rom säger att man ska hoppa. Seriöst tror jag att de riktigt Rom-trogna högkyrkliga kör versus populum och gående kommunion, precis som alla andra, för så gör ju katolikerna normalt numera.

Fördjupning och allvar är tidens melodi. Inte vardaglig enkelhet. Ta vara på det.

Nej, gående kommunion måste förstås inte vara eller uppfattas mindre allvarlig. Men hur vi gör fysiskt, det spelar roll. Det påverkar. Faktiskt.

Orantställning. Knäfall. Korstecken. Superhögkyrkligt? Tja… fast när nu frikyrkan också gör sånt…?

Länkar

Den virvlande nattvardskön i hela Bjärka-Säbys slottskapell var en upplevelse i sig själv. Jag noterade att det hölls knäfallande nattvard därframme, men det var ingen större del av min upplevelse så jag skrev inte om det då.
https://rebellasandra.wordpress.com/2016/10/30/matematikbefriad-nattvard/

Annonser

23 thoughts on “Altarringen är på väg tillbaka

  1. Hur vanligt är det med gående kommunion i SvK? I mina hemtrakter i Västergötland är det normalt altarring som fortfarande gäller.

    Jag varit katolik i 20 år så jag har inte riktig koll. Min första erfarenhet av gående kommunion i en kyrka var på högkyrkliga aKF:s kyrkodagar i Uppsala domkyrka augusti 1984. Tidigare samma månad var jag med på min första gående kommunion vid en utomhusmässa på Kyrkans Ungdoms riksmöte i Skellefteå.

    Gilla

    • Jag har förvisso inte varit överallt i stan! men mina erfarenheter av Stockholms innerstad säger att det är gående kommunion som gäller, eller stående i halvcirkel där prästen o medhjälparen går runt. Något undantag kan säkert finnas, men är isåf just undantag.

      I förorterna är det olika. Där finns väldigt många 1900-tals-kyrkor, och många av de yngre har öht inte en altarring (möjligen finns det något portabelt som man ställt undan? vet ej, men jag har aldrig sett en ”tegelhög” med altarring) Samtidigt finns det ju enstaka väldigt mycket äldre kyrkor, Brännkyrka och så, där det förmodligen är praktiskt svårt att göra nåt annat än att adorienta och använda altarringen.

      De geografiska skillnaderna är säkert stora, dels mellan olika stift men troligen ännu mer mellan storstad och glesbygd. Jag tolkar dina 80-talserfarenheter som att gående kommunion var väsentligt mycket vanligare utanför ditt lokala sammanhang än hos er. Att högkyrkligheten hjälpt till att sprida det kan nog stämma, om jag minns det jag läst rätt.

      Jag tolkar det som att det, precis som nattvard varje söndag, har varit en långsamt utveckling som brett ut sig mer och mer men ännu inte är allenarådande överallt. Här några exempel på att man vill helt ta bort altarringen för att få mer plats i koret. Det som hindrar är länsstyrelsen och sånt där kulturvärde. De som på detta sätt resonerar om att ta bort, har säkerligen slutat använda altarringen för länge sen.
      http://www.sydsvenskan.se/2013-08-09/kyrkan-vill-ha-plats-for-fler
      http://www.ystadsallehanda.se/sjobo/kyrklig-oenighet-om-altarring-ska-vara-kvar/
      http://www.st.nu/allmant/medelpad/kyrkombyggnader-i-harmanger-och-jattendal

      Den utbredningstrenden lär väl fortsätta. Det jag spår är att det kommer en mot-trend.

      Gilla

  2. Statiskt sett så ökar deltagandet vid gående kommunion. Jag har själv sett människor som inte vågat sig fram till knäfallet komma när de bara behöver knö in sig en kö. De blir inte uttittade känns det nog som.

    Gilla

    • Jag undrar om det inte kan vara en generationsgrej. De som på något plan har med sig att nattvarden är jätteallvarligt, inget att slarva i sig hur som helst och man bör vara ordentligt förberedd och …. för den underlättar det nog att ”dra ner på krångligheterna”, och dra ner på allvaret. Vi som inte alls har i oss det utan dras till ritualer som antyder mer allvar, vi reagerar kanhända tvärtom… iaf en del av oss.

      I tätort väljer ju folk i realiteten mellan flera olika kyrkor, ofta även tillhörande olika församlingar. Här kan jag tycka att det vore logiskt att erbjuda både och. Den församling jag ett tag tänkte slå mig ner i, gör så. Knäböjande nattvard i den kyrka som är lämpad för det – kanske lika mycket av praktiska skäl som något annat – och gående/cirkelstående i de övriga. Men jag tror många kör gående eftersom man har den erfarenhet du nämner. Småningom kommer man att upptäcka, tror jag, att riktigt så enkelt är det inte.

