Matematikbefriad nattvard

eller Ursäkta, men vad har herr pingstpastorn egentligen för nattvardssyn?

Nattvardsbrödet är riktigt, jäst bröd. Den som delar ut bryter av en bit, trycker till den lite för att göra den mindre smulig och lägger den i min hand. Eftersom rummet är proppfullt och vi sitter resp. står på golvet, istället för i kyrkbänkar, omvandlas hela rummet till en enda stor kommunionskö. Den gemensamma rörelsen stannar inte av förrän alla kommunicerat.

Jag tänker på en beskrivning jag en gång hört av den tidiga uppfattningen om nattvarden, före transsubstantiationsläran: Kristus återuppstår i församlingen. Det är vi som är den återfunna Kristi kropp.

Oftast brukar jag uppleva nattvarden som något ganska individuellt. Ganska ofta stör det mig, retar mig en smula. Denna högmässa kl 8 på morgonen, på Pilgrims höstmötes sista dag, uppfattar jag inte så. Det böljande rummet kan nog göra sitt till. Den mestadels icke-ackompanjerade församlingssången som bär hela mässan också. Att vi rört oss ihop som en grupp ända sen fredag kväll spelar nog också roll.

Vilket nattvardssyn blir egentligen mer logiskt än den, att det är genom nattvarden som Kristi kropp återuppstår, i oss?

När alla har nattvardat färdigt avslutar pingstpastor Halldorf (Peter, Halldorf d.ä.) med ett utdraget ceremoniel på altaret. Alla därframme i koret hjälps åt att dricka upp vinet. Alla fat som det varit bröd på sköljs av med vatten, så inga smulor ska förfaras. Vattnet dricker celebranten upp. Samma sak med alla bägare, de sköljs ur och vattnet dricks upp. Jag undrar varifrån detta ursköljarceremoniel kommer. Ortodox sed? eller något hemgjort, eftersom man i Pingst tydligen ofta använder riktigt, jäst bröd, och därav följer att man får ganska mycket smulor vilket man på något sätt måste hantera?

Hallå där, herr pingstpastor. Vad har du för nattvardssyn egentligen? Minsta småbarn (nåja) vet att där katoliker och renläriga lutheraner håller på realpresens menar frikyrkligheten att Kristi närvaro i nattvarden är rent symbolisk. Rättrogna lutheraner tror förvisso på realpresens i nattvardselementen men menar att denna upphör efter avslutad mässa. Det överblivna vinet häller man därför ut. Så gör icke katolikerna, och rimligen inte heller ortodoxerna.

Själv har jag svårt att riktigt svälja någon av tolkningarna, varken realpresens eller ”det är bara symboliskt” (särskilt det i sammanhanget förhatliga lilla ordet ”bara”).

Jag studsade det där med nattvardssyner och pingstpastorns ursköljningsceremoniel mot en person, som svarade ”Måste man göra matematik av det?” Nej, det måste man nog inte. Det var bra formulerat. Att göra matematik av nattvarden, eller åtminstone att använda strikt logik för att analysera den.

Normalt torde ritualer skapas först och få teologiska förklaringar senare. Jämför hur vi plötsligt har börjat ge gravgåvor igen, i skarp kontrast mot hur gravgåvefynd från förhistorisk tid normalt tolkas som ett bevis på tro på ett liv efter döden. Helt fel. Bevisligen kan man göra så ändå. Gesten, handlingen, uttrycker något i sig självt. Sen kan man lägga in religion och teologi i gravgåvorna, eller låta bli.

Inte uppfann man först transsubstantiationsläran, och började sen handskas varsamt med efter nattvarden överblivet bröd och vin. Ordningsföljden var säkerligen den motsatta. Det där där ursköljandet måste nog inte nödvändigtvis tolkas som uttryck för realpresens i nattvardselementen. Det kan, men måste inte. Vad majoriteten av de närvarande tror och tänker kring nattvarden har jag ingen aning om.

Ortodoxerna har undvikit frestelsen att alltför detaljerat beskriva vad som sker i nattvarden, sägs det. Det är nog klokt.

”Trons mysterium.” Måste det definieras mer än så?

Annonser

16 thoughts on “Matematikbefriad nattvard

  1. Pingströrelsen i Sverige hade inte några nedskrivna teologiska dokument, tills det för något år sedan kom ut en bok där flertalet pingstpastorer skriver var sitt kapitel i ett försök att beskriva dogmer.
    Denna skrift är dock inte officiellt godkänd och man blir inte utesluten som pingstpastor om ma har en annan teologisk praxis. (Ett förvisso intressant ämne, me inte antuellt för denna bloggpost).
    Peter Halldorf har i mycket praktiserat en ortodox nattvardssyn. Brödet äts inte upp till minsta smula, utan en liten del av degen sparas som ingrediens till nästa brödbak. Brödets ”härkomst’ genom historien kanske går tillbaks till tidig kristen tid?
    Halldorf skrev för några år sedan en uppmärksammad krönika där han undrade hur pingstpastorer – även om han inte använde den benämningen – som tror på den Hemige Andes ingripanden, helandeunder och mirakel, har så svårt att tro att nattvarden är.något mer än en symbolisk handling.
    Det blev lite rabalder på insändarsidorna.

