Mitt kors-debatten for dummies

En liten genomgång av debattens svängningar, i ungefärlig kronologisk ordning.

Upptakten

IS-sympatisörernas mord på den franske katolske prästen Jacques Hamel inträffade medan Svenska kyrkans ärkebisp Antje Jackelén var på semester. Den som yttrade sig för Svenska kyrkans räkning, genom en text på SvK:s websajt, var istället Anne-Louise Eriksson. Hon har tidigare varit Svenska kyrkans forskningschef och är numera rektor för dess prästutbildning – en höjdare, alltså, fastän doldis. Få vet vem ALE är. Detta, tillsammans med den låga känslomässiga temperaturen i texten, satte igång en sedvanlig omgång överdrivet skäll på Svenska kyrkan. En del avkrävde Svenska kyrkan och dess ärkebisp att ”ta avstånd” från mordet, med flera liknande övertoner. (Har de som ställde kravet själva ”tagit avstånd från” mordet? Om inte, varför kräver de det av någon annan? När fördömde du själv, gode läsare, något mord sist?)

Scenen

Den präst-trio som ligger bakom bloggen Kristen opinion, Annika Borg Johanna Andersson och Helena Edlund, startar en Facebook-grupp betitlad ”Mitt kors”, där man till stöd för förföljda kristna kan gå med och visa foto på ett kors som man bär, och berätta hur man tänker kring det.

Bloggen Kristen opinion är en ettrig sak, som envetet kritiserar Svenska kyrkan och dess ledning från ett par olika synvinklar. Annika Borg och Johanna Andersson är invalda i kyrkomötet för POSK, och tillhör alltså inte de ärkekonservativa i Frimodig kyrka med Dag Sandahl i spetsen – kyrkligt konservativa, n.b., inte nödvändigtvis politiskt. Jämför vi med den konservativa sidan är Annika Borg väsentligt mindre ”gammaltroende”, men när hon angriper makten i Svenska kyrkan har hennes kritik ändå ofta mycket gemensamt med kritik från mer konservativt kyrkligt håll. I likhet med många andra gör KO motstånd mot de snabba förändringar i liturgiskt språk och annat som gör så många (inklusive Rebella) har svårt att riktigt känna igen sig i Svenska kyrkan. Därutöver tycker åtminstone Helena Edlund att svenskarna och Svenska kyrkan är fantastiskt undfallande inför islam, en retorik vi känner igen från annat håll. Beroende på vem man frågar, kommer man alltså att få väldigt olika svar på vilka trion kring Kristen opinion är och vad de står för.

När Kyrkokansliets kommunikationschef på Facebook lägger en kommentar om gruppen ”Mitt kors” kritiserar han initiativet, snarare än upphovspersonerna. Andra, som prästen Anna Karin Hammar, har varit tydligare med att det stora problemet är de människor som ligger bakom. Det är svårt att se något skäl att reagera på initiativet, som jag måste se som klanderfritt utformat. Eftersom ingen svenskkyrklig dignitär träder fram och säger att Sjöbergs kommentar är lagd av en privatperson och inte kan anses representera Svenska kyrkan, blir kommentaren tolkad som Svenska kyrkans hållning.

En stor grupp människor av många schatteringar finner Mitt kors-initiativet tilltalande. De upprörs över att något så harmlöst som att plåta sig själv tillsammans med kristendomens främsta symbol och lägga upp på Facebook tolkas som islamofobt. Initiativet Mitt kors kritiseras för att polarisera. Initiativet tolkas som att det utmålar att det är vi, de kristna, mot det onda islam.

Den dubbla polariseringen

Efter ett tag kommer det fram ett nytt tema bland alla de tidningstexter och bloggar som skrivs om och kring Mitt kors. Mitt kors-kritikerna anklagas själva för att polarisera, eller rättare sagt för att upprätthålla en polarisering som redan finns mellan olika läger i Svenska kyrkan, varav kyrkans ledning (givetvis med stöd av många andra) finns på ena sidan. På den andra sidan finns politiskt och kyrkligt konservativa (vilket ofta men inte alltid sammanfaller) men också många svenssons, som i största allmänhet vill hålla kvar vid de gamla formerna och det gamla språket och som helt simpelt tycker att ett kristet kors är ett kristet kors, som inte kan tolkas som något annat än det. (De har inte hängt med in i postmoderniteten, di rackarna.)