      Gilla

  3. Tack för all info. Mycket intressant att läsa.

    Jag tror nästa alla nya 1900-tals kyrkor har lösa knäfallsbänkar men de har säkert flyttats bort.

    Min erfarenhet från SvK på 80-talet var att befann man sig i en kyrka så användes altarringen i stort sett alltid. Så var det t ex på Kyrkans ungdoms riksmöte 1982 i Skövde och 1984 i Skellefteå, men vid stora nattvardsgångar användes obrutet duklag, Kanske berodde det på att 1942 års handbok som formellt gällde till 1986 föreskrev knäfall, men uppluckrad i försöksordningen 1976

    Troligen blev gående kommunion vanligare även i kyrkor när biskop- och prästvigningar förenades med mässa i samband med den nya kyrkohandboken 1987. Handbokskommittén skriver ”Även om gående kommunion inte skulle tillhöra domkyrkoförsamlingens sed, bör den formen självfallet praktiseras i dessa stiftsgudstjänster för att kommunionen inte skall ta oproportionerligt mycket tid.” (SOU 1985:45)

    Det skulle inte förvåna mig om du får rätt.

    Gilla

    • Det låter mycket rimligt att spridningen av gående kommunion skulle ta fart dels iom 1986 års handbok, och dels iom biskops- och prästvigningarna som du beskriver.

      Om jag får rätt, är väl katolikerna de som inte utan vidare kan haka på den nya trenden. Där är vad jag förstår knäfallande nattvardsgång – och särskilt att hostian läggs på tungan, snarare än att man får den i handen – en riktig traddismarkör, svår att bryta lös från hela ”det är mer RÄTT att fira ad orientem”-paketet.

      Gilla

      • Både ja och nej. Kommunionen delas ut till folk på knä fram 2001-2002 i katolska domkyrka. I samma kyrka tar ganska många emot kommunionen på tungan.

        Gilla

      • Varför upphörde man med knäfallande nattvard då?
        och hur gick det till i Katolska domkyrkan? Där finns väl ingen altarring. Iofs kan kanske fler bland katolikerna tänka sig att knäböja på hårt golv (är jag fruktansvärt fördomsfull nu?)

        Gilla

      • Det finns ingen altarring men man knäföll på första kortrappan. Man upphörde med knäfallande nattvard för att mässfirandet inte skulle dra ut på tiden. Varje söndag firas det sju mässor med i snitt 200 kommunikanter.

        Gilla

  4. Fördjupning och allvar är tidens melodi?
    Är det inte det som är utmaningen för inte minst Svenska kyrkan?
    Det är svårt nog att hitta inom traditionella frikyrkor, men i de flesta SvK-församlingar så är det inte direkt ledorden.
    Undrar hur många kyrkligt förtroendevalda som blivit valda med paroller som ”fördjupning och allvar”? Eller hur ofta det stått i ansökningshandlingar till lediga tjänster?

    Men i sak håller jag med. Kroppens liturgi kommer att få större betydelse, även på platser där ordets liturgi inte utarmas. Dock bara i de kyrkor som vill ha ett stort fokus på det regelbundna gudstjänstfirandet.

    Gilla

  5. I min församling ändrade man från altaring ibland till altaring aldrig några år efter det att jag började gå där. När jag frågade dåvarande KH om det var argumentet som Magnus skriver ovan – att altaret höjde tröskeln och att folk inte var med. Jag vet faktiskt inte hur sant det var, om man utrett det, men det kan bli ganska slamrigt med gående bord. Håller helt med dig i det du skriver.

    Gilla

    • Jag har ofta undrat om det där med att sänka tröskeln och vem det ä som tycker det.
      Jag kommer ihåg en episod från min förra församling när några föräldrar efter sitt förberedande dopsamtal ville se kyrkorummet.
      Diakonissan som ledde dem dit förvarnade om det lite underliga askonsdagsmässan som pågick )och där bl.a. jag var deltagare).
      Dopföräldrarna bevistade gudstjänsten långt bak mer som åhörare än som deltagare.
      Efteråt sa de att det varit den mest fascinerande gudstjänst de varit med om.

      Djupet och allvaret lockar mer än det ytliga. Det är underlig att anställda inte förstår det.
      Men de kanske inte är gudstjänstfirare själva?

      Liked by 1 person

      • Vi som kommenterar här, är de som lockas av djup – eller en känsla av att djup finns – och allvar. Vi är inte ett tvärsnitt av befolkningen.

        Att en folkkyrka som Svenska kyrkan även vill omfamna lite vagt allmänreligiösa människor som skyggar för alltför utpräglad kristendomen är väl inte i sig något fel. Du vet, de där som går in i kyrkor och tänder ljus men går ut om det påbörjas en gudstjänst. De finns, och jag misstänker starkt att det är en större grupp. Just dessa dopföräldrar du pratar om blev lockade av det ”konstiga”, andra hade kanhända stötts bort.

