Deja vu

Två högar med biljetter ligger inklämda på skrivbordet därframme, mellan tangentbordet och plattskärmen. Två femcentimetersbuntar – hur många biljetter blir det?

Kvinnan på pastorsexpeditionen prickar av mig i en lista och river av den översta biljetten till mig. Jag bläddrar i ett blad med information och får veta att dörrarna stänger en halvtimme före utsatt tid. Man ska komma i tid, alltså. Det är ett stort projekt, detta, och inget får gå fel.

Marmormosaik på avsatserna i trappan. Jag förundrar mig över att man smyckat sina trappor i ”bakom-utrymmena” så. Sen hajar jag. De är ju ursprungliga, förstås. Kyrkan är inrymd i ett hus från 1800-talet. Marmortrappan är snygg men sliten.

Den öppna platsen framför själva kyrkan måste vara en överbyggd innergård. På denna adress hade en gång herrnhutarna sin kyrka, i ett gårdshus. Gissningsvis täcker den nuvarande kyrkan samma plats som den gamla herrnhutarkyrkan, plus en god bit av den ursprungliga innergården.

Taket har två runda ljusbrunnar, en precis vid väggen till själva kyrkrummet. Där hänger en klocka med en kraftigt rep. Ringer de i den, för hand? Högt uppe på väggen står en kort fras på latin. Kanske samma som står på klockan? Den kommer säkert från den gamla kyrkan, den som revs när Stockholm ville skaffa en modern trafiklösning. Ovanför ljusrundeln syns ett kors, ett likadant som det som sitter på fasaden ovan kyrkporten – det enda som utifrån skvallrar om att här är en kyrka. Ljusrundeln får mig att tänka på Pantheon i Rom, vars innertak är bloggens bildhuvud. Fast den ljusrundeln finns högre upp, är mer avlägsen. Här är närmare. Tätare.

Kyrkan är låst. Mariakapellet är öppet. Jag har varit här förut, när själva kyrkan var öppen. Nu sitter ett järnstaket mellan kyrka och kapell. Några människor i bänkarna. Ljus som brinner. Det är stämningsfullt och ganska främmande. Jag släpper dörren som jag öppnat på glänt, och går ut.

När jag nästan passerat förbi Västra Trädgårdsgatan ropar den mig tillbaka. Här ligger ju Jacobs kyrka! med sin urgamla kyrkogård, Stockholms minsta begravningsplats som jag aldrig kan passera utan att gå in på, en liten stund, och begrunda.

Kyrkoport. Vapenhus. Kyrkorum.

Mitt i kyrkan hänger en gigantisk gunga. En kraftig träbjälke och tjocka rep, fästade högt däruppe. Ett infoblad inbjuder mig att sätta mig och gunga. Det ingår i någon typ av konstprojekt – mer än så ids jag inte ta reda på.

En gunga. Ett konstprojekt.

Kontrasten är total.

Jag blir ledsen. Deja vu, liksom. Deja vu. Det här går ju inte! Jag tar ett par foton av den där gungan, och går sen ut. I ett hörn sitter den som vaktar den öppna kyrkan. Jag undrar hur mycket han förstod av min reaktion. Jag undrar vad han tycker själv, för den delen, om den där gungan.

Det här är vad man möter, när man försöker återknyta bekantskapen med Svenska kyrkan genom innerstadens kyrkor. Deja vu.

KG Hammar tycker att man inte behöver ta så allvarligt på det där med gudstjänsten. Det är något vi skapar, formen är inte gudagiven. Med den åsikten brukar följa ungefär samma attityder även till kyrkorummet. Det är förvisso sant, i bägge fallen, att formerna är något vi själva skapat och fyllt med mening. Å andra sidan vet jag inte huruvida kristendomen är mer än en form, en religiös tradition. Det är vad jag har sökt mig till – den traditionen, den formen. Den blir förvisso inte förstörd av en gunga i en mittgång, men gungan hör inte hemma där. Man går in i kyrkan med en förväntan, och möts av något annat. Har storkyrkoförsamlingen inte lärt sig än att deras experiment trampar på folks känslor?

