5. När en kyrka agerar politiskt, måste alla se och känna att engagemanget är sprunget direkt ur tron.

Svenska kyrkan upplevs som ängslig, i sina försök att vara relevant. Kyrkan behöver inte jaga klick – kyrkan SKA inte jaga klick. Kyrkan behöver inte heller nödvändigtvis producera en massa debattartiklar. Det är inte vad kyrkan primärt handlar om.

I väldigt mycket håller jag med Maria Ludvigssons kritik av Svenska kyrkan, så som hon framförde den i det där panelsamtalet på Katharinastiftelsen.

När hon säger att Svenska kyrkan är för mycket politisk och för lite kristen, då håller jag med om det sistnämnda. Den kristna identiteten svajar betänkligt – mer på vissa ställen än andra, förvisso. Både jag och Maria Ludvigsson bor i Stockholm, och får förmodligen se de värsta avarterna. Svenska kyrkan i Stockholms stift famlar, och famlar fel. Dock inte överallt. Församlingen jag bor i verkar fullt godkänd, kyrkoherden tycks mig helt vettig, osv. Men det görs och sägs ganska mycket konstigt i Svenska kyrkan i Stockholm.

Däremot är jag alls inte säker på att Svenska kyrkan är för politisk. Jämför man med en viss baptistpastor vid namn King som blev skjuten i Memphis, är Svenska kyrkan knappast överdrivet politisk. Sen kan man förstås diskutera hur kyrkan är politisk. Kyrkans agerande bör i rimlig mån kännas okej för medlemmarna. Finns här en stor skillnad mellan medlemmar och ledning är det något att fundera på.

Men det finns också något mer i det här.

Guds rike kan tolkas som livet efter döden, men också som att kristna ska vara med och skapa Guds rike här och nu. Att fokusera uteslutande på det förstnämnda är en modern kristendomstolkning, som vuxit sig allt starkare ända sen… tja, från reformationen ungefär?

Nästan alla utanför kyrkan, nästan alla icke-troende, uppfattar att det är vad kristendomen handlar om. En del kyrkliga stämmer in i det. Andra lägger större fokus vid att bygga Guds rike här och nu, och det kan omöjligen sägas vara mindre äkta kristet. Den som menar att det förstnämnda är vad kristendomen per definition ska handla om, har en kristendomstolkning formad av 1800-talets strömningar inklusive då förstås pietismen. Den sistnämnda har i hög grad format genomsnittssvenskens uppfattning om vad kristendomen är och går ut på. Ludvigssons formuleringar om att Jesus vill att vi ska omvända oss och vända bort från synden låter exv. väldigt mycket mer som frikyrka än som Svenska kyrkan. Inget ont i det – i Svenska kyrkan finns rätt olika strömningar, och EFS är en gren formad av pietismen. Men det säger något om Maria Ludvigssons teologi, att hon formulerar sig så. Det antyder att hennes kristendom fokuserar mer på riket hinsides än på Guds rike här och nu.

Beroende på var man skalan man ligger, vilket man prioriterar mer av de två uppfattningarna om Guds rike, så kommer man ha olika åsikter om hur mycket kyrkan ska lägga sig i samhället. Det blir nog så, ganska naturligt.

Jag tänker att fokus på liv efter döden bättre låter sig giftas ihop med politiska högeråsikter. Hur den som har fokus på att bygga Guds rike här och nu kan vara aktiv på den politiska högerkanten förstår jag däremot inte. Högerns program verkar mest av allt gå ut på att sätta Mammon, i form av Marknaden, på högaltaret – det är knappast särskilt kristet. I ärlighetens namn vet jag inte om vänsterkanten i dagsläget är särskilt mycket bättre, men att det går finfint att förena försök att bygga Guds rike här och nu med vänsteråsikter är uppenbart. Egendomsgemenskap, och så där, som de första kristna. (Sen är det för den skull inte säkert att man är särskilt impad av dagens vänsterpartier… eller av dagens politik, över huvud taget.)

Nå. Jag tror alltså att det inte bara är politiska åsikter som skiljer Anders Wejryd och Maria Ludvigsson. Jag tror att de också har rätt olika teologi. Vilket som är höna och ägg kan kanske vara svårt att definiera, men insikten om att man som kristen bör försöka vara med och bygga Guds rike bör onekligen leda till att man försöker värna om något annat än den heliga Marknaden.

Men jag håller verkligen med Maria Ludvigsson om att Svenska kyrkan ofta inte framstår som så innerligt kristen som den borde. Däremot är jag inte alls säker på att den är för politisk – bortsett från att de politiska partierna förstås borde väck. Den människa som uppfattas som djupt och äkta kristen kommer nämligen att accepteras när den agerar politiskt utifrån sin tro. Se bara på Martin Luther King.

