2. Antiken eller 1800-talet? Upplysning eller evolution?

Han har nog inte skrivit fel ändå, han Hammar. Det ska nog vara ”evolutionen” i texten, inte ”upplysningen” som jag tänkte först. För den berättelse Hammar skissar i citatet i förra blogginlägget – bäst jag citerar det igen.

Nästan allt språk för Gud, berättelser, bilder, metaforer och dogmatiska läror, är präglade av den antika världsbilden. Inom denna var det naturligt att tänka sig Gud ovan där i himlen. Gud var övernaturlig, höjd över våra mänskliga jordiska villkor. Gud fanns främst någon annanstans.

När evolutionen kommit att prägla vår världsbild blev det naturligt att tänka på ett annat sätt om Gud. Gud förknippas inte med det övernaturliga utan är snarare det mest naturliga av allt. Gud finns antingen överallt eller ingenstans. Verkligt och övernaturligt har spelat ut sin roll. Verkligheten är en, och Gud förknippas naturligen med transcendenserfarenheter i denna enda verklighet som vi alla delar.

Jag måste fortfarande modificera citatet lite för att riktigt få till det, men på ett annat sätt. Det handlar nog inte så mycket om förmodern, antik bild av saker, som om hur dessa antika bilder tog sig ut när de filtrerats först genom Upplysningen, och därifrån kravlat sig in i 1800-talet. Det är vår bild av kristendomen ”förr i världen”, av ”klassisk kristendom”: 1800-talets.

1800-talets Gud befinner sig långt borta. 1800-talets Gud har vandrat till oss genom upplysningsfilosofernas deism, alltså uppfattningen om att Gud nog skapat världen och satt igång det hela men att världen sedan klarar sig själv, att Gud inte längre är aktiv i världen. Men hur såg det ut före upplysningen? Var Gud lika långt borta då?

Själva världsbilden var definitivt att Gud fanns utanför jorden, uppe i himlasfärerna som han skötte om, så hela himlamaskineriet gick runt. Gud var världsalltets inte bara skapare, utan också dess ständige maskinist. Men inte fanns han bara där uppe bland himlarna. Någon sade till mig att antikens människor nog upplevde Gud som både långt borta och nära, samtidigt. Att Gud blev avlägsen bör vara en av upplysningens följder.

Efter evolutionen då? Så skrev han ju, KG Hammar. Hur kan man tänka sig att den förändrade världsbild som blir följden av insikten om evolutionen, även ger en ny uppfattning om Gud? så att han inte på 1800-talsvis förknippas med någon varelse som sitter någonstans och drar i trådar, utan snarare är både överallt och ingenstans samtidigt.

Det här förklarar Hammar inte riktigt. Men insikten om evolutionen måste ju oundvikligen påverka vår syn på hur skapelsen gick till.

En del säger att Gud skapar oss kontinuerligt. Det är ett sätt att förstå det. Om Gud skapar oss kontinuerligt, och inte sitter i ett rum ovanför himlasfärerna och drar i trådar… då måste han finnas här, ständigt närvarande.

Är det så KG Hammar tänker? Jag vet inte.

Huvudpoängen från förra blogginlägget står kvar. Jag måste bara modifiera mig lite.

Själva beskrivningarna av Gud må komma från en världsbild där Gud finns utanför världen, därav ”Fader vår som är i himlen” osv (jaja jag har inte lärt mig moderna Vår fader, so sue me). Men det är nog inte den antika världsbilden och dess gudsuppfattningar som blir krossat av evolution och geologisk vetenskap, som berättade att jorden är mycket mycket äldre än 6000 år, utan Newtons och de efterföljande uppfattningar som byggde på Newtons. Om man så vill kan man kanske kalla det ”en antik världsbild, sedd genom Upplysningens raster”.

”Verkligt och övernaturligt har spelat ut sin roll”, skriver KG Hammar om vår tid i ”Släpp fången loss”. Lustigt nog kommer detta väldigt nära hur man brukar beskriva den förmoderna tankevärlden. Kanske kan vi då även återgå till att rimligt enkelt betrakta Gud som att han finns överallt och ingenstans?

Om jag på det här sättet måste hålla på och modifiera mig hela tiden, kommer jag ju aldrig framåt i min numrerade serie! som faktiskt inte ens ska handla om KG Hammar, utan om det där panelsamtalet på Katharainstiftelsen. Det som handlade om kyrkans ökade politisering, med underrubriken ”myt eller verklighet”. Jag ska väl lyckas kravla mig dit med nästa blogginlägg, hoppas jag.

Annonser

9 thoughts on “2. Antiken eller 1800-talet? Upplysning eller evolution?

