11 blandade intryck från Katharinastiftelsen

Evenemanget hette Ökad politisering av kyrkan – myt eller sanning? och jag har tidigare puffat för det, här.
https://rebellasandra.wordpress.com/2016/10/01/vad-tycker-anders-wejryd-egentligen-om-kyrkopolitiken/
Själva rubrik-frågan fick faktiskt någon typ av svar. Se punkt 11.

 

Uppdatering: Katharinastiftelsen har varit supersnabb. Filmen från diskussionen ligger redan uppe, dagen efter evenemanget, här https://www.youtube.com/watch?v=nuizju204os

 

Vi börjar väl från början.

1. Jag förstår inte folks prioriteringar

Ämnet med kyrkans politisering är hyperaktuellt. En emeritusärkebiskop är med. En ledarskribent på SvD också. Och så första vice ordförande i kyrkostyrelsen – supermakthavaren bland kyrkopolitikerna.

Och så kommer inte folk. Vi var väl 10-12 pers. Vilken flopp! Helt obegripligt. Vad är det med människor, egentligen?

2. Den där Wejryd verkar väl va’ en rätt vettig prick

Anders Wejryds tid som ärkebiskop var innan jag intresserade mig för kyrkligheter, och jag hade ingen som helst uppfattning om honom. Wejryd var rapp, uttryckte sig tydligt och målande och ibland smått vasst. En människa som vill något, framstod han som. (Hur väl tar vi så där i största allmänhet vara på vad våra emeritusbiskopar har att ge, undrar jag?)

3. Biskoparna har veto?

Wejryd (och Wanja Lundby Wedin, tror jag) beskrev hur det kommer att gå till, om kyrkomötets majoritet kommer att bifalla motionen om framtida vigningstvång för de som framöver prästvigs. Efter nästa kyrkoval tas frågan upp igen, och då krävs 3/4 majoritet för att köra över läronämnden – för biskoparna har sagt nej, så här bör vi inte göra.

Anders Wejryd sade också att det fanns en möjlighet för biskoparna att stoppa förslag ändå. Det lät på honom som om biskoparna faktiskt har veto – fast det kommer att tillämpas ytterst restriktivt, om biskoparna är för frikostiga med det lär väl den möjligheten tas bort, sade Wejryd. Så det där att biskoparna har för lite att säga till i lärofrågor, det stämmer inte (längre).

Konstigt, tycker jag, om biskoparna (eller läronämnden, men det är ju mest biskopar + några specialutsedda teologer) faktiskt har veto men nästan ingen vet om det? Han sade inte uttryckligen veto, så kanske han syftade på något annat, men i så fall vad? Mysko.

4. Church of England är spännande

Wejryd beskrev Church of England som att de har ont om pengar, men många volontärer. Svenska kyrkans sits är tvärtom – men framöver kommer det ju att bli mer som Church of England, så de är spännande att försöka lära sig av.

Ja. Det låter rätt.

Över huvud taget lät det inte som om han nyligen tänkt särskilt mycket på hur det funkar i andra kyrkor. Det lät mer som att han öste ur minnen och erfarenheter från utredningarna inför nuvarande system, när kyrkan som det brukar heta skildes från staten (fast det ändå blev ganska halvdant). Jag tror det är typiskt, att man inte jämför sig särskilt mycket med kyrkor i omvärlden, och jag tror det är dags att fundera ordentligt över det igen. Vad kan vi t.ex. lära oss av de amerikanska lutherska kyrkorna, funderade ärkebiskop emeritus. Fundera mer, tycker jag, och studera saken.

5. Beslutsprocesserna och ämbetsfrågan

Vad gäller Church of England tänker jag själv mest på styrelsesystemet med tre kamrar: biskopar, präster och lekmän. (Jag vet inte om de som sitter i prästkammaren och lekmannakammaren nödvändigtvis är präster resp. lekmän själva, till 100%, men de är iaf valda av prästerna resp. lekmännen – av de lekmän som kommer vill mässan, vill säga. Eller om det var så att man måste vara mässbesökare för att vara valbar. Jag är osäker. Kanske både och.)

Ämbetsfrågan blev segdragnare och mer infekterad här hos oss än någon annanstans, kommenterade ärkebiskop emeritus. Tacka för det, menar jag, när beslutet skyndas på! och den kyrka som får det i knät inte är redo för det!

