Förnekande av svensk kultur, och beredvillighet att tona ner korset

Medkänsla med andra människor, den djupgående insikten att de också är människor som delar samma villkor, är inget man hux flux tillämpar på hela mänskligheten. Tvärtom, man utökar det gradvis. Från familjen, klanen, gruppen, kan man sedan sträcka sig vidare till den som på något sätt betraktas som främling. Vi gör ett misstag i Sverige när vi i ett försök att inte diskriminera och vara lika ”goda” mot alla närmast försöker sudda ut den egna gruppen. Snarare tar vi då bort den identifiering som utgör grunden till att sen extrapolera till även andra människor.

Detta enligt författaren Dan Korn, som sade ungefär så på ett arrangemang kring hans då tämligen nysläppta bok ”Rasister är vi allihopa”. Boken innehåller inte mycket om detta, dock. Jag gav mig därför i kast med en liten skrift som Korn har släppt på Timbro – ”Svensk kultur som en förutsättning för integration” – som gav åtminstone lite matnyttigt.

I början av skriften berättar Korn om ett möte med många beslutsfattare 2015. Ämnet synes ha varit något i stil med integration, ”nyanländas etablering” är de ord som Korn använder och jag antar att det var den officiella formuleringen. Mötet var hopsamlat av statsminister Löfven. Ingrid Lomfors vid Forum för levande historia höll inledningsanförande med följande text projicerad på väggen bakom.

1. Invandrare är inget nytt
2. Vi är alla en konsekvens av invandring
3. Det finns ingen svensk kultur

I Sverige tenderar vi att försöka mota rasismen i grund med förklaringar om att det inte finns något som är svenskt, egentligen. Kåldolmen är inte svensk för den kommer egentligen från Turkiet, och så vidare. För bara några år sedan sade jag sånt här själv. Enligt Korn är detta dumheter. Det man då argumenterar emot är en halmdocka. Ingen är så dum att den tror att svensk kultur är något statiskt över århundradena, och givetvis finns massor av utländska influenser. Det inser alla – även sverigedemokrater.

Genom att undvika att identifiera vår egen kultur, får vi svårare att förstå oss själva. Därmed försvårar vi även integreringen av invandrare. Detta är Korns tes.

Nu till mitt ärende.

Det där tänket om att empati utgår från identifikation, som man utvecklar stegvis till fler grupper, som jag minns från Korns prata. Det är extremt tillämpligt på den ordentligt havererade diskussion som förs inom Svenska kyrkan, vad gäller inställningen till förföljda kristna runtom i världen: bör man engagera sig mer för, och prata mer om dem, än om andra? Nej, säger en del. Förstås inte. Förföljda människor är förföljda människor och vi ska inte bry oss om dem för att de är kristna, utan för att vi är kristna. (Det sista är förvisso en snygg oneliner.)

Om svenskar gärna förnekar svensk kultur med syftet att motverka rasism, har Svenska kyrkan en likartad tendens att i mötet med andra religioner, särskild då islam, tona ner sin egen egenart för att motverka framför allt islamofobi.

Det är dumt. Så gör nästan ingen annan. Det fungerar inte.

Den här tendensen märks i mötet med andra religioner, där man kan börja tala om att täcka över sina egna religiösa symboler i egen lokal för att anpassa den till en annan religiös grupp som skulle kunna använda den.

Den märks när präster skriver debattartiklar om att släppa in andra religioner i kyrkorna – unilateralt, märk väl, något annat antyddes inte någonstans i Storkyrkoprästernas debattartikel. Det är de kristna som ska bjuda till, åtminstone var detta det enda som yttrades.

Den märks, när man i gemensamma dokument med muslimer och judar använder frasen att Gud är en – vilket en del kristna reagerar mycket negativt på, delvis eftersom de orden är ur den muslimska trosbekännelsen.

Och den märks, när Svenska kyrkan räds att tala om förföljda kristna i tron att detta mer eller mindre automatiskt skulle leda till fientlighet mot islam.

Det senaste året har det ibland talats om att Svenska kyrkan skulle syssla med synkretism, alltså religionsblandning. Det pratet är fruktansvärt överdrivet. Vad Svenska kyrkan och dess företrädare skulle behöva göra för att väsentligt minska mängden anklagelser är egentligen mest bara att ändra på sin retorik, och stå rakare i ryggen i mötet med den andre.

Den andre? Främlingen? Ja. Låt oss erkänna det. Det är inget fel att göra det. Det är tvärtom sunt.