        Det är väl inget fel att rikta sig till den här gruppen – också. För tio år sedan var jag nog en sådan som kunde tända ljus i en kyrka men inte skulle gå in om det pågick gudstjänst… för fem år sen också, kanske.

        Men man får ibland känslan av att detta är den viktigaste målgruppen, eller nästan den enda man bryr sig om. Och det blir galet.

        Gilla

      • Det blir ju lite märkligt när man förändrar innehåll i gudstjänsten (som knäfall vid nattvarden) för att man tror att det ska bli lägre tröskel för att börja fira gudstjänst.
        De som inte närvarar vid gudstjänst märker ju inte skillnaden?
        Just altarringen kan ju i sig vara ett bra exempel. Tänk att få förklara varför den står där trots att den tar en massa plats? Den står där för att man ska påminna sig om att ödmjuka sig inför Gud och ta emot Hans gåvor i tacksamhet.

        Predikstolen har ju sedan länge förlorat sin betydelse (när såg ni någon predika därifrån senast?) så altarringen bara kanske är ännu ett steg mot att bära ut både altare och dopfunt? Förväntar sig verkligen ovana kyrkbesökare att kyrkan i första hand inte ska användas för gudstjänst?

        Liked by 1 person

      • Ska jag tolka dig som att det aldrig finns några ursäkter att göra sig till för de mindre kyrkvana, för det funkar aldrig någonsin? Riktigt så enkelt tror inte jag att det är. Kan vi inte bara nöja oss med att det inte behöver vara den allenarådande inriktningen. Så bör man iaf tänka om man finns kvar i Svenska kyrkan, tror jag. Men har man lämnat är det ju fritt fram att ösa ur sig sin gamla frustration, utan att ta hänsyn till vad som är vare sig uppnåeligt eller rimligt.

        Präst i predikstol såg jag för inte alls länge sen, i en trång gammal förortskyrka där det inte finns någon annan vettig plats för prästen att stå under predikan. Men det är inte det vanligaste, nej. Ungefär som knäfall vid nattvardsring, kanhända. Du som väl håller dig i din frikyrka, som garanterat inte har någon predikstol, löper mycket liten risk att få se någon ^^ Lars Collmar predikade iaf från predikstolen i Gustav Vasa för någon sommar sen. Vet inte om det är hans personliga preferens eller om han bara inte hängt med i utvecklingen och hajat att folk inte gör så numera. Strålande predikant iaf, Collmar.

        Liked by 1 person

      • Nja, man ska aldrig säga aldrig, men jag tror att man i många fall hur e uppfattning om vad som upplevs som högtröskelgrejor utan att faktisk fråga dem som står utanför tröskeln.
        Bara för att kyrkan står där och med dörren öppen så innebär det inte att någon utifrån har lust att gå in.
        Jag tycker att det görs förvånansvärt lite benchmarking mot kyrkor som är välfyllda och orsaken till det. Allheglonamässa, flitigt nattvardsfirande, entusiasmerande predikan eller vad det nu är, kan säkerligen kopieras av församlingar som önskar fler gudstjänstdeltagare. Ibland är det fördjupning och nästan alltid allvar som ger resultat. Det hittills skrivna gäller för SvK och frikyrka i lika hög grad. Varför lockas jag och några tusen med mig att fira gudstjänst vid Oasrörelsens sommarmöten? (Tips: det kan ha något att göra med fördjupning och allvar.)
        När jag var aktiv i SvK minskade gudstjänstdeltagandet vid byte av präst. Första gången genom en lägre nivå av tydlighet och fördjupning i predikan, andra gången även efter minskning av nattvardsfrekvensen. Efter att jag flyttat från den staden minskade det ännu mer när den viktiga veckomässan försvann.

        Avseende attiraljer i kyrkorummet så går åtminstone min kyrka mot att plocka fram knäfallet oftare, dock bara vid tillfällen då det blir relevant då bara två personer får plats. En ny ljusbärare har tagits i bruk för att den förra blev fullbelagd lite väl ofta. Att tända ett ljus, be med i syndabekännelsen och gå fram för att ta emot nattvardsgåvorna är på allvar.
        För egen del har det blivit mer och mer allvar att hålla soppköket öppet på lördagarna, vilket har visat sig även ge fördjupning.