När Elisabeth ”Libby” Lane biskopsvigdes i januari förra året blev hon Church of Englands första kvinnliga biskop. Den kyrka som tog emot biskop Libby var grundligt enig om att det var dags. Biskopsmötet hade okejat för länge sen. Prästmötet likaså – faktiskt var det lekmannamötet som hållit emot. Jag tror inte att biskop Libby behöver riskera att möta någon mobbning, som de svenskkyrkliga kvinnliga prästerna alltför ofta fick i flera decennier efter beslutet. Hur lätt det var att heta Christina Odenberg och vara landets första kvinnliga biskop vet jag inget om, men med tanke på att en del ifrågasätter prästers legitimitet som vigts av en kvinnlig biskop, eftersom en sådan själv enligt dem inte kan vara präst, kan det inte ha varit helt okomplicerat.

Jag tror att den situation man löste med vigningsstopp av kvinnoprästmotståndare, till följd av mobbning av kvinnliga präster, är ett direkt resultat av att beslutet togs för snabbt. Kyrkliga beslutssystem behöver nog en viss tröghet. Jag tror, som sagt, att vi borde titta väldigt mycket åt sydväst, hur det funkar hos di där engelsktalande på sin lilla (nåja, rätt stora) ö.

6. Den vanliga uppfattningen om det katolska som det ”mer äkta”

Maria Ludvigsson berättade om ett barndop i hennes familj, som utformats mycket religiöst – mycket bön och mycket psalmsång. Dopet är viktigt för henne, det är uppenbart. En av gästerna hade undrat ”men är inte det här ett katolskt dop”. Det är en intressant reaktion. Väldigt många av oss har en uppfattning att det katolska nog ofta är lite innerligare, lite mer på riktigt, lite mer… helt enkelt lite mer. Dopgästen hade väl varit med om andra barndop tidigare, som varit annorlunda.

Det finns ett starkt sug mot det katolska i vår tid. Någon beskrev det ungefär som att de reformatoriska kyrkorna ibland tappat bort både barn och badvatten, medan de som mer envetet håller fast vid ”det gamla” har behållit både en massa skrot men också har närmare och tätare band till kärnan, till det på riktigt väsentliga. Det ligger nog något i det. Om man då inte vill bli katolik, ortodox, laestadian eller något annat bakåtsträvande, ska man väl helt enkelt sno lite lagom av dem och försöka ta med hem. Fundera lite på vad man tappat… för ja, det sker och har skett en sekularisering även inom kyrkan. Det sade inte bara Maria Ludvigsson, utan framskymtade även hos Anders Wejryd – om än i bisats, i förbifarten, i lite annat sammanhang.

På så sätt var det kanske synd att Maria Ludvigsson gick så hårt ut. Om de två satte sig ner och talade helt öppenhjärtigt med varandra – i den mån äb em kan göra det med en människa som trots allt är journalist – skulle de nog vara mer överens, än vad som ytligt sett verkade vara fallet här. Nu satte sig Wejryd ganska ofta i sitsen att försvara Svenska kyrkan mot Ludvigssons angrepp.

7. Laguppställningen

Ytligt sett kunde det se ut som två mot en: Maria Ludvigsson som Svenska kyrkans och dess politikers anklagare, Wejryd och WLW som dess försvarare. Men skärskådar man lite närmare, var det inte riktigt så. Wejryd förstår inte heller varför det ska vara vanliga riksdagspartier som bestämmer i det kyrkliga, men har tänkt att det rättar väl till sig med tiden. Det är dags för väljarna – medlemmarna – att ryta till, alltså, via valsedeln. Förr eller senare, när man inte längre har denna barlast av medlemmar som egentligen inte bryr sig om sitt medlemskap, lär de politiska partierna ryka.

Ingen konfronterade Anders Wejryd med hans mycket tydliga avståndstagande från nuvarande system 2005, eller hans stöd för det som ärkebiskop 2013. Han var inte särskilt tydlig här. Vad han längst inne i hjärtat känner och tänker vet vi fortfarande inte. På denna punkt kändes det som att äb em tog fram sina diplomatiska små – om inte dimridåer, så åtminstone lagom mycket dis att ludda till med.

8. Maria Ludvigsson har min sympati

Hon känner starkt för ämnet, det är tydligt.

Maria Ludvigsson beskriver sig själv som en vanlig kyrkobesökare, för vilken tron och kristendomen är viktig. Hennes beskrivning av vad tron är låter för mig som ett klockrent exempel på den moderna tidens tro – den i hög grad individualistiska.