I sin lilla nätskrift om svensk kultur och integration skriver Dan Korn:

I Sverige har mångkulturen gjorts till ett myndigheternas projekt mot befolkningen. Befolkningen beordras att maka på sig, för att göra plats för mångkulturen. Ingen frågar efter den ”kompetens och livserfarenhet” som majoritetssvensken har. I stället har det blivit en officiell ”sanning” att det inte finns någon svensk kultur. I stället för att försöka förstå den svenska kulturen och utnyttja den för att skapa integration, försöker man bekämpa den.

Vill man skapa ett verkligt inkluderande samhälle måste man göra tvärt emot det svenska receptet att förneka svensk kultur och samtidigt försöka tvinga svensken att assimilera sig in i det mångkulturella. Om man bejakar det egna kulturarvet får majoritetssvensken ”kompetens och livserfarenhet” att bidra med. Mångkulturen är inte något vi kan välja eller avstå från, eftersom det är ett faktum att människor av olika bakgrund numera lever tillsammans. Men en glädje för den svenska kulturen kan skapa en positiv självbild för svenskar. Och en positiv självbild behöver vi, både som individer och som gemenskap.

Översatt till det religiösa området bör Svenska kyrkan stå rakare i ryggen och erkänna att man ingår i ett ”vi”, vi kristna – men att det inte alls behöver betyda att det blir svårare att bemöta främlingen. Tvärtom. Vad som behövs för att leva sida vid sida med muslimer är kristet självförtroende.

För att undvika att prata om förföljda kristna har man från Svenska kyrkans håll ibland istället talat om ”förföljda troende” vilket är en helt blodlös term, som inte inbjuder till någon som helst identifikation. Det är dumt. För det första utesluter termen förföljda ateister. För det andra måste de förföljda, på hela skalan från de som har svårt att utöva sin tro till de som mördas, ges namn, ansikten, bli mänskliga, så man känner in på sin hud att det hade kunnat vara jag.

Därför kan man gärna börja med att prata om de som tillhör den egna ”klanen” – i det här fallet den kristna. Nämn också konkreta länder, platser, händelser. Gå sedan vidare till andra grupper: yazidier, shiamuslimer, de sunnimuslimer som på namngivna platser fått det bevisat att deras trosutövande inte duger för att exempelvis IS ska erkänna deras existensberättigande.

Tala både om förföljda kristna ute i världen, och om andra som förföljs. Om någon annan talar enbart om förföljda kristna då nickar du, håller med, och tillägger efter en stund något om fängslade och pryglade ateister i Irak, eller om shiamuslimer som IS självmordsbombat ihjäl och shiitiska helgedomar som jämnats med marken. Inte för att byta ämne, inte för att man inte får eller bör prata om de kristna som IS riktar in sig mot, utan för att vidga bilden. Säg inte att vi inte ska prata så mycket om förföljda kristna, med motiveringen att det kan utnyttjas av de som omfattar det islamfientliga tankekomplexet. Anklaga inte heller vederbörande för att inte ha rent mjöl i påsen, att själv vara en som omfattar nämnda tankekomplex. Det må vara sant eller inte, men det spelar mindre roll: det leder inte till något gott.

I religionsdialog med muslimer är det nog faktiskt inte särskilt klokt att acceptera och skriva under på formuleringen ”Gud är en”. Att judar kan skriva under på den kan jag förstå, men kristna bör ha mer problem med det. Det är en muslimsk trosbekännelse som förstås i första hand har udden riktad mot den polyteism som Muhammed bekämpade, men som lika gärna kan betyda ”Gud är inte treenig”. Den dubbelheten vill kristna gärna undvika, inte sant. Så säg hellre att såväl kristna, judar och muslimer tror på en enda Gud, eller på den ende guden.

Sverige har en kultur. Den är givetvis skapad i mötet med en omvärld, men låt oss inte förneka att Sverige har en kultur. En av denna kulturs främsta särdrag är att vi håller hårt på jämställdhet. Detta ska vi fortsätta hålla högt, även i mötet med människor som levt i en värld som på denna punkt är ungefär som vår var för 100 eller 200 år sedan.

Låt oss inte neka oss den helt normala mänskliga reaktionen, att i första hand identifiera oss med människor som på något sätt liknar oss själva – till exempel genom att ha samma religion. Identifikationen är vägen till att kunna vidga sitt medlidande. Den bör inte förhindras.

