Tideböner

Sitter protestanter och sjunger tidegärd?

Tidegärdens texter är mest Psaltaren. Att läsa Bibeln, det är ju jättesuperprotestantiskt så det måste väl vara okej? Psaltaren är böner, ord riktade till Gud. Att sjunga Psaltaren är ett sätt att be. Att be genom att läsa Bibeln, det måste ju vara godkänt tycker man. Men visst associerar man till katolicism, och till kloster. (Det är mycket möjligt att ortoxa munkar och nunnor ber lika mycket tidebön. Jag har ingen aning.)

Numera springer ju folk omkring med tidegärdsappar i telefonerna. Jag har trott att det bara var högkyrkligheten som gör sånt. Men frikyrkofolk som ber tidegärden? Gärna för mig, jag menar inte så. Bjärka-Säby är verkligen inte vad man normalt förknippar med frikyrka. Den ekumeniska kommuniteten, varav de flesta inte bor på platsen, ber minst en av de fyra dagliga tidebönerna. De som bor på platsen, husfolket, ber alla. Höstmötet hakar på.

På Bjärka-Säby finns både ikoner och rökelse. Utanför slottskapellet sitter en liten liten hållare på väggen, en liten kopp med vatten som inte gärna kan vara något annat än vigvatten. Jag har inget emot någondera. Om jag blivit katolik hade jag kunnat lära mig att stänka vigvatten omkring mig… som stelt statskyrklig svensk är man lite avundsjuk på alla de här fysiska grejerna, även om någon som helst praktisk användning av ikoner och vigvatten inte känns särskilt självklart att börja med. Men sjunga tidebönerna, det tyckte jag om.

Bjärka-Säbys tidebönsbok är gjord så att allt man behöver står där. Man behöver inte hålla på och slå i separata psalmböcker. Även korta textläsningar är inlagda. Det blir mer vilsamt så. Inget behöver förberedas och repeteras, man bara öppnar sin bok på rätt sida och kör. Det tar en gång eller två innan man hajat systemet.

Att sjunga tidebön är häftigt, åtminstone som enstaka upplevelse. Samtidigt är det väl först när formen sitter i ryggmärgen som det på allvar blir bön, som man kan fokusera på vad man sjunger. Men fyra gånger om dagen, vecka ut och vecka in… nja, jag ska nog varken gå i kloster eller bli s.k. ”husfolk” på Bjärka-Säby. Men fanns något kloster i närheten som sjöng vesper varje kväll skulle jag maka mig dit, då och då, för att vara med. Om det är offentligt, alltså. Ofta är det väl inte det. Ofta är väl sånt här klostrets eller kommunitetens interna rutin. En del av kloster-askesen, att låta tidebönen stycka upp dagen.

Första gången retade jag mig på att gruppindelningen, i två grupper som växelsjunger, var efter kön. Varför, liksom. Sen tyckte jag att äsch, det är ju praktiskt. Alla vet vilken grupp de hör till (och om någon gör ett udda val där spelar det väl ingen större roll, tycker iaf jag. Vad bjärkisterna tycker vet jag inte). Rent estetiskt är det väl också en effekt att de två grupperna klingar olika.

Man börjar och avslutar med några rader som sjungs gemensamt. Vad jag inte fattat är hur man vet vilken grupp som börjar? Någon fyller också lite försångarfunktion, tror jag, genom att den börjar och övriga fort stämmer in. I en samsjungen grupp blir glappet mellan inledare och grupp liten. Stor del av bjärkisterna på höstmötet måtte vara stammisar, att döma av hur smidigt detta funkar – men för all del. Rekryteringsbasen är ju den genom flitig övning så genommusikaliska frikyrkan.

Efter en sjungen rad är det en ganska lång paus, och på något sätt lyckas gruppen börja igen praktiskt taget samtidigt. Det gäller att lyssna in varandra. Melodin är entonig, och i texten finns enkla små tecken som man efter ett tag förstår att tyda som sånganvisningar. Det entoniga har sin alldeles egen estetik.

Samtidigt kan jag fråga mig. Handlar inte det här mest om att det är trevligt att utöva musik? Coolt att sjunga ihop, liksom.