    Under mina år i en högkyrklig luthersk miljö blev jag någon gång ombedd av prästen att hjälpa till att dricka upp nattvardsvinet efter gudstjänsten. Han ville inte dricka ur hela kalken själv och riskera att bli berusad och att hälla ut Herrens blod var helt otänkbart. Smulorna från oblaten borstades omsorgsfullt ner i kalken vid altaret innan prästen vanligen tömde kalken i sin egen mun, hällde i lite vatten i kalken, snurrade runt den lite och drack upp vattnet också. Med andra ord en viss omsorg för att inte spilla Herrens blod. Kvarvarande nomsekrerat bröd lades i en därför avsedd ask för att inte blandas med okonsekrerade oblater.
    För mig har den nattvardssynen blivit synonymt med realpresens, men jag kan inte säga att jag är speciellt insatt i ämnet.

    Gilla

    • Om pingströrelsens frånvaro av fastslagen teologi: aha. Ja det är väl därför enskilda församlingar kunnat segla ut till direkta galenskaper (Knutby). Därmed kan också enskilda pingstpastorer närma sig ortodoxt tänk och praktik. Rimligare i Pingst än i exv. något baptistsamfund eller metodisterna, eller så. Men förvisso har det gnisslat mellan Bjärka och moderförsamlingen.

      Den högkyrkliga inställningen betonar realpresensen i nattvardselementen på samma sätt som det katolska/ortodoxa. Men rent strikt lutherskt, vad jag förstår, är att man anser sig ha realpresens men att denna beror på att bröd och vin omlindas av Ordet, och när gudstjänsten är över blir brödet och vinet enbart vanligt bröd och vin igen. Man brukar dock inte hälla ut vinet i slasken – det känns lite magstarkt – utan på marken. Det går liksom inte att komma ifrån att hur bröd och vin hanteras efter nattvarden också får ett symbolvärde.

      Formuleringen att nattvarden är ”något mer än en symbolisk handling” är jättekonstig. Symbolhandlingar kan ju vara superviktiga!

      Enligt Rebella-teologi är kanhända mässan en mysterierit. Att äta och dricka bröd och vin som sägs vara kött och blod är kanhända ytterligare ett koan.

      Jag uppskattade verkligen riktigt bröd! Oblater är ganska konstiga. Jag förmodar att ev. glutenintoleranta fick nöja sig med enbart vin.

      Gilla

  2. Ska man vara ”strikt luthersk” och hålla sig till bekännelseskrifterna tror jag inte att de säger så mycket om vad som händer med bröd och vin efter gudstjänsten – kanske förutsätter de att allt äts/dricks upp. De betonar att alla som tar emot nattvarden tar emot Kristi kropp blod, även de som inte tror. Sen beskyller de transsubstantiationsläran för att förklara saker vi inte ska förklara. Tanken på att bröd och vin ”slutar vara” Kristi kropp och blod tror jag snarare kommer från reformert håll, även om den säkert är vanlig i Svenska kyrkan.

    Gilla

    • Nationalencyklopedin:

      Den lutherska reformationen tog avstånd från mässoffertanken med motiveringen att Kristi offer har framburits på korset en gång för alla; den avvisade också transsubstantiationsläran. Enligt Luther förvandlar inte instiftelseorden bröd och vin till Kristi kropp och blod, men de är löftesord som uppenbarar Kristi verkliga närvaro (realpresens) ”i, med och under” bröd och vin (konsubstantiation). Jämför ubikvitet. Även den som inte tror tar emot Kristus, men inte till frälsning utan till dom. Endast ”under användandet” (in usu) är Kristus närvarande; överblivna nattvardselement behöver inte förvaras på något särskilt sätt och skall inte tillbedjas.

      För Zwingli var nattvarden en åminnelse- och bekännelsehandling, firad inom den rena församlingen därför att Kristus hade så påbjudit. Calvin menade, i motsats till Zwingli, att det fanns en speciell sakramental Kristusnärvaro i nattvarden, men av andlig art. En icke-troende som tar emot nattvarden får endast vanligt bröd och vin. Kristi kropp befinner sig alltsedan himmelsfärden i himlen.

      Artikeln är signerad Per Beskow (RKK) och Åke Andrén (SvK).

      Dagens högkyrklighet har väl fått sin inspiration dels från RKK men också i hög grad från anglokatolikerna, Church of Englands högkyrklighet. Sakramentsskåp har knappast använts mellan reformation och 1900-talets högkyrklighetstrend.Kan ju vara så att inget står om detta i bekännelseskrifterna – vet ej – men det är förmodligen mer som inte står där.

