3. De två gudsbilderna och nåden (eller) Den snabba, oroliga misstanken

Wanja Lundby-Wedin trodde att det handlade om att Maria Ludvigsson rådfrågade en präst i en teologisk fråga. Ack ack ack, det var alls inte syftet när Ludvigsson bad ärkebiskop emeritus berätta lite mer om vad han menar när han säger ”nåden”.

Det börjar med att Wejryd (vid omkring 30 min) säger att Kyrkan har ett särskilt ansvar för att visa på nåden, som ”sitter trängre än på länge. Vi lever i en tid då man måste prestera och konkurrera, och att ge utrymme för nåden är ganska otacksamt men absolut nödvändigt”.

Det tar Ludvigsson fasta på, och följer upp vid ca 38:20.

Anders, du sade att nåden sitter trängre nu. Är det hos Gud den sitter trängre, eller…?

Sen följer en liten dialog där Ludvigsson – jag tolkar här, okej? men förstår jag henne rätt försöker hon bli klok på om ärkebiskop emeritus Anders Wejryd använder teologiska termer om sådant som inte rör Gud, utan bara mellanmänskliga saker.

Jag tror att där fladdrade till en liten osäkerhet och ett obehag kring vad ärkebiskop emeritus menade. Det är i så fall en osäkerhet jag väl känner igen, vid kontakten med Svenska kyrkan, IRL såväl som i media som i Svenska kyrkans allmänna ansträngningar att kommunicera utåt. Jag känner igen det från förr, alltså. Inte så mycket nu längre. (Jag kan förvisso fortfarande reta mig på saker, men av andra skäl.) Jag känner igen – eller okej, jag tolkar in – min egen reaktion, när svenskkyrkliga präster har försökt förklara t.ex. treenigheten som något emellan människor. ”Är han faktiskt troende på riktigt?” har jag reagerat, tänkt, undrat. Ungefär så tror jag att Maria Ludvigsson reagerade på ärkebiskop emeritus i den kyrka som hon tycker är för lite kristen.

”Är inte nåd något som främst kommer från Gud? Sen via oss, men från Gud”, frågar Maria Ludvigsson och tillägger

Om vi verkligen tror på Gud så tror vi att nåden kommer därifrån, inte någon annanstans ifrån.

Man kan tycka att nåden gör en liten, säger Wejryd. Att våga se sig som beroende är inte en vanlig tankefigur. Det är på så sätt nåden sitter trångt idag. Det var det han ville ha sagt. De pratade nog lite förbi varandra. Uppfattade Wejryd Maria Ludvigssons underliggande pejling? Vet inte, men för mig var detta lilla utbyte extremt intressant. Vart det kunnat ta vägen om inte Lundby-Wedin brutit av vet vi inte.

Vi ser här de två olika uppfattningarna om Gud, tror jag, som jag försökt skissa i föregående två blogginlägg delvis utgående utifrån ett citat av KG Hammar. I den ena uppfattningen finns Gud någon annanstans. Förr tänkte man sig att Gud fanns bokstavligen där uppe. Idag, när vi kan vår astronomi, kan vi inte tänka riktigt så men man kan fortfarande tänka sig att Gud är skild från världen. För att nå honom sträcker vi oss ut från oss själva, till något bortom, fjärran.

I den andra uppfattningen genomsyrar Gud allt. Gud finns här, i allt. Därmed även i allt mänskligt. Tänker man sig det så, kan Gud gå att finna inifrån sig själv eller i mötet med andra människor. Kanske i andra människor, rentav. (Och i så fall inte primärt i högdjur och potentater, om vi ska tro på Jesu ord.)

Om ens gudsbild är att Gud finns utanför världen kan man ha mycket svårt för försök att förklara Gud och teologiska begrepp som väldigt mycket här och nu, i oss, i vår vardag, i vårt vanliga liv. Det kan kännas hädiskt, agnostiskt eller smygateistiskt.

Uppfattningen att Gud primärt finns någon annanstans varifrån han ibland ingriper i världens skeenden är som sagt svår i vår tid, åtminstone om man tänker lite längre. Ändå börjar alla förmodligen i den föreställningen om Gud. Barnets gudsbild kommer att vara sådan. Vi sökare som inte haft kontakt med kyrkan sedan tonåren börjar också där. Det är även denna gudsbild som nyateisterna skjuter in sig på, den som bygger på ursprungligen antika begrepp filtrerade genom Upplysningens syn på världen. En gudsbild som inte längre riktigt stämmer överens med vår föreställningsvärld.

