Det som stannar kvar efteråt

När jag försökte bestämma mig för om jag skulle åka på höstmötet på Bjärka-Säby eller ej lät inget av de tre föreläsningsspåren särskilt intressant. Till slut tog jag det som hette ”Världen på vår tröskel” som handlade om de senaste årens förändrade verklighet, med flyktingströmmar med mera. Jag valde spåret i brist på bättre, men det blev jätteintressant.

Ämnet är uppfordrande och jobbigt. Det finns liksom inga lagoma svar. Ett citat ur kardinal Martinis andliga testamente dyker upp i minnet:

Vi känner oss som den rike unge mannen som bedrövad gick bort, när Jesus kallade honom till att bli sin lärjunge.

Om man inte vill ge upp allt – bildligt talat, sälja allt man äger och ge till de fattiga. Men idag, när världen traskar in på vår tröskel… om man inte vill att Sverige ska offra all sin välfärd för flyktingar från andra länder, men ändå på något sätt bete sig anständigt – vad gör man?

Jag vet inte. Jag vet fortfarande inte. Men man kan vara mer närvarande i sitt ”vet inte”, tänker jag, eller bara skjuta bort hela frågan i en låda. Det sistnämnda är det kanske bäst om man kan låta bli.

Höstmötet på Bjärka-Säby innehöll mig några irritationsmoment. Den frikyrkoaktiga tonen i lovsångsgudstjänsten har jag redan nämnt. Maten funkade inte heller riktigt bra. Jag har inget emot vegetariskt käk men då ska den helst vara komponerad och lagad av folk som själva äter vegetariskt till vardags, som vet hur man komponerar veg-mat som man blir mätt av och står sig på. Det här var inte helt lyckat. Fiket fick sälja ganska många kvällsmackor, inte bara till mig.

Men det är småsaker som snart är bortglömda. Det som stannar i minnet är, förutom den uppfordrande föredragsserien, den virvlande kommunionskön som fyllde ett helt rum.

Och tidebönen.

Och stjärnorna. Jag bodde på Gamla slottet, och själva mötet hölls på det Nya. Från det ena slottet till det andra är en kort vandring, men tillräckligt lång när natten är svart och man försöker ta en genväg som visar sig inte alls leda dit man tänkt. I det lantliga höstmörkret är himlen så full av stjärnor, av alla olika ljusstyrkor. Det är visst länge sen jag var ut på vischan på allvar, åtminstone i kombination med väder som gör det möjligt att se alla stjärnorna. Åtminstone var det väldigt länge sedan jag lyssnade på vad de hade att säga.

Stjärnorna blinka
ner på min ödsliga stig.
Stjärnorna vinka
tröttade vandrarn till sig.

O, den som hade
vingar som fåglarna ha!
Broder, hur glade
skulle dit uppåt vi dra!

Ser du, på randen
utav den gyllene ön,
lyran i handen,
står där en ängel så skön.

Vänligt han nickar
ner till den skuggiga jord.
Ser du hans blickar?
Hör du den viskandes ord?

Strömmen och strömmen,
toner! jag känner er väl.
Ofta i drömmen
hörde jag er i min själ.

Länkar

Kardinal Martinis andliga testamente
https://rebellasandra.wordpress.com/2015/07/17/kardinal-martinis-andliga-testamente/

Såväl stjärnorna som övrigt minnesvärt från Bjärka-Säby återfinns i kategorin.

Annonser

One thought on “Det som stannar kvar efteråt

  1. Tegnérs ”Stjärnsången” har jag en gång lärt mig muntligen, utan nedskriven text. Det blir små förvanskningar i texten då. Först skrev jag som jag lärt mig, sen snokade jag rätt på originalet (och fick veta att det var Tegnér). Här kommer två versioner, med olika många verser. Förmodligen finns många sätt att förkorta den, men jag har bara tagit med de verser jag lärt mig.

    http://runeberg.org/snl/8/0081.html
    http://runeberg.org/poetalbum/0298.html

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s