Ett kyrkorum, fotograferat långt fram ifrån. I bakgrunden orgelläktare ovan dörr. Pelare och kyrkbänkar. Ljuset faller in från vänster. Mitt i bilden en gunga, som hänger i långa rep eller vajrar högt däruppe.

Gungan i Jacobs kyrka.

…tydligen inte.

Det är störande att det är människor med den här inställningen som kommer att prägla bilden av vad Svenska kyrkan är i det offentliga. Det är störande, men i den församling där jag bor kommer ingen att hänga en gunga i mittgången. Det vet jag med hundraprocentig säkerhet.

Det är med en lätt känsla av trots som jag lämnar Storkyrkoförsamlingens experimentlusta bakom mig, och går för att leta upp ett fik.

Vid kaffekoppen granskar jag min biljett. Sektion si, rad och plats så. Platsbiljett. Den katolska församlingens namn står på biljetten. Kommer jag alltså att sitta mitt ibland en massa människor från den församlingen? Rimligen blir det så. Undras om jag hamnar mitt bland afrikanerna, eller om det blir en enda stor gröt av församlingens alla nationaliteter. Hur många åker ner, från en församling som denna, till påvens mässa? Församlingen har nästan 10 000 medlemmar. Hur många av dem som är väldigt passiva medlemmar förtäljer förstås inte historien, men nog motsvarar de där biljetthögarna skapligt många människor som åker ner.

Mässan ska hållas på latin, har det sagts mig. Det är det logiska valet, vid ett höggradigt internationellt sammanhang som detta. Engelska är andraspråk för nästan alla inblandade. Lika bra då med det kyrkliga gamla lingua franca.

Jag tänker inte läsa in mig på den katolska mässan. Jag tänker avstå från att försöka filtrera alltihop genom intellektet, och delvis blir jag väl liksom åskådare mer än deltagare. Så får det bli, men jag skulle kunna lära mig Fader vår på latin. Pater noster, heter det. Så mycket vet jag. Men sen?

Pater noster, qui es in caelis,
sanctificetur nomen tuum

Begripligt är det, ord för ord, när jag jämför med den svenska versionen. Men hur ska det uttalas?

Någonting är ruttet, i Stockholms stift i allmänhet och i domkyrkoförsamlingen i synnerhet. Man famlar, och man famlar fel.

Katolska kyrkans många dumheter kan jag å andra sidan aldrig underordna mig. Det är som bloggaren Reb någon gång sagt, med pingstkyrkan som främsta utgångspunkt: det kyrkliga som folk förr såg som överdrivet moraliskt, som t.ex. domarna över homosexualitet, ses idag som direkt omoraliskt. Jag är själv hyggligt strejt – om det någon gång smäller till och jag faller för en kvinna blir jag förvånad – men ett system som funkar så godtyckligt som det katolska kan man ju inte böja nacken för. Sen har vi allt det som gäller kvinnors kroppar och reproduktiva funktioner, vilket Katolska kyrkan alls inte förstår sig på. Det kommer mig några snäpp närmare in på huden. Det gäller inte heller mig, egentligen; jag kan inte längre bli med barn, men frågan ligger så nära min kropp att jag förstår den. En sådan kyrka kan man inte sanktionera.

Gunnel Vallquist ansåg att hon kunde…
…det får stå för henne.

Det var en frustration, förut. En stor frustration. Nu börjar jag ha landat, på annan plats.

Pater noster, qui es in caelis,
sanctificetur nomen tuum,
adveniat regnum tuum

Jag förstår mycket väl att det funkar att läsa med på svenska, urdu eller swahili. Det är klart att det går. Om man vill. Jag tycker det känns fullt rimligt att lära sig Fader vår på latin, om jag bara får ett hum om hur det ska uttalas.

Min egen pastorsexpedition har hunnit stänga. Imorgon. Gick ur gjorde jag per brev, men gå in igen ska jag göra genom personligt besök.

Pater noster, qui es in caelis,
sanctificetur nomen tuum,
adveniat regnum tuum,
fiat voluntas tua

Fiat?

Det måste väl finnas en ljudfil nånstans.