Om man inte tycker att det stämmer. Vad gör man?

Man kan sluta tro. Inte helt få av de amerikanska rabiatateisterna har gått den vägen.

Eller så låter man gudsbilden förändras.

Eller så lever man i en kognitiv dissonans mellan en religiös värld, där man tänker på ett sätt, och en vardagsvärld som funkar annorlunda. För en del är detta förmodligen ganska okomplicerat – olika sätt att tänka hör hemma på olika platser, och så var det inte mer med det. För andra blir det en riktig kamp att hålla fast vid en tro som man egentligen finner logiskt felaktig, men som måste vara så som man föreställt sig för annars faller allt bara ihop. Alla avsteg från denna tro, som andras gudsbilder, blir då mycket hotande.

I Svenska kyrkan finns båda sorternas gudsbild, förstås. För att inte tala om alla mellanformer. Förmodligen är det väldigt vanligt att i teorin ha en uppfattning om Gud, som man rabblar upp om man svarar på en fråga, men i realiteten fungera efter en annan. Jag undrar dock hur det fungerar i dagens Svenska kyrkan att förfäkta en tro formulerad i antikens religiösa termer och sedan skådad genom 1800-talsfilter. Får den som fungerar så ha sin tro i fred?

Alla måste ju ändå börja där, tänker jag. I tro formulerad i antikens termer. När man börjar närma sig religiösa saker, utgår man från de termer och bilder man redan har. Dessa kommer ur den kristna traditionen, och därmed oundvikligen ur den där antika världsbilden. Och 1800-talsrastret… det är otroligt svårt att skaka av. Kräver en medveten ansträngning.

Det är här, tror jag, som Svenska kyrkan riskerar att stöta bort många troende. ”Svenska kyrkan är inte kristen”, säger folk, och går istället någon annanstans. Det är inte hela förklaringen till Svenska kyrkans problem, förstås, men nog en del av den.

Hur väl sköter man om sina får, undrar jag, om man inte ser till så de som uttrycker sin tro i klassiska antika termer sedda genom 1800-talsraster – vilket nog är den version som allra först ter sig naturlig för oss i vår kultur – får ordentligt med plats?

Delvis är det här, tror jag, som Maria Ludvigsson känner sig sviken.

Eller så är det bara jag som tolkar in mig själv. Mig själv som jag var fram till kanske ett år sen, eller så.

Panelsamtalet skulle handla om kyrkans ökade politisering – myt eller sanning. Det jag skriver här är en liten smula off topic, utifrån den föreläsningsrubriken sett – eller inte? Är det inte i själva verket ganska mycket detta som ligger bakom Maria Ludvigssons upplevelse av Svenska kyrkan som ”för lite kristen” – att man, liksom äb em Wejryd här, oftast rör sig med andra gudsbilder än hon?

 

Länkar

Jag skrev en snabb summering om det där panelsamtalet på Katharinastiftelsen, här.
https://rebellasandra.wordpress.com/2016/10/06/11-blandade-intryck-fran-katharinastiftelsen/
Inte allt är korrekt, exv. ger jag ibland felaktigt intryck om vem som sagt var (Wejryd får äran för sånt som både han och WLW sade), men undrar man vad jag tyckte om samtalet som sådant får man nog en rimlig uppfattning där. Vill man bedöma själva panelsamtalet tittar man förstås bäst på videon.

Mina två föregående blogginlägg om de två gudsbilderna. Jag famlar och letar en del, som vanligt, men hoppas att jag i slutändan lyckas med att måla någon typ av bild av vad jag menar. Tvåan är en modifiering av ettan, skriven efter jag fått lite kritik och tänkt till lite mer.
1. https://rebellasandra.wordpress.com/2016/10/15/gud-darborta-eller-har/
2. https://rebellasandra.wordpress.com/2016/10/16/2-antiken-eller-1800-talet-upplysning-eller-evolution/

Annonser

One thought on “3. De två gudsbilderna och nåden (eller) Den snabba, oroliga misstanken

  1. Ping: 5. När en kyrka agerar politiskt, måste alla se och känna att engagemanget är sprunget direkt ur tron. | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s