Modern folkfromhet

Allhelgona har aldrig engagerat mig. Jag har levt hela mitt liv på orter där jag och min familj saknat släktanknytning. Det har inte funnits några gravar att tända ljus på. Jag studerar allt ljuständande på Allhelgona lite snett utifrån, och från mitt perspektiv ser det ut att fullkomligt ha exploderat. Inte var det väl så här för 30 år sen?

Jag gick förbi min* kyrka för att se om den möjligen var öppen. Det var den. Massor av folk på kyrkogården. Så ser det säkert ut på de flesta ställen, jag är bara inte van.

En kille står på trottoaren utanför kyrkogårdsmuren och försöker sälja korv. Den stund jag såg honom gick kommersen dåligt, men att han försöker ställa sig där säger att det brukar vara mycket folk på Alllhelgona.

Blomsterkiosken är öppen och upplyst, med en liten kö utanför.

I vapenhuset får jag en reflex i form av en ängel med en liten text om änglavakt.

Någon spelar på orgeln. Ser ut att vara en pensionist som ryckt in. Högen noter bredvid på orgelpallen är minst decimeterhög. Det spelas ur gammal repertoar, förmodar jag.

Och folk tänder ljus. Ljus i mängder. Hur många årtionden är det sedan tända ljus på altaret gav associationer till smygkatolicism? Nu står det ljusbärare i minsta skruttkyrka.

Vid de tända ljusen finns folk som håller koll. Det är en smula trängre där än vad som eg. vore önskvärt. Ute på kyrkogården hittas ett litet tält där man erbjuds hjälp att hitta sin grav. Den som står där får säkert frågor om annat också, av de som inte hellre vänder sig till prästen med änglareflexkorgen.

Det kristna budskapet sticker kanhända inte direkt i ögonen, just nu. Det här handlar om att minnas sina egna döda, vilket egentligen är något allmänmänskligt och religionsneutralt – eller en skärningspunkt, kanske, mellan religionen och det allmänmänskliga. Rimligen har kyrkan alla skäl att ta den tillvara.

All denna ljuständning på Allhelgona är väl ett slags modern folkfromhet. En klok kyrka tolererar och understödjer sånt, även i de fall då det inte blir kristet teologiskt klockrent.

De enda gravar och minnesvårdar i Stockholm jag bryr mig om tillhör sångare, poeter och författare. En av dessa råkar ligga på min kyrkogård. Jag tassar dit och ser efter. Jodå, någon har lagt dit en liten höstig krans och två ljus. Bra. Annars hade jag traskat upp till blomsterkiosken och köpt en liten ljuslykta.

* Jag kan inte i längden hålla på med formuleringar som ”församlingen som jag egentligen inte tillhör eftersom jag bor på fel sida om en församlingsgräns”. Hädanefter räknar jag det som min församling, så länge jag går där. Om framtiden siar vi inte.

Länkar

”Är livet slut när man dör?” Sofia Lilly Jönsson i Kyrkans tidning kritiserar Svenska kyrkans Allhelgona-webkampanj. (Debattartiklarna ligger utanför betalväggen.)
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/ar-livet-slut-nar-man-dor

”Kyrkans firande måste stämma bättre med folkets”. Prästen Jim Lagerlöf i Kyrkans tidning.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/kyrkans-firande-maste-stamma-battre-med-folkets
Själv väldigt ointresserad av ett eventuellt liv efter detta och dessutom oinsatt i kyrkoår och liknande kyrkiska specialiteter, tycker jag ändå att detta känns som en rimlig anpassning. Mycket mer konstruktivt, tänker jag, än fortsatt gnäll på att det är för mycket ljuständning och ljusutdelning och för lite fokus på det Kristna Hoppet™. Även om jag gärna lever utan just webkampanjer. Som medlem har jag numera rätt att vara irriterad på hur mina pengar används, inser jag plötsligt. Ha!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s