Och låt oss börja med att lära känna oss själva och prata med varandra – hela gruppen kristna i Sverige, eller åtminstone inom Svenska kyrkan – istället för att, i ett försök att undvika att skapa ett ”vi kristna” och ”de, muslimerna”, skapa och upprätthålla ett ”vi” och ett ”de” inom Svenska kyrkan. Innan vi klarar att leva med varandra, har vi knappast särskilt mycket att lära vare sig oss själva eller någon annan om hur man lever tillsammans med andra religioner.

Låt oss också inse att de som talar på sätt som gör en del av oss fullständigt vansinniga, talar som de gör med goda avsikter och inte behöver vara vare sig onda eller okristliga. Kanske de mest bara är vilseledda av denna svenska trend att i mötet med den andre tona ner det egna, som förhoppningsvis nu har kulminerat och börjat blåsa över.

 

Länkar

Svensk kultur – en förutsättning för integration, av Dan Korn, för nedladdning på Timbro.
http://timbro.se/rapporter/svensk-kultur-en-forutsattning-for-integration
(Dan Korn har tidigare skrivit böcker om så skilda saker som folkliv i Västsverige och 50-talets Kejne-affär, och verkar nu ha skiftat spår till Sverige och svenskarna, rasism och integration – hur länge det spåret nu ska hålla i sig. Annars är han rabbin i Manchester. Mångsidig människa, denne Korn. Vad ska nästa kornska bokskrivartrend bli, när han är färdig med integration och invandring? 1800-talets dalkullevandringar? Ett närstudium av svenskar i England? En analys av 1900-talets svenska utrikespolitik? En biografi över någon helt bortglömd bondkomiker från 1920-talet?)

Dagen-TV: Religionsmix eller dialog?
Det intressanta i detta sammanhang är vad den högkyrklige prästen Bo Brander säger vid ca 14:e minuten.
http://tv.dagen.se/religionsmix-eller-dialog?start=840
Om din webbläsare samarbetar, ska länken leda till rätt tidpunkt. I sammandrag säger Brander ungefär så här:

I Sverige har vi en fördom om att invandrare med annan religion ska skyddas mot både tydligt profilerad kristendom, och sådär lite kulturell-kristna saker som skolavslutningar i kyrkan. I själva verket är det mycket lättare för invandrarna med annan religion att förstå sig på en tydligt profilerad kristendomen än luddigare varianter, och de förväntar sig om vi använder kyrkorummet att där ska vara något tydligt kristet. I mötet ska man istället som ett förtroende visa det finaste man har.

Bo Brander må vara en högkyrklig tönt*, men det kanske finns plan där han har insikter som det är klokt att ta tillvara.

 

* Rebella har hemskt svårt att betrakta åsikten att innehav av bröst och vagina skulle göra en människa otjänlig till prästerlig tjänst, som något annat än töntig.

Annonser

14 thoughts on “Förnekande av svensk kultur, och beredvillighet att tona ner korset

  1. Svenskar är ofta fruktansvärt rasistiska med en väl utvecklad von Oben-attityd till ”små bräckliga” utlänningar /minoriteter som ska skyddas mot i stort sett allt: svensk kultur, svensk religion, svensk jämlikhet mellan män och kvinnor, svenska kvinnors klädstil, ammande kvinnor, svensk mat, idrott och hälsa, religionsundervisning, sexualundervisning etc. inte bara svenska skolavslutningar och kristna kors.

    Gilla

    • Via Dan Korns tänk behöver jag iofs inte se det som rasism, utan som mest bara något slags missriktad välvilja – lite beroende på vad ordet ”rasism” ska betyda. Själv föredrar jag att reservera det för ganska grova fall, ungefär som de flesta gör med ordet sexism. Med en vidare betydelse av ordet vore jag beredd att skriva under på Dan Korns boktitel att ”Rasister är vi allihopa” – men det tycker han inte alls att vi allihop är. Nu är det ganska länge sen jag läste den, men minns jag rätt skiljer han mellan rasism och den misstänksamhet mot det främmande som helt enkelt bara är naturlig, allmänmänsklig.

      Gilla

      • Misstänksamhet är inte det största problemet bland den tysta snälla majoriteten , men exotiseringen och essentialismen: ”somaliska kvinnor trivs under förtryck-tankar”. Idén att muslimer får hjärtinfarkt av ett luciatåg eller att alla svarta afrikaner kan dansa hör till dessa föreställningar. Sådant ser vi hela tiden, tex i Min kors-debatten där blotta uppvisandet av ett kors skulle göra en muslim aggressiv enligt ex.vis Göran Rosenberg. Det är inte sant. Jag har inte stött på den sortens muslimer alls, trots att jag träffat många och lever med en just nu.