Hon har svårt för mycket i sin kyrka. I ganska många saker har hon förmodligen rätt, men jag tror också att Svenska kyrkan här får stryk för att hon förlorat definitionsrätten i folkmedvetandet över vad det är att vara kristen. Det är väckelsekristendomens definitioner som liksom ”gäller”, inte egentligen den lutherska folkkyrkans och det är ganska tufft för Svenska kyrkan att hantera.

Du tycker att präster är så veliga när du frågar dem om något, sade Wejryd. Men du sade också att du var glad och stolt över att vara lutheran, och detta är faktiskt en av lutheranismens särdrag: att respektera de troendes egen syn på saker och ting. (Detta är inte särskilt exakt citerat, men nåt i den stilen var det.) Jämför man med väckelsekristendomen, ja då är det utan tvivel så. Och som sagt är det den som är norm för kristen tro i Sverige. (Tack David Thurfjell, och din ”Det gudlösa folket”, för denna insikt! som på ett rent personligt plan har varit viktig för mig.)

Men Svenska kyrkan famlar efter sin identitet. Det är absolut sant. Maria Ludvigsson har rätt i mycket av sin beskrivning – om än den ibland kunde bli väl vass.

9. Brunnegate-FAQ efterfrågas!

Maria Ludvigsson tog upp Mitt kors-debaclet och Brunnegate, men hade mycket vag kunskap om de faktiska detaljerna. Att hon inte undersökt ämnena professionellt märks. Vad gäller Mitt kors vederlade Wejryd snabbt och effektivt att ”kyrkans ledning” sagt det som folk blev upprörda över – kommunikationschefen är en tjänstemannafunktion, han är inte kyrkans ledning. (Inte uttryckt exakt så, men åt det hållet.) Och visst, så är det.

Vad gäller Brunnegate, däremot, höjer jag på ögonbrynen när såväl WLW som Wejryd beskriver det som en ”myt” att biskopen i Stockholm velat täcka över kors. Historien Brunnegate är extremt överdriven, men där finns en kärna som är sann. Den kärnan kan man tycka vara illa nog – eller man kan tycka att biskopens förslag var ett fullt rimligt sådant att komma med, även om man själv tycker det vore bättre att inte genomföra det. Nästan alla påståenden som cirkulerat i frågan är felaktiga eller grovt överdrivna. Jag tycker ändå inte man kan kalla det hela för en myt.

Lustigt nog är det ju så att biskop Brunnes version av händelsen, som hon redogjort för på Svenska kyrkans webbsajt, inte alls är särskilt svår att få ihop med Patrik Petterssons redogörelse för det hela, han vars blogg satte den boll i rullning som blev till det jag brukar kalla för Brunnegate. Det kapell det gällde är inte ett invigt kyrkorum, och lyder under mycket speciella omständigheter. Jag tror det inte vore jättesvårt att komponera en FAQ, alltså svar på vanliga frågor (eller i det här fallet kanske snarare påståenden) kring Brunnegate, som de båda kunde skriva under på. Problemet är väl snarast att Eva Brunne stoppat huvudet i sanden, och det finner jag erbarmligt tråkigt. Ska hon vara min biskop, som inte kan berätta ordentligt för sina stiftsbor vad saken egentligen gällde? och på exakt vilket sätt det som sprids, i alla de där vulgärversionerna, är fel? utan beter sig som om alla som haft synpunkter är homofober och rassar som det inte är värt att bemöta?

Det tar ner hennes trovärdighet så ohyggligt. Jag tycker verkligen det är… så tråkigt, och jag har väldigt, väldigt svårt att se henne som min biskop. Tyvärr. Jag tycker väl helt enkelt att hon kunde ta sitt ansvar för oss stiftsbor på lite större allvar. (Så otroligt skönt att bisp Mogren i Västerås tvärtom är en av de SvK-bispar jag finner mer intressanta. Jag vill verkligen inte anklagas för att ha något emot homosexuella biskopar. De som känner mig vet att så fungerar jag inte.)

10. POSK som förespråkare för ”de anställdas kyrka”

Som ni märker skriver jag mycket lite om vad Wanja Lundby Wedin sade. Jag fann henne minst intressant av de tre, och hennes ståndpunkt svårast att försvara. Det ska dock sägas att hon var med och skapade samtalet, och även bidrog med en mycket stor del av skildringen på punkt 11 för vilket jag är tacksam.

