Vid ljusbäraren

En gammal kvinna med medelålders dotter. Den gamla kvinnan har lagt en tunn sjal över huvudet. Hon tittar länge på sitt tända ljus, som hon håller något höjt framför sig, innan hon sätter in det i ljusbäraren.

Hennes handling är samma som många svenskar varje vecka utför i kyrkorum, troende såväl som icke troende. Hennes allvar inför den lilla ritualen är dock ett helt annat. Hennes rörelser är medvetna som en prästs framför altaret. Hon vet exakt varför hon gör som hon gör, även om det inte är säkert att hon kan förklara ett enda smul av det i ord. Kanske kommer den attityd till handlingen som hon uttrycker inifrån henne själv, kanske har hon omedvetet imiterat en tradition. Förmodligen en kombination.

Mellan två grupper med bänkrader står en ikon på ett stativ, i ungefärlig brösthöjd. Den gamla kvinnan bugar, böjer sig fram, lägger för ett kort ögonblick pannan mot den heliga bilden.

Hon kan vara ortodox, men ännu troligare östkatolik. Här står en gammal kvinna från någon öst-katolsk kyrka, i den protestantiska domkyrka där för några dagar sedan en katolsk påve och flera lutherska ärkebiskopar firat gudstjänst ihop. Hon lär oss något. Hon lär mig något. Lägga pannan mot ikoner kommer jag nog inte börja med, det känns så långt bort, men hennes ljuständning är exakt samma handling – och ändå så annorlunda.

Jag har varit missmodig, de senaste dygnen, om det där ekumeniska reformationsjubileet. Ett jippo, har jag sagt. Det som sades handlade om saker som borde vara självklarheter. Samtidigt var det banbrytande – och just därför provocerande. Gjorde människor arga. Kanske det mest bara var meningslöst, alltihop? och ledde mest bara till sårade känslor och bråk?

Men om det var reformationsjubileet som gjorde att den här kvinnan befann sig i Lunds domkyrka idag. Då har det ekumeniska projektet lett till detta: en ortodox eller katolsk kvinna har i en luthersk domkyrka undervisat i ljuständning, bara genom att visa sin egen religiösa praktik.

Det är lite som teceremoni, inbillar jag mig. Allt handlar om hur man utför det. Nog kändes hon lite som en temästare, kvinnan med sin vita tunna sjal på håret.

Vi sitter så fast i våra ord, vi protestanter. Vi behöver hjälp att komma bortom dem.

Kanske det är på den nivån ekumeniken bör ske, just nu. Den officiella dialogen mellan höjdarna kommer nog inte längre. Nu handlar det om utbyte på gräsrotsnivå – och då saknar det väl inte sin betydelse, att topparna har uppmuntrat till försök att låta sig påverkas av andras trosvittnesbörd?

Framöver tror och hoppas jag att vi alla vet, att vi har tillträde till varandras ljusbärare. Och det var ju fint gjort, att ställa dit den där ikonen. Gästfritt och bra. På köpet fick vi, eller åtminstone jag, en lektion att ta tillvara.

Länkar

”Från konflikt till gemenskap”
https://www.svenskakyrkan.se/(S(axf4ll45tenul4553d51ju55))/default.aspx?id=1331421

Andra imperativet: Lutheraner och katoliker bör ständigt låta sig själva förändras genom mötet med den andre och genom det ömsesidiga trosvittnesbördet.

Annonser

5 thoughts on “Vid ljusbäraren

  1. Bra beskrivning av kvinnan och den sanna tron.
    Ekumenisk kristendom är för övrigt den enda sanna vägen för mej.
    Det finns knappt något lägre än när präster och prelater från protestantismen och katolicismen slår samma gamla Bibel i huvudet på varandra och tjafsar om småsaker medan världen står i brand. Därför var påvebesöket viktigt.
    // Kao

    Gilla

  2. Ping: Sext i Södertälje | Rebellas andra

  3. Ping: När allt har återgått till det normala igen. Fast inte riktigt. | Rebellas andra

  4. Ping: All denna ljuständning | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s