Å andra sidan. Kan man närma sig det gudomliga genom musik? (”Det gudomliga” i största allmänhet – är det synonymt med Gud? Finns det bara en Gud, då borde det vara samma sak. Och om Gud finns närvarande i världen, så…)

Om man inte kan närma sig Gud genom skön musik. Då faller väl även hela lovsångsrejset. Eller?

Tidebönen är det största enskilda skälet till att jag nog vill tillbaka till Bjärka. Strax utanför Linköping är inte jättelångt, och var sånt annars finns vet jag inte… jag siktar nog på att ta mig tillbaka. I första hand nästa höstmöte, antar jag. (Sagt med många reservationer.)

Annonser

8 thoughts on “Tideböner

  1. Tidebönsappen är jättepraktisk då det förutom att rätt tidebön för dygnet kommer upp automatiskt, så kan man även lägga in egna böner.
    I en del högkyrkligt formade kyrkor så är Vesper inte helt ovanligt, om än ovant till en början.
    Ur frikyrklig synvinkel blir det dock väldigt konstigt.
    Jag minns att min svärmor uppmanade oss att besöka Mariasystrarna under ekumeniska böneveckan i januari då lokalförsamlingarna inbjudet till bön en kväll i veckan vardera.
    ”Men det är lite konstigt”, sa hon.
    Under mitt besök kunde jag dock konstatera att det var en vanlig vesper enligt gammal god ordning. Gammalt frikyrkofolk har ju ingen som helst vana vid växelläsning och knappt ens nedskrivna böner.
    Att upptäcka nya dolda skatter är bara nyttigt.

    Gilla

    • Men liksom. Sitta och läsa från telefonen? så…. profant. Men jag läser ju gärna Bibeln på skärm (i den mån jag läser Bibeln, vi ska inte överdriva min fromhet här) så varför inte.

      Förordet till Bjärka-Säbys tidegärdsbok förklarar ett litet mysterium för mig. Jag har inte fattat varför alla bara säger ”tidegärden”, jag tycker att det måste finnas många olika. Inte kör alla katolska klosterordnar identiskt, det tror jag inte på. Och till det alla övriga varianter. Tydligen utgav Artos förlag en tryckt tidegärd 1995, ”med inspiration från både katolsk och svenskkyrklig tradition”. Det är väl den som alla (protestanter) menar när de säger ”tidegärden”. Antar att det är den som appen använder. Jag laddade ner den men har inte använt. Antar att det inte går att stoppa in den i datorn istället (Windows 10).

      I Stockholm finns väl ingen tillräckligt hög högkyrklighet för att hålla på med vesper?

      Växelläsning funkar också. Visst. Lägre tröskel, så det är väl ett rimligare alternativ när man ”bjuder in utomstående” som under ekumeniska böneveckan.

      Gilla

      • Jag gillar väldigt mycket att hålla i Tidegärden (Arcus förlag, vinrött omslag), men det finns fem bokmärkessnören av en anledning. Alla psaltarpsalmer i ordning är en guldgruva.
        Dessutom ska man ha den på rätt ställe. telefonen har man oftast bättre koll på och det funkar att ta upp den på tåget om man har tio minuters resväg. Det är denna variant som använts till appen och jag gillar särskilt bönerna.
        Det har utkommit en senare variant, Tidegärdsboken (blått omslag) som hade tydligare ”rak läsning” av tidebönerna.
        Bjärka-Säby körde först de röda, sedan de blå för att till sist trycka sin egen variant med både rak läsning och stor variation. Men många sidor blev det i flera band.

        Gilla

      • Vet du om ni är fler i din frifräsarförsamling som sitter och tidebönar? Helt på egen hand isåf, antar jag. Knappast nåt som församlingen sysslar med. Eller?

        Ja, en tjock bok som bara täcker fyra veckor – som väl iofs tuggas om och om igen, men sen tillkommer en för advent, och en för jul antar jag, och… undras hur många specialböcker det blir. Peter H förklarar i förordet att det behövs pga genomströmningen av människor på Bjärka-Säby. För att sänka tröskeln, alltså. Förefaller rätt tänkt för Bjärka-Säbys räkning, mindre optimalt kanske för de som försöker arrangera offentlig vesper glesare men regelbundet.

