Herren gav och Herren tog

Idag är det självklart att barn uppnår vuxen ålder. Allt annat är en anomali, ett fel. En orättvisa.

Förr i världen såg det annorlunda ut. Fick man en normalstor skock med ungar var det normalt att en eller flera dog som små. Att mista ett barn var något naturligt, något man fick stå ut med och lära sig leva med.

I kommentarsfältet på Brommaprostens blogg, som behandlade Lina Sandells ”Tryggare kan ingen vara”, kom bloggaren in på dess femte vers. Psalmen används ofta vid dop, och många inte särskilt kyrkvana människor råkar därför ut för den. Sista versen går så här.

Vad han tar och vad han giver,
samme Fader han dock bliver,
och hans mål är blott det ena:
barnens sanna väl allena.

Den här texten kan vara provocerande för människor som mist ett barn, menade bloggaren. Han är ju präst så han borde veta hur sådana dopföräldrar brukar reagera. Det är väl egentligen teodicéproblemet som sparkar dessa dopföräldrar rakt i ansiktet. Om Gud är god, och håller sin hand över människor – hur är det då möjligt att små barn kan dö?

Jag förknippar frasen ”Herren gav och Herren tog” just med barn som dött. Jag har väl läst den använd på det sättet i någon bok, eller så. När jag googlar kommer jag intressant nog till flera gamla romaner på Google books, där författaren tar upp frasen eftersom hen vill ta avstånd från det sättet att prata, och det sättet att hantera en svår verklighet. Det är gamla dumheter, bara. Inget för moderna människor. Det är att ”böja sig”, och si det ska man inte göra.

Idag ska man ha kontroll. Vi inbillar oss att vi har kontroll. Du är vad du äter. Du är vad du gör. Du är vad du tänker, så se till att tänka positiva tankar! Dagens människa ska inte böja sig under ett grymt öde. Hon ska behärska det.

Men vi behärskar inte. Vi kontrollerar inte. Vi bara inbillar oss att vi gör det. Vi har rätt till friska barn, som en gång ska begrava oss – inte tvärtom. Om vi mister något vi har rätt till, har vi blivit närmast skymfade.

Innan det här tänkandet kopplade sitt grepp fann människor som mist barn förmodligen ofta tröst i de orden. Herren gav och Herren tog. Världen må vara grym, men ändå kan det finnas en ro i vissheten att allt ligger i Guds händer. (Jag kan inte formulera det här. Jag har inte varit där.)

Den är bedräglig, den där texten. Jag har nog aldrig uppfattat något annat än de första versernas söta jollrande, och jag tror det gäller de flesta. Verserna 1 2 och 4 ser ut att utlova att allt ska gå det lilla barnet väl, och vill man går det utmärkt att tolka vers 3 på samma sätt. Vers 5 säger att ja, det kommer att gå väl – men kanske inte på det sätt som du tror. Idag är det närmast en förolämpning att säga så till unga föräldrar. Inte så i en verklighet där alla känner någon som mist inte bara ett, utan flera barn. Inte så 1850, när Lina Sandell skrev den texten.

Tryggare kan ingen vara
än Guds lilla barnaskara,
stjärnan ej på himlafästet,
fågeln ej i kända nästet.

Herren sina trogna vårdar
uti Sions helga gårdar;
över dem han sig förbarmar,
bär dem uppå fadersarmar.

Ingen nöd och ingen lycka
skall utur hans hand dem rycka.
Han, vår vän för andra vänner,
sina barns bekymmer känner.

Gläd dig då, du lilla skara:
Jakobs Gud skall dig bevara.
För hans vilja måste alla
fiender till jorden falla.

Vad han tar och vad han giver,
samme Fader han dock bliver,
och hans mål är blott det ena:
barnens sanna väl allena.

När började man använda den som doppsalm? Innan folk började tycka att frasen ”Herren gav och Herren tog” var direkt olämplig att använda efter barns dödsfall, tippar jag. Förr i världen var det fullt normalt, ja genomsnittligt, att den som kommer för att få ett barn döpt tidigare har mist ett.

Det finns faktiskt också en psalm som heter ”Herren gav och Herren tog”. Den ligger, något otippat, under rubriken ”Glädje – tacksamhet” i psalmboken. Den texten är en bit kärvare, mer direkt än Trygga räkans femte vers och är skriven 1933 av en präst och blivande biskop vid namn Nils Bolander. Jag undrar om den sjungs idag, någon gång, och i så fall vid vilken typ av tillfällen.

Herren gav, och Herren tog,
solen sken, och blixten slog,
hårda törnar, öppen famn.
Lovat vare Herrens namn!

Gav han, var det salighet,
lycka, som ej gränser vet.
Varje dag som drog förbi
var en nåd med glädje i.

Tog han, var det för att ge
oförtjänt välsignelse.
Vingårdsmannens vassa kniv
tuktade till evigt liv.