Det är ett gammalt mönster, att kritik från detta håll mot Svenska kyrkan och dess ledning tillbakavisas såsom allmänt islamofobt för att inte säga brunt. Ibland är det sant, förstås. Framför allt hakar diverse främlingsfientliga element glatt på skäll på den Svenska kyrka, som inte definierar ”svensk” på det sätt som de skulle önska. Men denna gång slår det bakut, när det som implicit anklagas för hets mot islam av alltför många människor betraktas som hedervärt. Många kristna upplever att den som kritiserar initiativet kritiserar, eller åtminstone inte visar respekt för, det kristna Korset.

Debattkulmen och förgrening

Ungefär här delas debatten upp i två. Dels en vulgärdebatt som går ut på att ”Svenska kyrkan inte vill att kristna ska bära kors”, vilket ingen företrädare för Svenska kyrkan sagt. Riktigt bisarrt blir det när en av de som anklagas för detta är Stockholms biskop, som ju själv springer omkring med ett megastort kors dinglande på magen. Dels en inomkyrklig debatt, som handlar mer om gamla surdegar än om ”Mitt kors” – men det hör ihop, för reaktionerna kring initiativet hör intimit ihop med sagda surdegar.

När Johanna Andersson, en i Kristen opinion-trion, meddelar att hon fått nog dels av påhopp apropå Mitt kors, och dels Svenska kyrkans ”förenklade ställningstaganden i komplexa sakpolitiska frågor” och därför går ur är det en liten smäll. Hur ska nu detta tolkas och hanteras? Om man tror att det mest handlar om den där Facebook-gruppen ser det obegripligt ut. Säkerligen är det en lång process som lett fram till detta.

Nyanserande biskopar

Sent omsider hoppar några biskopar upp och säger det som borde ha sagts redan när det började blåsa, så hade vi sluppit allt det här. Starkast och tydligast ord kommer från bisp Ragnar Persenius i Uppsala stift, levererade på hans blogg.

Jag har ända sedan jag deltog i Global Christian Forum i Albanien i november 2015 sagt att vi måste kunna säga två saker samtidigt: Jag ställer upp för mina lidande medkristna i Mellan Östern; Jag värnar mina lidande trossyskon av annan religiös tro.

Givetvis måste man kunna säga båda saker samtidigt. Jag förstår inte varför det måste ta så länge innan någon säger det. Vad är problemet? Rimligen att det viktigaste av allt var att markera mot den andra sidan. Mitt kors-bråket är framför allt ett inomkyrkligt sådant, och det handlar om gamla surdegar i bra mycket högre grad än om en Facebook-grupp.

Bisp Persenius ser inga problem med initiativet Mitt kors eller dess upphovsmäns intentioner. Bisp Mogren ser inte heller något konstigt med initiativet men ser till att påpeka att kristna förstås inte är mer offer än andra – själva upphovsmännen ger han sig inte in på att kommentera (och varför skulle han).

I Facebook-gruppen Mitt kors, där Mikael Mogren tidigt gick med, postar han en selfie av sig själv och Bo Brander. Mogrens biskopskors syns knappt under kavajen, men det viktiga i denna bild är symboliken i de två männen tillsammans som torde företräda tämligen skild syn på prästämbetet, på kyrkan och på väldigt mycket annat kyrkligt. Men mötas måste man kunna göra för det.

Samtalstonen

I den inomkyrkliga delen av debatten kommenterar allt fler den helt orimliga ton som debatten förts i. Vilda anklagelser slungas. Man verkar besluta att medvetet missförstå den andra sidan, och bägge sidorna syndar här. ”Oppositionen” vill nog mena att Makten länge gjort detta von oben utan att se att man kastat sten i glashus, vilket får sig ett lustigt uttryck när Anna Karin Hammar ifrågasätter att Dagens ledarskribent Joel Halldorf pratar om två läger – ärkebiskopen är inget läger, hon är kyrkans ledning, menar Hammar.

Partipolitiseringen

Kyrkans ledning förefaller inte riktigt motsvara verkstadsgolvskyrkan. I viss mån blir det alltid så, förstås, men mängden gnissel mellan kyrkotoppen och kyrkoroten förefaller öka. Allt fler röster höjs för att göra om systemet varmed Svenska kyrkan styrs. Ut med partipolitiken, typ, dvs ut med de vanliga världsliga partierna. I kyrkolivet bör helt andra grupperingar vara de väsentliga.