WLW skildrade POSK som en nomineringsgrupp med väldigt många kyrkligt anställda, vilket implicit är något dåligt och har att göra med vad WLW kallar en elitkyrka till skillnad då från den öppna folkkyrkan. Jag ser inga som helst problem med att kyrkligt anställda är engagerade i hur kyrkan styrs. Jag har väsentligt mycket större problem med att man kan vara kyrkopolitiker utan att ha haft särskilt mycket band till kyrkan alls – även om detta är en minoritet bland kyrkopolitikerna även i de klassiska politiska partierna, vilket både Wejryd och WLW underströk. Som sagt ger jag gärna prästerna en alldeles egen liten kammare. Men lekfolket ska också ha en röst, absolut. Skulle det bli för lite lekmannainflytande, då kanske det är bra att börja flerkamra systemet.

Den här rädslan för ”de anställdas kyrka” tror jag egentligen är ett spöke från förr. Det handlar om den gamla ”prästkyrkan” där prästen lika mycket var en myndighetsperson. Där kommer vi ju aldrig att hamna igen. Nej, jag tror inte att ”prästkyrkan” är något att vara rädd för.

Frimodig kyrka kallade WLW, utan att nämna nomineringsgruppen vid namn, för ”mer bokstavstrogna”. Den beskrivningen har väl viss fog för sig, även om det är en förenkling.

11. Viktigaste insikten

När jag var ung delade jag in tiden i ”nuförtiden” och ”förr i tiden”. Så som det brukade vara, och så som det är nu. Jag skäms över att berätta hurpass mogen ålder jag uppnådde innan jag insåg att detta är en grov förenkling. ”Förr i tiden” brukar ofta syfta på ungefär 1800-talet – men svenskt 1800-tal var i sig en produkt av både stor och snabb förändring av det svenska samhället. Ofta lönar det sig att skaffa ett lite längre historiskt perspektiv än så. Saker är alltid stadda i förändring, men inte från något statiskt ”då” utan från något som även det var dynamiskt.

Det finns en bild av ”klassisk kristendom” som nu förstörs, fördärvas, förändras. Det är inte sant. Det som ibland kallas för ”klassiska kristendom” är egentligen 1800-talets kristendom, och det är egentligen en ganska konstig sak. Modernitetens alla konstigaste avarter vad gäller hur man tänker kring Gud ställda på sin spets. Berättelsen om klassisk kristendom, som nu är på väg att förstöras, är falsk. Tidens trend är att återvända till kyrkofäder och annat från mycket tidig tid i kyrkan, för att försöka komma förbi de punkter där den moderna tiden krånglade till – ja nästan sabbade religionen för oss. Inte att återvända till 1800-talet.

Och lika falsk är berättelsen om hur kyrkan alltmer politiserats. Ur lite längre tidsperspektiv är det tvärtom. Vi har ju haft en statskyrka. Något mer politiserat än det kan inte finnas. Staten och kyrkan har varit om inte synonymer, så extremt hopflätande, och prästen har varit lika mycket ämbetsman som själasörjare. En överhetsfigur.

Vad som nu utspelar sig är alltså inte hur ondsinta politiker under längre tid infiltrerat och tagit över en kyrka, utan kanske snarare förändringsvånda på vandringen från detta för en kyrka i grunden osunda tillstånd till något annat, som är svårt att riktigt se strukturerna för eftersom man inte är där ännu. Det har svängt lite hit och dit, kanske.

Den konstruktion man skapade när kyrkan skulle ”lösgöras från staten” kanske inte blev helt lyckad. Kanske den kompotten behöver kokas om. Mycket värre än så är det väl egentligen inte.

WLW var absolut inte inne på tanken att man behövde göra om koket. Wejryd – kanske. Ludvigsson skissade inte på lösningar, hon bara beskrev problemen.

Här tar Rebella fram sin stora sibyllekappa ur garderoben. Det blir inte så elegant – det var förskräckligt mycket damm att skaka bort ur vecken! – men när det är gjort svingar hon sibyllekappan högt och lågt om vartannat, och säger att det nog snart är dags att ta fram den stora syltgrytan.