Vad det handlar om är alltså att Svenska kyrkan tappar bort sitt mandat att agera politiskt, när engagemanget inte självklart uppfattas som sprunget ur just den kristna tron.

Länkar

Tidigare blogginlägg om Wejryd, Ludvigsson och teologiska skillnader dem emellan, där fokuserande på gudsbild.
https://rebellasandra.wordpress.com/2016/10/17/de-tva-gudsbilderna-och-naden/

Leopold Holtters blogginlägg om Martin Luther King, som gav mig ytterligare ett avstamp till denna text. Det handlar om MLK:s sista tal, som brukar kallas ”I’ve been to the mountain top”. Talet, på ett stödmöte för en mycket stor och välkänd renhållningsarbetarstrejk, börjar och slutar med Moses som tittar ut över det förlovade landet, som han själv aldrig kommer att få uppleva – men han är nöjd för han har fått se det, och han vet att hans folk kommer att få komma dit.
https://holtter.wordpress.com/2016/10/24/martin-luther-kings-sista-tal-3-april-1968/

Annonser

12 thoughts on “5. När en kyrka agerar politiskt, måste alla se och känna att engagemanget är sprunget direkt ur tron.

  1. Jag tror problemet också är att man agerar politiskt i grupp, vilket uppfattas som att man använder kyrkan för politiska syften. Tycker det är stor skillnad om en enskild kristen agerar politiskt och uppmaningen att ‘kyrkan’ ska agera politiskt. I.e. om man nu ska ta någonting nyligen, fine om AK Hammar vill bojkotta varor från Israel men fel när hon driver det till något som Svenska kyrkan ska/borde.

    Liked by 1 person

    • Fast fick hon med sig folk på det förslaget, om Svenska kyrkan verkligen tyckte det, är det väl en sak. Men i Palestinafrågan är man för splittrad. Många olika åsikter finns. Själv ser jag väl knappt en enda möjlighet att göra något rätt där öht, allt blir fel på något sätt.

      Problemet med Hammars förslag, som jag ser det, är väl om toppen har möjlighet att driva igenom något som kyrkfolket inte är med på. Men att hon lägger förslaget kan inte vara ohemult, i sig självt. Sen är frågan om maktstrukturerna är felaktiga, så saker kan gå igenom som eg. inte har stöd. I den frågan saknar jag insyn och insikt.

      Liked by 1 person

  2. Så här försökte jag formulera mig på ett mer personligt plan för ca två år sedan. Några månader innan jag sökte mig till Katolska kyrkan.
    https://holtter.wordpress.com/2014/10/08/jag-sokte-inte-en-politisk-plattform-nar-jag-atervande-till-svenska-kyrkan/

    Jag tror att det kan vara lättare för en kristen ledare, att på sig rollen av Moses för sitt folk, i den sociala miljö, som Martin Luther King befann sig i. I stora kyrkor (egentligen fel att säga stor kyrka). Det är mer fråga om den stora bredd som t ex Svenska kyrkan, men också för den delen, Katolska kyrkan har. I Svenska kyrkan får sociala frågor mer karaktären av åsikter och välgörenhet, än av gemensam strävan. Visserligen politisk, men definitivt inte partipolitisk.

    Gilla

    • Ja, MLK vistades ju i svarta församlingar. Som helt klart drev svartas rättigheter.

      De vita i USA å sin sida vistades i vita kyrkor, som några årtionden senare helt självklart såg ANC som djävulen eftersom de var kommunister.

      Ju bredare kyrka, desto mindre av politiskt engagemang från kyrkan som sådan torde vi kunna förvänta oss. Frågan är om det är bra eller dåligt. Har vi en svart och en vit kyrka, eller en överklass- och en underklasskyrka, som var och en upplever sig ha Gud på sin sida, vet jag inte hur bra utfallet blir.

      Liked by 1 person

      • Jag kan inte säga att det är någon dramatisk skillnad, annat än mässans centrala betydelse.
        En stor skillnad är väl acceptansen av olika politiska uppfattningar. I den meningen är, i vårt lilla sammanhang i Sörforsa, stor.
        Fader Damian är mer öppen, än vad de präster jag tidigare varit van vid, att med kraft betona vårt ansvar för fattiga och förtryckta människor. Han lägger alltid fram att det är inte småsmulor vi stoltsera med. I den meningen är han politisk, men han har inga som helst synpunkter, efter vad jag kan förstå, hur vi aktiverar oss politiskt.
        Jag gillar den attityden!