        Gilla

      • I min kyrka är det daglig bön klockan 12. På vardagarna oftast ordning liknande tidebön.
        Varannan onsdagskväll är det nattvardsgudstjänst där ett moment är växelläsning av en psaltarpsalm.
        På retreater som kyrkan arrangerar, inte helt sällan till Bjärka-Säby, förekommer tideböner.
        Därmed inte sagt att jag tror att en majoritet av församlingen ber tideböner hemma dagligen.
        Men det är inget märkligt med att flera av oss gör det.
        Senaste Askonsdagen sammanföll med en veckomässa och då fanns det tillfälle att bli korstecknad med aska i pannan.
        Jag brukar beskriva min församling som en syntes mellan det frikyrkliga och det allmänkyrkliga.
        Frikyrklig ton med drag av allmänkyrklig liturgi.

        Liked by 1 person

      • Den frikyrkliga tonen varierar.
        Liksom den svenskkyrkliga.
        Det mest utmärkande draget är känslan av att var deltagare snarare än åhörare under gudstjänsten.
        Jag har tidigare firar gudstjänst i en SvK-församling i en annan landsända där ”medverkanskänslan” var stor, och på senare tid även firat gudstjänst i en pingstkyrka där knappt halva församlingen sjöng med under psalmerna och i övrigt satt stilla som vaxdockor.
        Allhelgonamässan har väl ett ganska stort inslag av deltagande?
        Den kanake är ett närmande mot det frikyrkliga tonen?

        Gilla

      • Vad gäller deltagande är jag fullt nöjd med den svenskkyrkliga församling jag trillade in i. Det var därför jag redan efter en gång sade ”tillräckligt bra”.

        Däremot inser jag att jag knappast kommer få någon därifrån att bli intresserad av Bjärka. Båda tankarna, att springa där och propagera – eller hålla helt tyst om det, åka iväg solo och knappt ha nämnt till någon vare sig före eller efter – ger mig en smula ågren. Det kanske är en överdriven oro (pga upplevelser jag har med mig), det är svårt att bedöma.

        Man kan ha en alldeles privat – katolikerna kallar det ”devotion” på engelska, på svenska vet jag inte. Att t.ex. ha som vana att be rosenkransen visst mycket eller på ett speciellt sätt, eller särskilt tillbe Jesu heliga hjärta, eller nåt. En privat grej, som inte har med församlingslivet att göra. Som dina tideböner. Men det känns inte som att det är vad jag vill ha, primärt. Det är inte där man börjar, inte sant.

        Jag kommer ju att röra mig lite utanför min SvK-församling. De har ökenmässor i S:t Peters inne i stan (fantastiskt namn på en frikyrka!) och börjar de arrangera vesper kommer jag som ett skott. Alltså, det är en sak att vara fast grundad i en församling och skaffa sig intressen utanför. En annan att redan från början ha sådana intressen. Jag är så förbenat duktig på att alltid ställa mig utanför grupper, eller mittemellan dem. Och såvitt jag ser är det precis vad jag håller på att göra. Så det vore väl på ett sätt enklare med någon av de församlingar där folk redan har lite connections till Bjärka – då får jag lite att luta mig emot, också. Men då var det det där frikyrkliga… det kommer strax ett blogginlägg som inte alls är en reaktion på den här diskussionen, den texten har varit nästan färdigskriven ett tag.

        Lustigt nog är det inte ovanligt att svenskkyrkligt folk dömer ut Allhelgonamässan som för mycket konsert, att församlingen blir publik. Det ÄR en rätt stor del där man bara lyssnar – ja. Men som jag ser det är poängen att göra den del där man medverkar mycket lätt att medverka i. Jag ser Allhelgonamässan som en mycket god nybörjarform, där man fort får uppleva sig aktiv – om än inte hela tiden. Om jag lär mig högmässeformen ordentligt borde jag gå tillbaka till Allhelgona någon gång för att se om jag ändrat uppfattning om Allhelgonamässan, eller inte.

        Jag uppfattar absolut Allhelgonamässan som ”ett steg mot det frikyrkliga” jämfört med SvK mainstream. På flera sätt.

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s