Annonser

20 thoughts on “11 blandade intryck från Katharinastiftelsen

  1. Man måste besöka ett visst antal mässor för att ha rösträtt i CoE. Jag har själv sätt framlagda registreringslistor när jag varit på resa i England.0

    Liked by 1 person

  2. Att det var så få ärvarande kan ha berott på inträdesavgiften. Det är i nte så många som har det nördiga intresset om styrningen av SvK. Tydligen inte heller de förtroendevalda.
    Jag avstod mest för att jag ansåg att jag skulle ägna tiden åt något som var mer uppbyggligt för mig. ( Det blev ett pass zumba på gymmet!)

    Bara för att Mogren inte lever i en relation, så behöver han inte vara mindre homosexuell än Brunne bara för att hon lever i en relation. I samband med Brunnegate tycker jag nog att det rsta var att hon sa sig ha ”provtänkt”.
    Det kan man ju göra i slutna rum, men jag fick uppfattningen att hennes ursprungliga förslag var lite mer offentligt än så.

    Det var intressant att WLW tyckte att det kunde vara ett problem med många anställda i det högsta beslutande organet.
    Jag undrar bara hur många av LO:s förbund som har minst lika hög andel anställda på den nationella kongressen som SvK? För att inte tala om paraplyorganet LO, hur många på den kongressen är inte åtminstone delvis anställda av ett LO-förbund?
    Undrar om Wanja tycker att det är ett problem där också, eller vilka falanger där som är mer ”bokstavstrogna”?

    Det är egentligen bara ett problem med bokstavstrogna om man inte gillar värdegrunden, oavsett om det rör sig om kyrkfolk eller fackföreningsfolk.
    Jag tillhör båda dessa grupperingar men har aldrig stött på någon som sett det som ett bekymmer i den senare grupperingen.

    Liked by 1 person

    • För mig är det totalt irrelevant om biskopar – eller folk i allmänhet, för den delen – lever med någon av samma kön eller ej. (Det är en liten liten sidopunkt i blogginlägget och jag är glad om vi kan lämna den därhän.)

      Ang. Brunnegate är just detta en av de punkter där du och de flesta antar fel. Jag hänvisar till Patrik Petterssons blogg
      http://kyrkligating.blogspot.se/2015/09/334-ganska-anmarkningsvart.html
      samt till biskopens beskrivning
      https://web.archive.org/web/20151009004914/http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=1318087
      och vad jag i övrigt skrivit i ämnet
      https://rebellasandra.wordpress.com/category/svenskkyrkligheter/brunnegate/
      Just detta stod tydligt från början för de som tog sin info från förstahandskällan.

      Slutet styrelsemöte, säger biskopen. Inte styrelsemöte, säger PP, utan ett möte mellan biskopen och styrelsen, i anslutning till själva styrelsemötet. Den nyansskillnaden må vara viktig för relationen mellan prästen Patrik Pettersson och hans biskop, vad gäller om han gjort fel som bloggade om det och i så fall på vilket sätt. För oss andra är det viktigast att det, trots den populära uppfattningen om motsatsen, inte var något av bisp Brunne offentligt framfört förslag. Det blev offentligt först då PP bloggade om det.

      Gilla

      • Jag kom nog på när jag skrev det, att det var Pettersson som offentliggjort vad som sagts vid ett internt möte med det aktuella kyrkorummets förvaltare. Om det var en del av styrelsemötet så framgår det av prrotokollet, så den detaljen borde vara enkel att kolla för berörda parter.

        Gilla

      • Ja, det är säkerligen lätt att kontrollera. Å andra sidan är det inte så relevant ur andra aspekter än prästen Patrik Petterssons ställning gentemot sin biskop – han hänvisar just till dessa protokoll på sin blogg. Jag menar inte att detta är en ickefråga, men för de flesta av oss bör nog ändå Brunnegate handla primärt om andra saker. Till skillnad från storkyrkoprästernas debattartikel var detta med bisp EB:s funderingar kring hur man skulle kunna använda Sjömanskyrkans kapell i frihamnen aldrig tänkt som något offentligt utspel, och den nyansen missar ungefär alla. På grund av närheten i tiden blandas det ihop med Storkyrkodebaclet till en stor gröt, där fakta verkar rinna ut ur någon liten glugg någonstans och kvar finns en enda stor upprördhet med några stänk förvriden sanning i. Ungefär så. Och de som faktiskt resonerade utifrån fakta, de dränktes i stormen.

        Gilla

      • Om jag jämför Brunnes provtänk med domkyrkoprästernas debattartikel så var det förra olyckligt och det senare katastrofalt.
        ”Ord som Johannes la i Jesu mun” visar på en brutalt oluthersk bibelsyn som inte hör hemma i kyrka.

