Sång som bär

Högmässan på Bjärka-Säbys höstmöte bärs av sången. Det mesta är lättsjunget – får jag gissa att somt kommer från Taizé? – och församlingen sångglad. Mycket är helt okompat. Det är skönt. Få saker är så häftiga som att sjunga a cappella i större grupp.

Vi pratar lite om det i matkön. I Svenska kyrkan blir gudstjänsten ofta som lite underhållning, säger en person, där man inte är deltagare så mycket som publik. Det måste inte vara så, säger jag. Inte alltid. Det finns församlingar där sången bär gudstjänsten, må vara att där även finns orgelbrus.

Det är en av de saker som gjorde att jag bums bestämde mig för att högmässan i församlingen där jag bor är tillräckligt okej. Första gången var det 30-40 personer i kyrkbänkarna, vilket förefaller vara det normala. En stor del av dem förefaller mycket kyrkvana. Sången bär.

I övrigt då?

Fader vår, istället för Vår fader (förutom när prästen glömmer sig). Det är bra, till och med utmärkt. Jag borde väl uppdatera mig på den här punkten, egentligen, men…

Nattvard vid altarring. Inte sånt där stressigt obrutet duklag utan i omgångar. Det är bra. Jag tror tanken med det obrutna duklaget på något sätt är att knyta ihop hela gruppen, men för mig blir det mindre av gruppkänsla så – ungefär som gående kommunion, som jag också upplever som väldigt individuell. (Kanske det här mest sitter i mitt huvud.)

Mässa firad ad orientem. Tja, funkar väl. Spelar ingen större roll. Kyrkorummet tillåter inget annat. Ibland tycker jag att man ser väldigt mycket prästrygg – det fanns nog skäl till de där väldigt smyckade gamla mässhakarna! – och särskilt innan man hade mikrofoner måste folk ha hört dåligt, men idag ser jag inte problemet.

De 30-40 mänskorna per gång är nästan samtliga grå- och vithåriga. En icke föraktlig andel är kring eller över 80. Söndag förmiddag sker gudstjänster i flera av församlingens kyrkor samtidigt, men bara i den här gör man högmässa. Det är väl gamlingarna som vill ha den. Förutom dem brukar man se något ungt ansikte, en bra bit yngre än Rebella. Hittills olika ansikten nästan varje gång. Jag misstänker nästan att man medvetet lockar dit dem, en eller ett par i taget, för att motverka att det liksom blir en seniorgudstjänst. Vad sker när den här generationen tunnats ut? Hur länge dröjer det? Ingen idé att oroa sig för det nu, antar jag. Det funkar så länge det funkar. Förresten kan väl någon annan mässform också funka. Jag har bara drällt in i den här och det funkar, och jag gillar kyrkorummet (varför ta en tegelhög från 70-talet när man inte måste) så jag stannar nog ett tag. Framtiden kan man fundera över, men nåja. Att saker kommer förändras tillhör människans livsvillkor.

Gruppen som går i högmässan är väl kanske inte den där väldigt överlåtna sorten. Det varierar, förstås, men det här är ingen frikyrkoförsamling. Plötsligt dåligt väder kan göra så folk stannar hemma. Detta är Svenska kyrkan, folkkyrka. Inte den jättetäta frikyrkliga församlingsgemenskapen – på gott och på ont. Jag vet ändå inte om jag skulle palla det. Frikyrklighet är inte riktigt min grej.

Är den här församlingen min grej, då?

Så länge sången bär tror jag nog det funkar. Jag kör ett tag, och får försöka ta det som det kommer. Något Bjärka är det inte. Sen kan ju Bjärka till vardags inte heller vara som Bjärka under höstmötet.

Jag undersökte innerstadsförsamlingarna innan jag gick till den jag bor i. Undras om högmässan i min församling är ovanlig, eller om det faktiskt är så här det ser ut på de flesta håll? och det bara är kyrkorna inne i stan som är en anomali?

Annonser

4 thoughts on “Sång som bär

  1. Så länge som nuvarande handbok dominerar så går det att känna igen sig i många moment i högmässan.
    För mig som är van vid ett högkyrkligt mässfirande, så känner jag mig faktiskt mer hemma i min frikyrkliga församlings nattvardsfirande än i någon random SvK-församling i närheten.
    Men då är min kyrkas nattvardsliturgi lite av en anomali i frikyrkovärlden också, men man känner igen syndabekännelsen och Fader vår.

    Gilla

    • Haha, ja. Skulle min församling bli omöjlig får jag väl kika åt ert håll. Men när högmässan är alltför utrotningshotad i Stockholm måste det bli en motreaktion. ”Föreningen stockholmare för högmässans bevarande” eller nåt.

      Jag måste inte nödvändigtvis ha just högmässan, men ska jag nu lära mig en form känns det väl lika bra.

      Gilla

  2. Sången gör mycket. Uppvuxen med träkyrkor med anti-allsångsakustik varav en så stor och hög i tak att sången bara dränks i kubikmetrarna och om man så är hundra pers som sjunger för full hals låter det stumt som en dymlad klockkläpp, kom jag till stenkyrkor och moderna av betong där sången lyfter. Vilken glädje och gemenskap! Och små ändamålsenligt byggda träkyrkor från 1800-talet där alla sjunger ut. Jo, så mycket bättre!

    Jag gillar också högmässan. Förstår inte varför man vill ha amatörunderhållning i kyrkan, det finns på andra håll. Kyrkans egna särart är mässan och en liturgi som känns igen över hela jorden och genom tiderna.

    Gilla

    • När gudstjänsten blir som litegrann underhållning. När församlingen inte förväntas bära gudstjänsten utan blir till konsumenter. Kan det inte handla en del om hur man på sina håll hanterar den situation som uppstått, att församlingen faktiskt är för svag för att bära.

      Jag menar, vad gör man?

      Man kan ha en organist som sjunger för full hals så det inte gör så mycket att församlingen varken riktigt försöker sjunga eller kan materialet. Det kan funka ibland, i någon psalm som församlingen inte kan, och så. Men när det blivit standardläget blir det pinsamt och konstigt.

      Man kan lägga in andra inslag i gudstjänsten, så det där lite halvpinsamma när det inte bär inte blir så tydligt. Voila, pseudo-konsert.

      En del tolkar gudstjänsterna i Katarina församling ungefär så här. Mycket underhållning och lite medverkan. Jag tycker inte riktigt det. Jag tycker att Katarina är ett sätt att bygga gudstjänst för okyrkligt folk, som inte kan formerna, genom att skala ner så det blir ganska lite att lära sig innan man känner att man är med. Det är motsatsen till det konsertanta.

      Jag är ganska laid-back vad gäller högmässan, just nu. Jag pluggar inte in den. Det som fastnar må fastna. Jag unnar mig att liksom bara vistas i ett flöde, när nu flödet faktiskt finns. Tids nog kommer jag väl att se till att nöta in den mer ordentligt. När jag riktigt kan högmässan borde jag gå tillbaka till Allhelgonakyrkan (Katarina församling) och se hur min syn på Allhelgonamässan förändrats.

      Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s