        Gilla

  6. Haha, du fastnade verkligen för den formuleringen! Fördjupning och allvar. Har jag kläckt en slogan?

    Det slår mig… Jens Brandts DN-artikel, den där han besökte Katarina kyrka och skrev berömmande om Katarinamässan. Den som SvK-folk först spred på sociala medier med mycket gillande, och sen kom backlashen när många ogillade allt detta gillande. Brandt var rätt okunnig och skrev utifrån den han var, och kyrkfolket blev sura på okunnigheten. Men han skrev bland annat det här:
    http://www.dn.se/kultur-noje/kyrkan-som-blev-en-publikdragare/

    Sakta klarnar bilden. Om jag först tänkte att tillströmningen till Katarina framför allt är en reaktion på tidsandan därute, på det stora vakuumet i fastighetsmäklarnas och gentrifieringsivrarnas värld, misstänker jag nu att lockelsen också ligger i att just de här mässorna kännetecknas av ett helt annat allvar än vad man annars förknippar med Svenska kyrkan. Den lite veliga ”Vi-tror-på-något-men-det-kan-vara-vad-som-helst-typ-en-söt-hundvalp”-mentaliteten har i Katarina ersatts med ”Fader vår” i den gamla ordalydelsen, stränga påminnelser om att även ”den bildade medelklassen på Södermalm” är förgänglig och Kierkegaardcitat.

    Sen är frågan vad det är som upplevs som allvar. Bland icke kyrkvana tror jag nog att Fader vår istället för VF är en hit, bland annat ur den aspekten. Nu vet jag inte om det var Olle Carlsson som predikade just denna söndag, men han kan ibland vara en rätt sträng predikant vad gäller att inte tänka enbart på sig själv. Det kanhända är vad fastighetsmäklarna och gentrifieringsivrarna någonstans därinne vill höra. Men så är ju också församlingen, ursprungligen Allhelgonamässan, skapad av en grupp människor som försökte besegra sina droger ihop. Det var mycket allvar i botten från början.

    Tvärtom vad du tror, tror jag inte att ”konceptet Katarina” är enkelt att kopiera. De håller massor av kurser, församlingar från hela Sverige vallfärdar dit för att lära sig saker. Frågan är hurpass bra det går. All inlärning kräver avlärning.

    Men allvarligt. Här finns en aspekt som du hela tiden i-g-n-o-r-e-r-a-r, och det är att frikyrkan kan sikta benhårt på fördjupning och allvar – särskilt om den är i ett rekryteringsskede, ett växande skede snarare än förvaltningsskede. Svenska kyrkan kommer däremot alltid, eller åtminstone under mycket lång tid, att även ha som uppgift att vara allmän andlig tillflykt för folk som inte är jättehängivna kristna. Det är också en roll att ta på allvar. Man ska begrava en massa mänskor som inte brytt sig mycket om kyrkan. Man ska finnas där mitt i staden så människor kan gå in och tända ljus fast de eg. inte alls vet varför de gör det. Det som attraherar en, repellerar en annan. Jag lovar dig att det finns grupper som kommer att stötas bort av alltför mycket fördjupning och allvar. Svenska kyrkan ska inte enbart köra det rejset.

    Men som det är nu siktar man mest på den lättsammare folkkyrkosidan, förmodligen eftersom där finns fler medlemmar att hålla kvar. Men att betrakta medlemmar som något som ska betala en verksamhet, och inte som något som ska bygga den, det… det går åt pipsvängen till slut. Rätt stora delar av Svenska kyrkan måste förmodligen gå åt pipsvängen, innan det kan börja bli bättre.

    Gilla

    • Jag undrar varför det är så svårt att hålla två tankar i sinnet samtidigt. Hur svårt kan det vara att skapa både tillfällen för öppenhet och för fördjupning?
      En veckomässa, en högmässa, en körafton och ett bibelstudium, borde inte det ge något för alla?
      Om en församling bara erbjuder det lättsmälta så kommer man aldrig att få fördjupning. Om man bara erbjuder allvar kommer man inte att få nya besökare.
      Nu är jag väl en sådan som inte anser att det finns ett egenvärde i allt som sker i kyrkorna och ser väl efterföljelsen som viktigare än medlemskapet. Öppenheten visas mer i soppluncherna och dess volontärer än i något annat.
      Så långt ser jag ingen skillnad mellan kyrkorna i Sverige.

      SvK kommer bara att ha sin unika position som allmänreligiositetens högborg så länge som en majoritet av befolkningen är medlemmar. Det finns inget som tyder på att medlemsraset kommer att avstanna och ligga under 50% av landets befolkning år 2025.

      Gilla

  7. Håller helt med. Altarringen som aldrig är en ring eftersom den symboliserar alla folk i alla tider som firar nattvard tillsammans är en viktig del i kyrkan och bör användas under mässan. Första gången jag stötte på det där med gående bord, var i en katolsk kyrka i Prag.Kändes stressigt och halvdant, inte bara för att vi protestanter bara blev välsignade. Inte min kopp te.alls.

    Jag tror inte ”gående bord” har någon effekt alls för kyrkovana. Jag tror kyrkovana inte firar HHN det första de gör i kyrkan.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s