Allhelgonamässan revisited

När jag lärt mig högmässan ordentligt borde jag gå tillbaka till Allhelgonamässan, och se vad jag tycker. Så har jag sagt några gånger nu, men jag väntade inte tills högmässan är inkorporerad i min ryggmärg. Jag traskade iväg precis som jag är, just nu.

Det är väl inte helt få som klagar på Katarina församlings teologi, och såvitt jag ser har de en del poänger. Där finns en tendens till ”kyrka som terapeut och må bra-agent”, helt klart. Jag tycker också att man verkar lite rädd för mörkret.

Jag tror att de som skapade Katarina församling är fostrade i olika varianter av rätt sträng kristendom, där Guds dom verkligen är något att frukta. Resultatet blir att man praktiskt taget tar bort domen. Den dömande och skrämmande gudsbilden var kanhända värd att kasta på soptippen, men i den här varianten blir temat på dagen före domsöndagen, ”Vaksamhet och väntan”, helt igenom meningslöst. Jag förstår att det temat – och de texterna – verkligen låter sig lånas till skräckpropaganda. Men ändå. Det bör gå att ta ämnet på allvar istället för att raskt hoppa ner i andra diket.

Medan jag gick i Allhelgonakyrkan var just den här prästen min favorit. Nu som då ställer hen sig framför det lilla altarbordet och måste därför snurra hit och dit för att visa församlingen vad hen gör. Varför ställer sig prästen inte bakom altaret istället, tänker jag. Så mycket enklare det skulle bli. Så mycket renare. Prästen har nog inte så mycket av vad högkyrkligheten med ett internt kodord kallar för ”liturgisk medvetenhet”. Jag tycker nog om litegrann av den varan, faktiskt, men jätteviktigt är det inte.

Värre är, att prästen när hen lägger den sönderbrutna oblatbiten i min hand inte säger de ord jag förväntar mig. Jag förväntar mig att få höra ”Kristi kropp, för dig utgiven”. Istället säger hen något om ”Livets bröd”, och jag stelnar till. Vad är det här? När sedan den lekman som sköter kalken använder de helt vanliga orden blir krocken total.

Huruvida orden om livets bröd anses felaktiga att använda eller ej rör mig inte i ryggen. Det skulle säkert gå att utforma ritualen så, att just dessa ord vore standard. Vad som stör mig är, att jag numera ju kan den här ritualen. Jag har en roll att spela, och prästen har en annan. När hen då helt plötsligt ändrar på spelreglerna, då blir det svårt för mig. Min medverkan i ritualen störs.

Ändå tar jag glatt emot välsignelsen i slutet av mässan. Jag inser att det var just den här prästen som fick mig att känna att den där välsignelsen faktiskt var något att ta emot. Hen brukar betona att om man inte vill ta emot nattvarden får man gärna komma fram till prästen och ta emot en välsignelse – just till prästen, alltså. Inte till lekmännen. Detta är nog i grunden vad som utlöst alla mina funderingar kring den där välsignelsen, vad den egentligen är för något och vad som kan sägas ske. Hen har ett sätt att trycka på formuleringarna i välsignelsen, som nog är väl lämpat för att nå fram med ordens innebörd till just de icke kyrkvana. Jag kan nog säga att hen lärde mig vad välsignelsen är. I det fallet behövde jag den där lilla personliga touchen för att lyckas bottna i det.

Jag kommer nog inte gå tillbaka till Allhelgonamässan, men jag går nerför trappan och bort från kyrkan med en känsla av tacksamhet. Allhelgonamässan var viktig för mig under en period. Då var den bra för mig. Jag ser den som en nybörjarmässa, där församlingen behöver utföra ganska få moment och kyrk-ovana människor – som jag var då – därför har en chans att lära sig.

I senaste gudstjänsten i den församling jag betraktar som min, sjöng vi fem psalmer. För folk som varken hittar i psalmboken eller kan läsa noter och inte heller kan någon av de melodier som används lovar jag att det är alldeles för mycket. I den här omgången av Allhelgonamässan sjöng vi två, och för nybörjare är det säkert en alldeles lagom dos. De övriga psalmerna är ersatta med framträdanden och ja, man kan se det som passivisering! men eftersom målgruppen är totalt okyrkligt folk, ser jag det inte så. Jag ser det som att ge de hittills okyrkliga en lagom liten roll som de klarar av att spela, istället för att förse dem med alldeles för stora skor att simma omkring i.

Det var Allhelgonakyrkan som lärde mig att de delar av gudstjänsten som församlingen gör och utför, dem ska församlingen också bära. Den lärdomen håller jag fast vid. Den använde jag när jag valde min nuvarande församling.

Med en liknelse som möjligen är lite olämplig i den 12-stegs-rörelse-formade Katarina församling, kan man kanske säga att jag har gått vidare till tyngre droger.

Länkar

Tomas Jarvid, prästpojke nånstans nere i Västergötland, menar att det är helt nödvändigt för att kunna föreställa sig en Gud som är god, att han också dömer.
http://blogg.svenskakyrkan.se/vandravagen/2012/11/19/vem-vill-inte-tro-pa-en-gud-som-domer/

Annonser

3 thoughts on “Allhelgonamässan revisited

  1. Håller helt med om att en Gud som inte tar på sig att döma rättvist är en likgiltig Gud och inget att hålla fast vid. Jag tror fler än Katarina församling skyggar för allvaret men utan vetskapen om en rättvis dom skulle då jag förtvivla.

    Gilla

  2. Jo det där var nog en olämplig liknelse (speciellt för mig som tolvstegare), även om jag förstår precis vad du menar.
    Ett av syftena med en Kyrkohandbok är att skapa både variationsmöjlighet och stadga, eller kanske snarare minsta gemensamma igenkänningsfaktor.
    Den nu gällande handboken ger knappast utrymme för frasen ”Livets bröd” vid utdelandet. Så även om så få som två psalmer kan vara tillåtet på en veckomässa, så är 5 psalmer det som gäller i högmässan.
    Men din text beskriver ganska bra utmaningarna mellan en liturgi som är inkluderande och en som är igenkännande. Det nya handboksförslagets många stark varierande serier har fått kritik just för att det sannolikt ger lågt igenkännande mellan olika kyrkors liturgi.

    Liked by 1 person

    • Jag gick ju i Allhelgonamässan ett tag och det var ganska ofta den här prästen, men de orden råkade jag aldrig ut för då. Kanske det var ett tillfälligt hjärnsläpp eller nåt – kanske jag inte borde nämnt det, ifall liturgipoliserna hittar hit. Om du nämner det i kommentarsfältet hos Bloggardag kommer det fort att vara fastslaget att så går det till i Allhelgonakyrkan…

      Allhelgonamässan är ju en sån där temamässa baserad på Sinnesromässan. Jag tycker de har goda skäl för sina anpassningar. De vet varför de gör som de gör, och jag tror inte det gäller särskilt många av de liturgiska varianter som cirkulerar. Undantaget då det där med Livets bröd… som vi kan hoppas var en tillfällig glitch.

      Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s