Det här är åsikter som funnits länge, men som efter Mitt kors-bråket fått vind i seglen. Nå men får vi se resultat? Var finns konkreta förslag på hur det hela kan göras om? Får vi läsa?

Den underliggande teologiska frågan

Praktiskt taget samtidigt lanserar två oberoende, tämligen tunga källor åsikten att grundfrågan som ligger under ”Mitt kors”-bråket – eller åtminstone en av flera sådana frågor – handlar om huruvida Jesus är den enda vägen till Gud eller inte. Den ena är en TT-artikel, som 20/8 trycks i ett flertal tidningar. (Man undrar hur en så djärv analys hittat vägen in till TT.) Den andra är bisp Ragnar Persenius, som fått frågan hur detta ska hanteras på sitt blogg, kommenterat att detta ligger under ytan och någon dag senare ger sitt svar på hur man kan eller bör se på den saken.

I blixtbelysning ser nu läsaren att detta gäller flera av det senaste dryga årets alla stora kyrkliga bråk: Storkyrkodebaclet, Brunnegate och Mitt kors-bråket.

Tillrättaläggande i TV

När ärkebiskop Antje Jackelén och Annika borg möttes för debatt i TV hade det i kyrkliga kretsar talats så mycket och så länge om diskussionsklimatet, att ingen av dem kunde göra något annat än att anstränga sig för god ton. Ärkebiskopen gav initiativet ett erkännande och medgav att komm.chefens yttranden inte var så lyckade. Därmed gick mycket av luften ur den ilska, som historien väckt.

Därefter finns fokus kvar på de splittringar som finns inom Svenska kyrkan, samt på partipolitiken i kyrkan som allt fler verkar beslutna att få ut.

Rebellas slutsummering

Kommunikationschefen är nu såpass komprometterad att det är svårt att se hur man ska kunna låta bli att byta ut honom. Att han kunnat härja fritt skapar förundran.

Episoden Mitt kors har i folkmedvetandet ändrat på bilden av Svenska kyrkans kris: från en medlemskris, till en identitetskris.

Kyrkotoppen måste kunna prata på ett sätt så att största delen av kyrkan kan sluta upp kring den, annars blir det kaos. Detta klarar inte nuvarande kyrkoledning.

En som däremot går ur det här debaclet (som väl nu äntligen är på sluttampen?) med mångas förtroende, torde vara Ragnar Persenius. Möjligen solkas det en smula av ett uppbarligen stort engagemang i personen Johanna Andersson, som han uppenbarligen känner djupt för och stöttade redan innan hon var prästvigd. I de flesta fall vore detta tillräckligt för att guiltbyassociationa någon för att slippa lyssna på vad den säger. Jag tror dock att det bleve svårt att använda metoden brunkletning mot bisp RP.

Bisp Persenius har tidigare yttrat sig kritiskt om böner med alternativa formuleringar av treenigheten. Det är kritik som många delar, men som verkar ha lite stöd i kyrkans övre skikt – åtminstone får man sällan höra det. När han nu säger att man måste kunna yttra sig till stöd för förföljda kristna likaväl som för förföljda i stort är även det ett helt nytt språk, jämfört med vad vi hör från bispen i Stockholm Eva Brunne, ärkebisp Jackelén med flera. Innebörden borde vara helt okontroversiell även för dem, men de uttrycker sig inte så. Det här är ett sätt att uttrycka sig som borde gå att samlas kring – eller? Vi är nog många som hoppas på flera offentliga, väl övervägda ord från bisp Persenius framöver, gärna med större exponering än enbart på hans blogg.

Sen är frågan vilken betydelse en biskops ord egentligen har, och vad en biskop i Svenska kyrkan egentligen betyder – eller borde betyda. Systemet behöver göras om, det tror jag bestämt. Kanske det är dags att gå in i Svenska kyrkan igen, så man kan hjälpa till att rösta ut de politiska partierna och rösta in ett annat system. ”Jag tror att detta får loss energi i kyrkan” sade bisp Mogren något överraskande om debatten. Framtiden må utvisa, men jag tror han får rätt.