      Gilla

      • Där ser man! Jag har faktiskt inte stött på det där med att Kristus bara är närvarande ”in usu”, men jag läser kanske fel lutheraner… ;) Blir sugen på att gräva vidare, men vet inte om jag orkar eller hinner. Tack för ditt bloggande, jag läser ofta även om jag väldigt sällan kommenterar!

        Gilla

  3. Ping: Altarringen är på väg tillbaka | Rebellas andra

  4. Ping: Nattvardsflöde | Rebellas andra

  5. Ping: När skaffade jag mig den här låga ämbetssynen? | Rebellas andra

  6. Konkordieformeln VII – Om den heliga nattvarden – ”Utanför detta bruk, när i den påviska mässan brödet icke utdelas, utan offras eller inlåses, bäres omkring eller framställes för att tillbedjas, bör det icke anses såsom något sakrament…”.

    ”Därför förkasta och fördöma vi (- – -) Först den påvliga transsubstatiationsläran (- – -) ävensom den läran, att Kristi lekamen under brödets gestalt, vilket enligt deras mening sålunda icke längre är bröd, utan förlorat sitt naturliga väsen, är närvarande även utanför sakramentshandlingen, då brödet blivit inlåst i ett sakramentshus…”.

    Ur Laurentius Petri kyrkoordning från 1571
    Prästen ”han må veta hur mycket han bereda skall etc. Dock var han det än inte så egentligen veta kan så är det bättre att något bliver över än något skulle fattas, Men det som över bliver skall förvaras i sitt bekvämliga rum så länge det åter behövs i församlingarna.”

    Ur 1686 års kyrkolag (som jag tror delvis gällde till 1993):

    ”Han skall ock giva noga akt där på att oblaterna utav vårdslöshet inte fälls ned på jorden eller vinet utspills; (…) Räcker det vin eller bröd inte till som i begynnelsen välsignades då skall prästen åter med instiftelseordens läsande i tysthet välsigna som ånyo på altaret bärs in och vad som överbliver skall förvaras och noga uppsikt havas att inte något av sådant överlevor till vidskepelse bliver brukat”

    Liked by 1 person

      • Svenska kyrkan sägs ju ofta vara ”mer katolsk” än den tyska lutheranismen. Man behöll många bruk från förr.

        Att vinet inte bevaras utan konsumeras beror väl på att det är mindre hållbart. Med det sagt har jag fått en oblat i en kyrka som håller sig med sakramentsskåp, som luktade och därmed smakade – jag ska inte säga mögel, men jord och konstigt. Det blir rätt mycket pyssel med det där sakramentsskåpet. Verkar isåf enklare att se till att käka upp rubbet.

        Gilla

  7. Fram till 2000 var det omdiskuterat hur man skulle se på de olika skrifterna. En del följde Uppsala mötes beslut som angav de tre ekumeniska symbola, Augustana och LP:s kyrkoordning som bekännelse. Andra följde 1686 års kyrkolag som tycks mena att hela Konkordieboken gäller. Kan du gissa vilket beslut de högkyrkliga (inkl jag) följde ;-)

    Gilla

  8. Då ska vi se. Så här.

    Farbror Luther tyckte att man ska sluta upp med att behandla överblivet bröd och vin efter nattvarden som om det var något särskilt med det. Det var det inte, menade han.

    Sen implementerades farbror Luthers lära i Sverige. Här blev många gamla bruk kvar. Laurentius Petri tyckte inte det var något fel på vatten att korsa sig med; det skulle bara inte vara särskilt välsignat vatten. Osv. Laurentius Petri höll det också för ganska självklart att man hade någon typ av sakramentsskåp.

    Sen försvann detta ut, någonstans på vägen mellan Lasse P och 1900-talets högkyrkliga omstuvning. När? Varför?

    Gilla

  9. När jag var med på skärtorsdagsmässan på Bjärka, senast typ 2014, så bad vi, strax innan utdelandet, en bön hämtad från den ortodoxa liturgin, som jag nu enbart hittar på engelska. Men jag översätter från minnet och från engelskan: ”Jag tror, jag tror, jag tror och bekänner till mitt sista andetag att detta är din enföddes son, vår Herre Gud och Frälsare Jesu Kristi sanna, livgivande kropp, som han tog från vår heliga jungfru, Gudaföderskan och eviga jungfrun Maria.” Jag reserverar mig för att det kan ha förekommit vissa förändringar, inte minst i det mariologiska, men jag minns det tydligt som att det mesta av det där fanns med – framför allt detta med ”Jag tror (x3) och bekänner till mitt sista andetag”.

    Det får man nog uttrycka som något slags uttryck för realpresenstro :)

    Gilla

    • Det låter det onekligen som. Åtminstone under förutsättning att formuleringen tydligt syftade på själva nattvardselementen, brödet och vinet. Det är ju (något ologiskt) Kristi närvaro just där som brukar benämnas realpresens.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s