        Att se människor som i grunden olika pga etnicitet anser jag vara en form av rasism, utan att det för den skull är elaka saker man tänker om ”den andra”. Herman Lundborg tyckte han gjorde sina raskartläggningar för att förbättra för alla; germanen såväl som östbalten. Men rasist var han.

        Jag tror dessutom Korn har helt rätt i att vissa är misstänksamma och försiktiga inför främlingar, men det finns andra som är raka motsatsen. Inget av det är rasism. Men när man börjar tillskriva människor inre egenskaper bara för att de är födda eller tillhör en specifik grupp, då är det rasism/essentialism.

        Gilla

      • Rosenberg skrev så här i Expressen: ”Den nuvarande påvens kors symboliserar kort sagt något helt annat än det kors som Sveriges ”kristna” nu uppmanas hänga om halsen för att markera en särskilt ”kristen” solidaritet med de ”kristna” offren för islamistisk terrorism och som därmed riskerar att uppfattas som symbolen för den ”kristna” sidan i ett pågående religionskrig med vad som i sista hand tenderar att koka ner till ”islam”.”

        Jag kan inte se annat än att han tror att muslimer som inte vill ha religionskrig uppfattar ett kors runt halsen på en kristen som provocerande och att de blir inbjudna till aggression. Hela hans text är ju full av dumma insinuationer om varför kristna gått med i Mitt kors-gruppen. Men detta är en insinuation om muslimer som jag tror bottnar i att han tror dem om större lättstötthet än andra.

        Helt vanliga muslimer är inte islamister, gillar inte IS och är inte med på att utrota kristna eller andra minoriteter i Syrien, Irak etc. och de tror inte att kristna med kors runt halsen förbereder krig mot dem.

        PS är själv inte med varken på FB eller i Mitt kors. Men har alltid ett kors runt halsen.

        Gilla

      • Själv är jag övertygad om att det är effekten på kristna (och kulturkristna högerextremister, och människor som kan tänkas glida iväg till det sättet att tänka) han syftar på. Inte av att bära kors, inte av att gå med i en FB-grupp, men av att… egentligen att man agerar ut precis det som IS vill, att man ser muslimer som den stora fienden och därför klamrar sig fast vid en mot-identitet som kristen. Eh, jag lyckas inte formulera det riktigt, men ungefär.

        Samma som komm.chefen också menade med att bära kors mot istället för med, antar jag.

        Gilla

  2. Rebella, får jag reblogga inlägget? Jag har, som märkt, barit mycket imponerad över ditt tonfall i diskussionen om bl a korskampanjen. Ditt sätt att föra diskussionen inbjuder till samtal också i frågor där läsaren kanske inte är helt enig med dig.

    Gilla

  3. Reblogga detta på Tankar i natten och kommenterade:

    Jag rekommenderar alla som är intresserade av diskussioner, debatter, samtal och dialog inom den kristna familjen, att läsa det här inlägget, men också andra inlägg av henne. Kort sagt, placera bloggen ”Rebellas andra” bland era favoriter.
    Jag ska ta ett, kanske något långsökt minne, för att visa varför jag gillar bloggförfattarens inlägg. Jag kanske ofta har en helt annan uppfattning, men vadå?

    För många år sedan var jag tillsammans med vän och såg en match mellan IFK Västerås och Västerås SK. Jag höll på VSK, men med den där distansen som man ofta har till lag som vi inte växt upp med. Det gick bra för VSK, men vid en frispark, sa jag till kompisen: ”IFK är oerhört giftiga vid fasta situationer!” Till min förvåning vänder sig en man som står framför mig och säger ilsket: ”Håller du på IFK din djävel?”
    ”Nej” svarade jag, ”men jag älskar fotboll!”
    Tolka mitt minne som ni vill, men jag upplever att den har bäring i korsdiskussionen.

    Gilla

  4. Svenskar kanske inte är mer rasistiska än andra, men har liksom amreikaner fått lära sig at de bor i ”världens bästa land” och att de i den fostrans anda har blivit självrättfärdiga.

    Något som egentligen är ganska märkligt med tanke på den extrema omläggning av den gängse politiska kursen från 1980-tal till 2000-talet.
    Jag undrar om det är blockpolitikens cementering som i allt högre grad har fått oss svenska att etikettera varandra och ifrågasätta motiven för både det ena och det andra.
    Varför bär hon ett kors?
    Varför gör han korstecken?
    Att etiketteringen ökat inom Svenska Kyrkan, får nog sägas bero på att det är enklare än att hitta goda sakargument.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s