        Jag kan i efterhand tycka att det var ovist av Pettersson att offentliggöra tankarna kring Sjömanskyrkan, om det nu inte fanns en pastoral avsikt med detta.

        Gilla

      • Även den bibelsynen ryms nog fint under Svenska kyrkans tak – som så mycket annat. Men därav följer inte att det är en ens i närheten av rimlig sak att säga i sammanhanget. Medhåll om din värdering av skalan, storkyrkoprästernas tilltag är mycket värre än den lilla sanna, egentliga kärnan i Brunnegate – även om jag respekterar dem som på allvar är upprörda även av den.

        Gilla

  3. Hej, jag tycker inte om när biskopar trixar med hur det faktiskt förhåller sig. Eva Brunne såg på rummet som ett inbett kyrkorum när hon lade förslaget. Det framgår av tweets, som hon senare raderat. Jag kan sända dem till dig om du vill, min mejl: annika.borg@telia.com Mvh, Annika Borg P.S Tack för utförlig sammanfattning av kvällen. (Eftersom jag inte kunde närvara själv kommenterar jag inte Wejryds trixande om och förminskande av den storm Sjöberg et al orsakade.)

    Gilla

    • Varsågod. Jag skriver om de aspekter som intresserar mig, så urvalet är högst subjektivt. Filmen kommer säkert upp på Youtube inom några dagar, då kan alla bedöma själva. Själv ser jag fram emot att få lyssna igenom det jag sammanfattar i punkt 3 – vad sade han egentligen?

      Själv finner jag Wejryds beskrivning av just denna aspekt av Mitt kors-bråket korrekt men inte uttömmande. Det finns mycket mer att säga om man vill, men jag avstår gärna från att föra den diskussionen här och nu.

      Jag anstår nog helst från att utifrån tweetar försöka bedöma vad människor sagt, trott och tänkt. Twitter är så snuttifierat. För den som läser i efterhand, blir tweetar och konversationer alltid på något sätt löskopplat från sitt sammanhang – det är ett stort problem med Twitter tycker jag. Hur som helst är det väl inte särskilt väldefinierat vad som menas med ett ”inbett” kyrkorum. Att dra slutsatser utifrån det låter som ett bra sätt att öppna upp för massor av missförstånd.

      Själv förstår jag att man kan lägga ett sånt förslag och tycka det är OK, åtminstone på nivån ”saker man kastar fram på ett möte” (till skillnad från idéer man marknadsför på gator och torg). Men även vad gäller ett icke invigt kyrkorum bör man förstå att andra människor INTE kommer tycka det är OK, och då bör man skrota förslaget av hänsyn till dem. Tycker jag.

      Jag finner det en smula märkligt att Arlanda kapell aldrig nämnts i de här diskussionerna. Istället pratar man om Heathrow. Arlanda kapell är sådär multireligiöst, fast det heter kapell, och ägs av Svenska kyrkan – Täby församling eller pastorat, väl? Det är en skillnad, dock, att det kapellet skapades med detta syfte. Att göra om något som skapades som ett entydigt kristet kapell till något i stil med Arlanda kapell ligger dock ett helt annat symbolvärde i, och det bör man nog undvika. Tror jag.

      Du har säkert koll på detaljerna, men majoriteten av stormen har ju vrålat över fullständiga vrångbilder. Om man bemödade sig att reda ut de vrångbilderna skulle nog många i stiftet bli mycket mer tillfreds, säga ”äsch, var det så mycket att bråka om?” En mindre grupp skulle fortfarande tycka att det, utifrån själva fakta, är en stor sak – där ingår du, antar jag. Den gruppen tycker jag som sagt att man borde respektera. Men det är bara locket på – för att undvika att diskutera sakfrågan? – och DET tycker jag, utifrån mitt perspektiv som stiftsbo, är bedrövligt.

      Gilla

  4. Nej, de är ju inte de, minnesbilderna. Och intressant att kvällen tar sin utgångspunkt i en rapport vars författare inte är inbjudna. Kanske hade varit värt att kommentera? Mvh, Annika

    Gilla

  5. Ping: 3. De två gudsbilderna och nåden (eller) Den snabba, oroliga misstanken | Rebellas andra

  6. Ping: Om organiserat främlingsfientligt näthat och inomkyrklig debatt | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s