  1. Då får jag väl problematisera Hammar lite till jag med.
    Då jag förkovrat mig på kristna författare i tidsperioden 100-500 så kan jag säga att Gud hos dem var både närvarande pch långt borta.
    Den närvaron gavs uttryck i bl.a. mirakel och Guds boning är inte så specifiserad till himlen som efter Dante. En tidsmarkör mycket viktigare än Newtons 1600-tal och Darwins 1800-tal. Jag undrar också hur Hammar skulle uttrycka sig mot dem som erfarit medicinska mirakel även i nutid?
    Min svärfar fick ett profetiskt tilltal, hörde Guds röst och blev helad från arytmi.
    En vän fick nyligen besked om att en 8cm lång cancertumör i magen var borta utan cellgifter eller operation.
    Läkarna kallar detta för mirakel, men uppenbarligen inte Hammar.
    Jag kan inte påstå att den gode KG lyckas så väl i sitt biskopliga uppdrag att försvara tron så som den givits av apostlarna. Vare sig sin egen tro eller andras.

    Gilla

    • …eller så blir det där med mirakel extra viktigt, just när man delat upp i naturligt och övernaturligt? Den distinktionen torde man inte ha haft säg på 500-talet, när man knappast kunde skilja ett ”naturligt” tillfrisknande från ett ”övernaturligt”. Snarare var det det normala att stryka med, och alla tillfrisknanden mer eller mindre mirakulösa. Tänk om det är Gud som helar även via cellgifter? (inte just i din väns fall då. Men även)

      Tyvärr är det väl så att de sammanhang som fokuserat väldigt mycket på mirakel och helande sällan varit de sundaste. Tänker igen på Joachim Elsanders artikel, som jag länkade till i förra blogginlägget
      http://www.dagen.se/debatt/behover-gud-hamtas-hem-1.790339

      Gilla

      • Det är väl lite där som åtminsone SvK under och efter KG Hammar kantrat?
        Istället för att en söka eller påminna om möjligheten att det finns övernaturliga mirakel, så har det varit en strid ström av uttalanden som syftat till att släta över det gudomliga?
        Att många överkarismatiska sammanhang riskerar att bli osunda är ingen nyhet för de flesta av oss och även om jag gillar karismatik, så gillar jag karismatik med balans, som går att finna inom t.ex. oasrörelsen.
        Det andra diket, att förneka karismatik och Guds fysiska ingripande i människors liv, mynnar nog snarare ut i att talet om Jesu uppståndelse och evigt liv blir enbart symboliskt.
        Och vad har då vår tro för mening? (för att anspela på Paulus, men somliga anser ju attt man inte ska ta någon notis om hans texter)

        Gilla

      • Hammars version av tro tolkar jag som ett slags reaktion på, motversion till din tradition?

        Karismatik och övernaturliga grejer verkar viktiga för dig. Själv förstår jag inte riktigt varför. ”Enbart symboliskt” är ett dike att hamna i – att uttrycka det så, alltså. Jag tror du och Hammar befinner sig i varsitt dike, kanske.

        Den här lilla genomgången lovar att bli intressant.
        View story at Medium.com
        (Jag är inte alls lika ortodox, alltså renlärig, som Parbring)

        Gilla

      • Parbring gör en intressant analys i sitt försök att tolka Hammar välvilligt.
        Personligen är jag rätt ortodox (och i mitt eget tycke mainstream för en gång skull) när jag ser övernaturliga mirakel som en möjlighet om än osannolik.
        Diket motsatt Hammars möter jag där mirakel och helande blir ett löfte (ibland villkorat av tro, något jag hinner väldigt svagt stöd för teologiskt).

        Jag har dock utifrån 1 Kor 15 dock mycket svårt att förstå Hammars symboliska ståndpunkt, som upplever som en stor kontrast mot Paulus.
        För min del håller jag Paulus (och kyrkans lärotradition) för en större teologisk auktoritet än KG Hammar och slutsatsen blir då samma som Paulus i mitt omdöme om Hammar;
        ”Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder.” (1 Kor 15:17 ) & ”de mest ömkansvärda bland människor” ( 1 Kor 15:19)

        Gilla

  2. Ping: 3. De två gudsbilderna och nåden (eller) Den snabba, oroliga misstanken | Rebellas andra

  3. Måste hålla med där om din senaste replik. Men vad blir kvar? Bokstavligt bara det som går att passa in i modernt vetande, allt annat är symboliskt. Eller vilken tolkning finns kvar, är kanske en bättre fråga. Och när passerar vi ut ur den kristna traditionen?

    PS Och om präster låter som oraklet i Delfi förstår jag inte vad de har för funktion. DS

    Gilla

    • Vad som blir kvar.

      Kanhända insikten att tron inte går att tolka logiskt.

      Kanhända tidens kristendom mest av allt må sätta sig ner och meditera över treenighetens outgrundlighet – som enligt guru Armstrong aldrig varit tänkt att förstås intellektuellt. Det är inte vitsen med treenigheten. Vitsen är att den ska vara logiskt omöjlig, och peka på det som ligger bortom vår förmåga att förstå. Ungefär så.

      Eller så här… ett annat sätt att uttrycka samma sak.

      Kanske inte behålla bara den del av tron som går ihop med vårt naturvetenskapliga vetande, utan snarare säga att religiösa och naturvetenskapliga sanningar inte behöver gå ihop för de handlar inte om samma saker.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s