Prästens tolkning, eller kyrkans tolkning

Också predikan är något vi gör, tillsammans.

Uh. Va. Prästen står och babblar för menigheten. Hur kan det vara att göra något tillsammans?

Patrik Hagman har bestämt sig för att tolka hela gudstjänsten som att den är till för att skapa en kristen gemenskap, och därmed forma de som regelbundet går i den. Det är ett av temana i hans bok ”Om sann gemenskap”. Men hur får man in predikan i detta?

Om man tänker sig att predikan inte är färdig förrän församlingen har tagit emot den, kanske? Om församlingens mottagande av predikan är en del av den?

Ganska ofta känns predikan som något som bryter mot formen, tycker jag. Som ett avbrott. Så borde det nog inte vara.

Hagman tar upp ett annat möjligt sätt att se på predikan, som nog varit väldigt vanlig. Predikan som undervisning. Prästen serverar, församlingen tar emot. Sedan smittar detta synsätt av sig så resten av gudstjänsten också ses som något församlingen är publik till, snarare än deltagare i, tycker Hagman. Att det där är en fälla som lätt trillas i är uppenbart.

Predikan på hagmanskt sätt verkar inte lätt att genomföra. Det gäller att avstå från att glänsa i rampljuset. Inga flashiga väckelsepredikanter här, inte. Och så att stå för ”kyrkans tolkning” istället för sin egen – vad nu det betyder.

Texter kan alltid tolkas på olika sätt. Det splittrar. Predikan ska därför ena, genom att ge en tolkning av texterna som församlingen kan enas kring. Så säger han, han Hagman.

Det här låter svårt. Jättesvårt.

Predikan ska hjälpa oss att förstå den värld vi lever i, ur ett kristet perspektiv. Därmed blir predikan alltid politisk – vilket inte behöver betyda partipolitiskt. Jag undrar hur en församling som inte är skapad genom att människor med något gemensamt – t.ex. samma socialgrupp och umgängeskretsar – sökt sig till varandra, ska lyckas med att hitta sådant man kan enas kring. Minsta gemensamma kristna nämnare kanske ändå blir ganska magert.

Att som kristen ge tolkningsrätten åt gemenskapen, personifierad av predikanten, är därmed en av de viktigaste – och svåraste – övningarna i att ingå i en gemenskap som inte hålls samman av mina personliga preferenser utan som förväntas forma dessa preferenser. De flesta predikanter känner säkert en berättigad bävan inför en sådan beskrivning av vad de gör – och de som inte känner så kanske borde göra det.

Inte mina personliga preferenser. Sicken nutida svordom.

Om det här ska bli begripligt behöver jag tydligare exempel, ur någon typ av kristen församling där det faktiskt fungerar så här. Tills dess låter det ganska utopiskt. Man kan försöka sträva mot sitt omöjliga ideal, förstås. Görs det faktiskt, någonstans?

Och hur får man en situation där församlingen personifieras av predikanten?

Jag får lust att intervjua en massa präster och pastorer kring hur de ser på sin roll som predikant. Hur många har ungefärligen hagmanska ideal? Hur många församlingsbor har ungefär de förväntningarna? Inte så många, skulle jag tro.

Sen kan man förstås ändå säga att det är så här det borde vara, och sträva ditåt. Men jag tycker det känns väldigt svårt i en luthersk gammal folkkyrka. Kanske lite lättare i delar av frikyrkoköret, men där har man väl redan valt sig sin grupp som på många sätt liknar en själva. Tar vi istället den gamla folkkyrkan med sin församlingsinledning, måste vi komma ihåg att vi bor ganska segregerat. De olika socialgrupperna kommer inte nödvändigtvis att träffas i samma kyrka. Ska det då predikas annorlunda på Övre Östermalm än i Skärholmen?

Som vanligt ger han mig en del att tänka på, Patrik Hagman. Det här var både svårsmält och intressant. Om jag framöver försöker analysera diverse predikningar i hagmanska termer, vad kommer jag då månne fram till.

Annonser

6 thoughts on “Prästens tolkning, eller kyrkans tolkning

  1. Jag lånade ut Hagman till vännen A-H i Kiruna så det blev lite stopp i vår samläsning men jag har den ju i färskt minne och jag håller med om att detta med predikan var svårast att förstå. Var det kanske inte riktigt färdigt innan han skrev? den här delen känns mer trevande och byggd på negationer, vad predikan inte ska vara. Själv känner jag nästan förlamning. Måste predikan tas bort som i en del sammanhang redan har hänt?

    Jag kan tänka mig att många laestadianer dock känner igen sig i detta med traditionen. Huvudpredikan är mest försiktiga parafraser med väckelseuppmaningar på slutet. De ”riktiga” predikningarna är lästa ur postillan (Laestadius förstås).

    Sociokulturella invändningar dyker upp, som du skriver. Kyrkans styrka är dock att männsikor möts kring något annat än intressegemenskap eller likhet i övrigt. Det tycker jag om, friska och funkisar, män och kvinnor, unga och gamla, fattiga och rika får där mötas på lika villkor. En sådan här predikosyn gör den slags församling som jag älskar extremt svår att predika för. Någon kommer alltid att invända.

    Men kanske menar Hagman att predikan ska öppna för samtal och tankar hos alla i stället för att demagogiskt hjärntvätta församlingen.

    Gilla

  2. Anders Sjöberg sa en bra sak om predikan;
    ”Predikan är inte människors tankar om Gud, predikan är Guds ord till människan.”

    Det hördes på Hönökonfferensen och går att återhöra på honokonferensen.com eller tv2020.se

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s