En halv termins konvertitkurs

Hela utgångpunkten var den där konfirmationen som jag gärna haft ogjord. Nu, när jag intresserade mig för ämnet, hade det varit intressant. Konfaläsning med andra vuxna borde vara något helt annat än tillsammans med andra 14-åringar.

Det var sommar. De svenskkyrkliga församlingarnas höstprogram dröjde. Katolikerna däremot hade redan höstprogrammet klart. De erbjöd två års kurs – konvertitkursen. Första årgången var rena föreläsningar, varannan vecka. Man skulle ju kunna ta en termin av den, bara. Jag mejlade en fråga om kursen, fick ett väldigt intetsägande svar – varken inbjudande eller avvisande – men när hösten kom började jag på kursen.

Vid den här tiden trodde jag att jag var på väg mot Katolska kyrkan. Jag ville inte, men jag trodde att det var så. För att ha ett litet ankare, något som höll mig kvar på torra land, skrev jag ut en blankett för återinträde i Svenska kyrkan som länge låg i en plastficka i väskan. Påskriven blev den aldrig men den fyllde ändå en funktion, bara genom att ligga där.

Första gången tyckte jag att rummet var fullt av medelålders kvinnor. Jag fnös. ”Ja det går ju an att intressera sig för den här kyrkan som betraktar kvinnor mest som barnaföderskor och mödrar när man är förbi den åldern.” Precis som jag själv, alltså. Jag accepterade inte det sättet att tänka, att strunta i något som är viktigt bara för att det inte drabbade mig. Inte egentligen. Dessutom har jag en gång accepterat ett liknande resonemang, fast jag visste att det var fel, och det slog tillbaka.

Senare såg jag att det här initiala intrycket var lite skevt. Det fanns både män och yngre i rummet, även om kvinnor i ungefär Rebella-ålder förvisso var en stor grupp. Första gången såg mina ögon bara det som bekräftade den bild jag redan hade.

Det var mässa först, och kurs sen. Mässan hoppade jag över.

Trots alla mina inombordsprotester började det bra. De första två gångerna var i och för sig inte hyperintressanta, de var mest introduktion och kändes som utfyllnad medan man väntade på att eftersläntrarna, som inte lyckats hitta kursen i tid till terminsstart, skulle drälla in. Sen blev det allvar. Föreläsningen om Gamla testamentet fann jag högintressant. Där var mycket som jag inte hade koll på, och jag insåg att jag inte visste mycket mer om GT än att jag hade uppfattningen att GT:s Gud var nyckfull och vrång. Här målades upp en bild av en Gud som vill ha kontakt med människor – Gamla testamentet som en berättelse om Israels folks relation till sin Gud. Det var helt nytt för mig, och därför intressant. Senare har jag använt det som tolkningsnyckel, i kontakt med gammaltestamentliga berättelser.

Första gångerna bars jag som av ett litet rus. Det var spännande. Sen började saker skava. Jag satt fast i frågor om sanning, av ett slag som den här kursen inte var ämnad att besvara.

Jag fortsatte läsa på nätet. Jag hade upptäckt Eskil Franck och hans åsikter om Jesu fysiska uppståndelse som gränsen för egentlig kristendom, och jag satt och tuggade på den lille nätateisten Evid3nc3s Youtube-videor som jag tyckte hade klara poänger. Jag läste på om Bibelns grad av historicitet, om olika sätt att läsa Bibeln, och jag blev alltmer irriterad på kursens – inte ytlighet, det är verkligen fel beskrivning, men den var inriktad på helt andra saker än mitt sökande. Den var till för människor som redan trodde, inte för människor som ville vända på varje sten och ifrågasätta allt innan de kunde tänka sig att tro. Ingen hade nu heller försökt inbilla mig något annat, men jag tyckte att kursen och föreläsaren på alla sätt smet undan sådant som kunde bädda för den typ av frågor jag hade. Till exempel nämndes evangelisten Johannes som författare till Uppenbarelseboken på ett sätt som åberopade traditionen utan att slå fast det som sanning, men om man aldrig hört något annat än att det var samma Johannes som skrev både evangelium och Uppenbarelsebok uppfattade man knappast brasklappen. Själv hade jag hört motsatsen slås fast som sanning redan som tolvåring. Nej man kan inte gå in på allt sånt i en ”nybörjarorientering”, jag förstår det, men…

Det var ju gott och väl och visst kan jag köpa att en bra kurs om religiösa frågor kanske väcker lika många frågor som den besvarar, men jag vet inte om innehållet i kursen väckte särskilt många frågetecken heller. Det var inte ”min kurs”, bara. Inte till för mig. Inte där och då.

Första terminen var ämnena allmänkristna. Alla specialkatolska ämnen lyste med sin frånvaro, inklusive de katolska sexualfrågorna. På sätt och vis var det en väldig tur, för om min omgivning i salen sagt högt vad de tänkte om sådana saker hade jag säkerligen blivit mörkrädd. I efterhand kan jag tänka att upplägget är i linje med påve Franciskus yttranden när han var helt nyvald, de som många tyckte var så sensationella: man behöver inte hålla på och prata om abort och preventivmedel hela tiden. Det behöver inte betyda att man inte står för kyrkans lära, bara att man anser att andra delar av den är viktigare.

Kursen gjorde mig i allt större utsträckning irriterad. Kristet ABC kunde jag redan, tyckte jag, och mina frustrationer över RKK:s dumheter gick inte att ventilera här. Det stora formatet omöjliggjorde ett mer personligt angreppssätt, och att döma av gruppens reaktioner på vad som sades från podiet resonerade och tänkte alla andra i rummet på annat sätt än jag. Här hör jag väl knappast hemma?

Efter en halv termin avbröt jag. Tack och hej, leverpastej. Jag skippade alla tankar på att bli kristen och läste annat istället. Tyckte att tankar i stil med sanningar som ligger under alla religioner, som de alla har gemensamt, var mer intressanta än den organiserade religionens skal.

Den visionen gick också i kras. Sen återstod inte mycket annat än att försöka använda den kristna tradition som trots allt är den jag har någon som helst relation till, och vet någorlunda mycket om.

Nu efteråt tycker jag det är så typiskt mig, att gå på en kurs men undvika mässan. Gå med hjärnan eller känslorna först? Jag visste vilken väg som var min. Om mitt förnuft är något som jag fått av Gud, så har han väl ändå tänkt sig att jag skulle använda det!

…och det håller väl alla med om, i och för sig. Men det kan ju finnas annat att använda också. Religion är nog inte i första rummet en intellektuell övning. Det har jag lärt mig av Karen Armstrong.

Ursprungligen skrevs den här texten ungefär ett halvår efter avbruten kurs. Jag ser dock rätt annorlunda på den erfarenheten nu, och har arbetat om texten. Till skillnad från det mesta gods jag återvinner från min gamla blogg hamnar den därför inte i arkivet under sitt ursprungliga datum, utan publiceras som nytt blogginlägg.

Annonser

2 thoughts on “En halv termins konvertitkurs

  1. Ping: Filosofernas Gud och pietismen | Rebellas andra

  2. Ping: Nu förstår jag. Först nu. | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s