        Gilla

      • Det är en punkt där jag håller med Maria Ludvigsson. Kyrkan måste rimligen acceptera alla möjliga politiska uppfattningar. Det blir jättekonstigt om kyrkan blir lierad med en särskild politisk grupp, exv. parti, och även sverigedemokrater måste rymmas i Svenska kyrkan. Däremot borde de inte få sitta som parti i de beslutande församlingarna…

        Liked by 1 person

      • Det är bra på ett sätt. Som kristen behöver jag egentligen inte kyrkans vägledning i mina dagliga strävanden att skapa en bättre värld. Kyrkas uppgift är att ge oss kraft, att frimodigt arbeta i samhället. En del gör det partipolitiskt andra i välgörenhetsorganisationer, andra ägnar sitt liv åt fackligt arbete osv osv. Vi drar slutsatser för vårt dagliga utifrån våra erfarenheter och upplevelser. Och jag får inte glömma den betydelse som min mormors och mammas berättelser haft för betydelse i min livsvandring.
        Ett exempel: när påve Fransiskus kritiserar vapenhandeln i världen, då är det upp till mig som kristen att hitta de vägar som passar mig för att bekämpa vapenhandeln.
        Men andra kanske inte delar påvens uppfattning och de gör då självfallet ingenting.

        Gilla

  3. När jag hamnade i den katolska miljön, så upptäckte jag en gammal stridsfråga, där jag som en radikal kommunist hade bestämda uppfattningar om. Det gällde Katolska kyrkans behandling av först främst katolska präster som engagerade sig folkets befrielsekamp, t om med vapen i hand. Självklart ansåg jag då att Katolska kyrkan var konservativ och kontrarevolutionär. Egentligen var det märkligt att jag inte riktigt såg de parallellerna i Svenska kyrkans diskussioner. Jag tror att många som kritiserar Svenska kyrkan för att vara för politisk kan känna i gen sig i vad Paulus VI skriver i en av paragraferna i ”Om evangeliets förkunnelse i dagens värld” (Evangelii nuntiandi Paulus VI:s apostoliska förmaning)från 1975. Det blir tyvärr ett långt citat:

    ”32. Vi får inte förbise att många ivriga kristna med känsla för de dramatiska frågor som frågor som frigörelsens problem täcker, när de vill få med kyrkan i befrielseverket ofta frestas att inskränka hennes sändning till ett verk i tiden, hennes mål till blott mänskligt perspektiv, den frälsning vars budbärare och tecken är till materiell välfärd, hennes uppgift till politiska och sociala initiativ utan andlig och religiös syftning. Men om det vore så skulle kyrkan mista sin djupaste innebörd. Hennes budskap om befrielse skulle förlora all sin originalitet,och till slut skulle ideologiska system och politiska lätt kunna lägga beslag på det och manipulera det. Kyrkan skulle inte längre ha den auktoritet som behövs för att liksom å Guds vägnar förkunna befrielsen. Det var därför som vi i samma tal vid öppnandet av synoden tredje generalförsamling ville understryka ”nödvändigheten av att klart framhålla evangelisationens specifika religiösa syftning. Den skulle förlora sin religiösa drivkraft: Guds rike framför allt, i dess fulla teologiska betydelse.”

    Biskopar i Svenska kyrkan borde kunna formulera sig likadant när de möter alla kraven på politiska ställningstaganden.

    Gilla

    • Nyfiken fråga: ser du dig fortfarande som kommunist?

      Hm. 1975. Intressant. Den påveskriften låter som något jesuitprovinsialen Bergoglio tog till sitt hjärta, när han försökte styra argentinska jesuitorden mellan Skylla och Karybdis – rollen som lärare på fina skolor för överklassen, med starka band till den, resp. uttalat marxistisk befrielseteologi. Han var provinsial 1973-1979. Marxistprästerna skällde honom för reaktionär.

      Gilla

      • Nej, Rebella, det ser jag mig inte som. Mycket av de värderingar jag fick av min kommunistiska mormor och mamma, som lämnade det kommunistiska kvinnoförbundet någon gång efter kriget, har jag kvar.

        Ser man till tyngdpunkten i mina ståndpunkter, då skulle jag väl kunna kallas vänster, men men vänstern är hård i sina domar.
        Jag brukade säga, att det var s fantastiskt inom vänstern, vi hävda mycket bestämt att det fanns hur många borgerliga vägar som helst, men bara en , säger en socialistisk väg. Vilket ledde till splittring i tolkningen vad som var den enda socialistiska vägen!
        Ack ja!

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s