 

Länkar

Gungan i kyrkan.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1012&artikel=3342129
Radioprogrammet är från 2009. Nu är det andra gången man hänger upp gungan. Jag tror förvisso inte att Gud blir ledsen över en gunga i en kyrka. Jag har inga problem med att människor kan anse att det finns något andligt i det. Vad som bekymrar mig är den totala nonchalansen inför de som inte tilltalas av konstexperimentet. Det handlar inte om blind vördnad för ett påhittat heligt rum, utan bara om frågan ”vad är kyrkan till för, och vad ska den härbärgera”.

Vad KG Hammar tycker om att vi inte ska ta för allvarligt på gudstjänsterna har jag härifrån – en kort detalj i ett föredrag om temat för hans bok ”Släpp fången loss”, Gud bortom bilderna.
https://www.youtube.com/watch?v=hmtWLY4yGBA
Det kommer mer om det föredraget småningom – och alls inte enbart kritiskt – som en del av den just nu pågående numrerade serien. Denna text blev ett mellanspel.

Annonser

10 thoughts on “Deja vu

  1. Barbro Alving kunde också. Det har hållit i mig ibland, när jag stormat i min relation till kyrkan.

    Det kommer att vara många omkring dig som kommer att snubbla på latinet. En gång i månaden ska Gloria, Credo, Sanctus och Agnus Dei sjungas/läsas på latin, men mer än så blir inte ofta så Pater Noster kommer inte många kunna. Latin har ju också den fördelen att det som lingua franca har många acceptabla uttal och ett antal oacceptabla som ändå används. I Sverige används oftast ”italienskt” latin, så c, g och t mjuknar framför mjuk vokal. Annars uttalas det i princip som det stavas. Kan du italienska så gäller de uttalsreglerna. Men som sagt, det kommer att vara många som inte har koll och ingen som tänker på hur bänkgrannen säger. Däremot är det rätt krångligt att läsa med på annat språk, åtminstone jag slirar liksom runt på orden och vet efter ett tag inte längre vilken rad jag är på…

    När jag var barn ringde kyrkvärden i klockan för hand, vet inte om man teknifierat det sedan dess. Enligt myten (dvs min far) har man klockan inne i byggnaden, eftersom det fanns en oro för att en extern kyrkklocka skulle störa nattlivet på Berns. För det vet man ju, att katoliker helt hämningslöst firar midnattsmässor för jämnan. Eller något sånt.

    Tack för att jag fick se den med dina ögon. Jag älskar den kyrkan, särskilt när det inte är en massa folk där. Kyrktorget med det porlande vattnet är en stillhetens oas, nu fick jag sitta där ett tag genom texten :)

    Liked by 1 person

    • Katolikerna kan ju ändå formen, även om de snubblar på språket. Jag tänkte att jag kunde lära mig ett enda moment, att verkligen vara med i, och då ligger Fader vår närmast.

      Jag är sån att jag lär mig språk väldigt mycket via uttalet, och börjar med det. Så jag måste ha en modell att imitera, annars blir jag helt vilsen. Det finns ju youtube-videor men att ta uttal via jänkare känns ohyggligt avigt! Det måste väl finnas något av någon som inte har engelska som modersmål, som har talat in den någonstans. Jag twittrade ut en fråga och hoppas på tur.

      Aha, det är din barndoms kyrka.

      Det ser inte ut som att man teknifierat klockan. Finns väl inget skäl, när den finns så nära. Det är ganska tråkigt med teknifierade ringningar… praktiskt, men tråkigt. Med klockan inne i huset får man ringa väldigt försiktigt, dock. Det finns ju alltid berättelser i omlopp som man inte vet hur sanna de är. Är man anhängare av manuell ringning tycker man kanske placeringen är toppen.

      En frikyrka i stan, Immanuelskyrkan, har också ett kyrktorg med en springbrunn. Jag hittar inga bra bilder, bara från tillfällen när man ställt en massa bord runtom om – jag tror det normalt inte är så, det förstör helt intrycket (men är förstås ändamålsenligt ibland). Sen har man nog inte riktigt samma ideal, heller, vad gäller vad byggnaden ska uttrycka. Undras om kyrktorg med springbrunn just då var kyrkoarkitekternas högsta mode, eller om någon av arkitekterna tog inspiration från den andre.

      Den här gången stod vattnet stilla. Jag har läst någon som inte var imponerad av den här katolska kyrkans arkitektur men det lilla jag sett tycker jag är fint, trots modell ”tegelhög” som så gott som alla kyrkor från den tiden.