Ljusa visshet, stor och sann:
tager han, så giver han.
Sorgepost och glädjebud:
Prisad vare Herren Gud.

Länkar

Brommaprostens ingång till sitt blogginlägg var vers 4 i Trygga räkan.
https://brommaprosten.wordpress.com/2016/09/14/tidig-hermeneutik/

”Herren gav och Herren tog, lovat vare Herrens namn.” Ur Jobs bok.
http://www.bibeln.se/las/2k/job#q=Job+1%3A6-22

Om någon får för sig att vilja sjunga psalm 562, ”Herren gav och Herren tog”, finns melodin här.
https://www.youtube.com/watch?v=E9LU0alSXkQ

Annonser

10 thoughts on “Herren gav och Herren tog

  1. ”Legenden vill ju berätta, att hon skrev ”Tryggare kan ingen vara” i skuggan av en stor ask som än idag finns utanför flygelbyggnaden till Fröderyds gamla prästgård. Det må vara hur det vill med den saken; det var i varje fall under dessa sista år i Fröderyd som den älskade psalmen kom till, och i den ursprungliga versionen (som Lina Sandell senare skulle omarbeta) löd den så här:

    Tryggare kan ingen vara

    Än de Christnas lilla skara,

    Stjernan ej på himlafestet,

    Foglen ej i kända nästet.

    Ej så trygg för ondskans pilar

    Moses i sin kista hvilar,

    Noack ej i arken medan

    Syndafloden härjar redan.

    Herren sina trogna vårdar

    Uti Zions helga gårdar.

    Öfver dem han sig förbarmar,

    Bär dem uppå fadersarmar.”

    http://notini.weebly.com/uploads/8/5/2/1/8521207/lina_sandell_–_barnatrons_poet.pdf

    Gilla

    • Inga barn i den versionen, alltså. Och för den delen finns väl inget som säger att ”Guds lilla barnaskara” nödvändigtvis måste handla om fysiska barn. Lika gärna kan den väl handla om barnaskap inför Gud. Ja, faktiskt tycker jag att texten blir rimligare så.

      Gilla

  2. Kanske kan vara intressant att veta att i den Kyrkohandbok som gällde i Svenska kyrkan 1942-1986 så kunde prästen vid jordfästning av barn som dött i späd ålder använde följande ord vid mullpåkastningen istället för ”Av jord … ”: ”Herren gav, och Herren tog. Välsignat vare Herrens namn.” Vid jordfästning av dödfött barn var det enda alternativet.

    Gilla

    • Oh! Ja högst intressant. Inte konstigt att det förknippats med döda barn. Vet du om det var nytt då, eller om det var samma i kyrkohandböckerna från… nu ska vi se. 1917, före det 1894. Under hela 1800-talet har man tydligen reviderat flitigt i kyrkohandboken, så det är många årtal där.

      Man har alltså tagit bort möjligheten. Knepigt. Jag vet förvisso inte vad man säger idag när man jordfäster späda barn och dödfödda.

      Gilla

  3. Tittade i 1811, 1894 och 1917 års handböcker och där fanns bara ”Av jorden… ”. Fler kyrkohandböcker fanns inte på 1800-talet och i början av 1900-talet men man reviderade flitigt i dem precis som du skriver. Skulle vara intressant att läsa 1926 års handboksförslag men det har jag tyvärr inte.

    I gällande kyrkohandbok från 1986 kan man säga: ”Käre himmelske Fader. Vi överlämnar detta barn (alt. NN) åt dig. Tag det i din famn. Slut det till ditt hjärta. För Jesu Kristi skull. Amen.”
    eller
    ”Av jord…”

    Gilla

    • Nu förstår jag inte riktigt. Alla dessa 1800-talsrevideringar, gjordes de utan att man liksom släppte en helt ny kyrkohandbok?

      Så varianten fanns i kyrkohandboken bara mellan 1942 och 1986. Så konstigt! Verkar som att den kom in där efter att ordvändningarna egentligen blivit svåra eftersom folk inte längre relaterade till dem, utan folk tvärtom kunde ta illa upp. Gissningsvis blev den varianten inte mycket använd.

      Ju mer onaturligt det uppfattas att mista barn desto mer Job blir det över det, inte sant? En prövning som drabbar VARFÖR JUST MIG? lika oförskyllt som för Job, snarare än livets hårda realiteter.

      Gilla

  4. Det är inte ovanligt att man gör så. Man gör mindre ändringar utan att stadfästa en ny kyrkohandbok. Istället meddelar man beslutade förändringar och vid ny tryckning av kyrkohandbok och psalmbok så förs de nya bestämmelserna in. Finns flera exempel i 1942 års kyrkohandbok (kommer just nu på fyra stycken). I senaste handboken kommer jag just nu bara på en förändring (kan bero på att jag varit katolik i 20 år så jag följer inte SvK så noga).

    Jag vet inte anledning till att man införde ”Herren gav…”. Kanske menade man att ”Av jord är du kommen… ” upplevdes för mörkt.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s