Biverkningar av religiöst sökande

Om jag inte börjat söka i det religiösa…

… hade jag fortfarande haft den där platta, förenklade bilden av vad Gud är för något, som de flesta icke-troende i vårt samhälle förmodligen har.

… hade jag fortfarande uttalat Tomas av Aquino fel.

… hade jag på frågan ”vad var Upplysningen” fortfarande svarat ”öh… 1700-talet… Voltaire… och några andra filosofer, som jag inte kan säga vad de står för”.

… hade min bildning inom hela det humanistiska fältet fortfarande varit skral – inte jämfört med genomsnittet, men jämfört med min allmänbildningsnivå i stort. Där har jag haft stora hål.

… hade jag inte lyssnat på intressanta saker som poddradioserien ”Människan och maskinen”, som i sin tur gett mig skäl att slå upp namn som Pierre Abaelard och Bernhard av Clairvaux.

… hade jag de senaste två åren gjort och hunnit med väldigt mycket som jag nu inte gjort. Bra eller dåligt? Det kan nog vara både och, det. Men vart det här än slutar, lär jag inte ångra att jag gav mig in på det här projektet.

 

Länkar

Poddradioserien ”Människan och maskinen”, som tjänade som utlösande faktor till det här blogginlägget
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=4462&grupp=19482

Annonser

10 thoughts on “Biverkningar av religiöst sökande

      • Jag tänker att det kanske inte finns en röd tråd i allt, vi vill hitta den, men ibland kanske det finns flera trådar och alla är inte röda. Naturvetenskapen är ju till sin natur svår att överblicka och denna programserie visar ju att vi aldrig kan bortse från människans väsen som är mer än att bara räkna logiskt. Jag ogillar verkligen de som gör kvantfysiken till en slags religion men jag förstår att det händer för det är inte så enkelt och platt som man fick lära sig på NO-lektionerna.

        Gilla

      • Ja men inte ”kvi” som i kvida. Mer som ”qvi” eller engelskans Queen. Men det menade du förmodligen.

        Gilla

      • De jag hört säga det har säkert i många fall haft italiensk-påverkat uttal. Mitt exakta uttal har jag inte dissikerat, men jag menar att det är rimligt att godkänna ”Boulogne” uttalat ”Bolonj” med svenska ljud. Vi behöver inte som fransmännen ha extramjukt p i Paris (de skippar ju s:et i uttalet, dessutom). Så nära ursprungsljudbilden man kommer med våra inhemska ljud som möjligt måste vara OK. Allt annat blir ohållbart, jag menar – kan någon av oss egentligen uttala Deng Xiao-Pings namn?

        Gilla

      • Just Deng Xiaoping är inte särskilt komplicerat att uttala. Och vill man lyssna (förmodligen mandarin) är det bara att välja kinesiska på Google translate, klistra in 邓小平 och trycka på högtalarikonen.
        Men detta är förvisso ingen språkspalt och därför ska jag inte förlänga diskussionen ytterligare.

        Gilla

      • Det är liksom grejen med främmande språks ljud: vi klarar inte att imitera dem bara för att vi lyssnar. Det är därför vi pratar med brytning. En grov brytning tillämpar sitt eget språks ljudvärden rakt av, en mildare brytning har försökt anpassa ljuden men lyckas inte helt.

        Deng Xiao Ping inte särskilt svårt att uttala – nej, inte enligt det uttal som svenska media har bestämt sig för är OK. Men inte låter det som på kinesiska, inte. De fyra tonerna, som ju i kinesiskan är i högsta grad betydelsebärande, har vi inte en susning om. Kineserna uppfattar säkerligen vårt uttal av namnet som grovt förvanskat.

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s