      Fönstren i knä/midjehöjd i dörrarna in till kyrkan är dock rätt förbryllande. Varför?

      Gilla

      • Aha, knepigt med latinet då, som inte har bara ett bestämt uttal. Tänk italienska, om du kan, så kommer du nära den vanligaste varianten bland svenska katoliker. Det borde väl gå att hitta paternoster-klipp från Petersplatsen, tänker jag? Någon inspelning av en mässa? Och jo, det är klart att de som går i mässa varje söndag är mer förtrogna med formen. Hamnar du med folk som tillhör annan rit inom kyrkan (kaldeer, maroniter eller så) är det möjligt att du faktiskt har bättre koll än vad de har.

        Tror fönstren i midjehöjd har med ljusinsläppet att göra. Arkitekten har ju jobbat mycket med just ljuset. Som sångare hade jag gärna sett att lika mycket möda ägnats åt akustiken men man kan inte få allt. Annars är fönstren perfekta för leksugna femåringar, vet jag av erfarenhet.

        Gilla

    • Hmm.

      Nu vet jag inte om du kommer se det här.

      Men om svenska katoliker, normalt sett, inte kan sitt Pater noster. Tror du folk kommer läsa på svenska då? Om det är en stor grupp svenskar som läser på svenska funkar det ju, rad för rad. Isåf är det helt onödigt att försöka plugga in pater noster.

      Borde man lära sig något annat istället? men inget jättelångt. Syndabekännelsen kanske inte är så lång, iofs. Vet man hur den latinska version som används går?

      Gilla

  2. Tror inte så måmga kan syndabekännelsen, jag kan de bitarna som görs på latin en gång i månaden: Gloria, Credo, Sanctus, Agnus Dei.

    Du borde kunna googla fram mässan på latin eller söka på vatican.va. Annars finns den numera i Cecilia om du har tillgång till en sån. Novus Ordo. Söker du på ”latin mass” kan det bli den tridentinska och det lär inte bli den i Malmö.

    Tror att folk kommer att läsa innantill på latin snarare än använda svenska, så har det varit när jag varit på stora internationella mässor och stått i svensk grupp. Helt säker är jag förstås inte nu när en överväldigande majoritet kommer att ha svenska som gemensamt språk (men inte som modersmål, vilket kan vara en faktor i sammanhanget – svenskan kommer inte naturligt för alla katoliker i Sverige…) men det troliga är att alla kommer att stå med näsan i mässordningen.

    Gilla

    • Haha, det vore en nyttig upplevelse för mig isåf! som tror att det bara är i Svenska kyrkan folk sitter och följer med i papper… ”katolikerna är inte alls bättre på den här punkten, pilutta mig” :P Jag är lite anti mot agendablad och så. Fast i det här fallet tryckt i Cecilia, dårå. Som när jag var barn/ung och gudstjänstordningen fanns i psalmboken.

      Alla som äger en Cecilia kommer att ha med sin egen, alltså.

      Gilla

      • I vanliga söndagsmässor är det väl inte så att precis alla sitter med näsan i agendan, bara de som är ovana eller som inte är så haj på svenskan. Under större högtider är det fler, eftersom många kommer då som inte är så kyrkliga i vanliga fall.

        Jag kommer inte att ha med mig min Cecilia, och tror inte det är så värst många utom de mer nördiga eller de som, som jag, tenderar att råka ut för sånguppdrag och faktiskt har nytta av att ha en hemma. Magnus A, som kommenterar din blogg emellanåt, tror jag att det är som satt samman agendan inför mässan. Det blir alltså ”svenskkyrklig stil”, med agenda upptryckt för just det här tillfället (dock med ungefär samma innehåll som Cecilia, men det kan vara en del församlingssvar som är annorlunda när påven celebrerar om jag minns rätt).

        Så bland förhållandevis kyrkliga svenska katoliker kan de flesta ordningen, men inte nödvändigtvis språket. En och annan sitter därför alltid med mässordningen i Cecilia uppslagen även vanliga söndagar.

        Gilla

  3. Ping: Elefanten i koret. Om kulturliv i kyrkan och det heliga | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s