Uppdatering 21 & 22/8

Efter en läsarkommentar har jag ändrat ett försök att snabbt karaktärisera Annika Borg som nog inte blev så lyckat. Hoppas denna version ska vara rimligt rättvisande – så rättvisande såna här snabba penseldrag nu kan bli. Har även filat en del på textavsnittet om Persenius, samt lagt till ytterligare ett stycke.

Länkar

Se min stora länksamling kring ”Mitt kors”-bråket.
https://rebellasandra.wordpress.com/2016/08/04/visad-medkansla-inom-en-grupp-eller-familj-ar-inte-ett-angrepp-pa-utomstaende/

Selfie, uppenbarligen tagen av Mikael Mogren som står till höger i bild, tillsammans med Bo Brander. Herrarna är ungefär jämnlånga och iförda prästskjorta av varsin färg. I bakgrunden Västerås domkyrka. Mogrens biskopskors skymtar under kavajen, Branders mindre kors väl synligt.

Symbolisk bild, detta, ur Facebook-gruppen ”Mitt kors”. Två herrar vars syn på kyrkliga saker nog skiljer sig åt på de flesta punkter, men de verkar ändå kunna mötas? Mogrens kommentar på Facebook löd: ”Uppdelningens krafter är starka. Korsets gemenskap är starkare. Bo Brander, tack för besöket idag. Psaltaren 133.”
Mest bara symboliskt, kanske. Fast tänk om det är som JD Crossan säger, att metafor skapar verklighet?

Annonser

9 thoughts on “Mitt kors-debatten for dummies

  1. Rebella,

    Tack för den här rafflande resumén. Du skriver med all den energi och det höga tempo som jag själv saknar. Jag uppskattar att du betonar fakta och balans.

    Min enda invändning är att du etiketterar Annika Borg som konservativ och höger; hon är faktiskt liberal feministteolog, samarbetar med liberala muslimer, är aktiv i kyrkogruppen Posk och partiet Liberalerna.

    Det bästa sättet att åstadkomma en förändring är att rösta i kyrkovalet.

    Debatten mellan de båda lägren Seglorakretsen och Borgkretsen har pågått under flera år och är inte alls över. Det är nu de konstruktiva samtalen förhoppningsvis börjar…….

    Inez

    Gilla

    • Tack för kommentaren! Mjo, har sett att hon sitter i kyrkomötet för POSK. ”Kyrkligt konservativ” är rimligen en skala… kyrkligt konservativ jämfört med det mesta i Stockholm, iaf. Men du menar kanske att jag fallit offer för svartmålningen, i vilken hela KO-trion liksom alla som på något sätt backar upp dem är närmast blåsvartbruna. Och det kan tänkas! Team Sandahl, liksom.

      Jag drar mig ju inte för att formulera om i publicerade blogginlägg (men brukar göra det så det syns, förutom när ändringarna är små). Får fundera på hur detta ska formuleras om.

      Seglorakretsen och KO-gänget. Vet du hur den såpan började? Vilken av sidorna var först ut på plan – skapades den andra som en respons på den första? Ingen av sidorna har varit någon mästare på det där med att lyssna på vad folk faktiskt säger. På Helles tid svartmålade seglorianerna friskt.

      Gilla

    • Hoppas den nu uppdaterade versionen ska vara bättre.

      Det lilla jag sett av POSK:arnas förslag till omgörning av valsystem verkar väldigt beskedligt. Biskoparna bör ha rösträtt i kyrkomötet – ja allt annat är absurt. I övrigt har de väl inget riktigt drastiskt att komma med? Indirekta val till stiftsnivå (och var det även riksnivå), jaha på vilket sätt är det revolutionerande?

      Själv tycker jag Church of Englands system verkar bra. Iofs kanske det är utformat för en större kyrka än SvK, men ändå. De har tre beslutande församlingar, eller ska vi kalla det ett trekammarssystem – biskopskollegiet (om emeritusarna utgår eller ej vet jag inte), präster (valda av präster, antar jag?) samt lekmännens representanter – framröstade av enbart kyrkgående människor, exakt hur detta regleras vet jag inte. I viktiga frågor krävs kvalificerad majoritet i samtliga tre församlingar. Systemet blir trögt, men det är å andra sidan en styrka att när beslut väl fattats är det väl underbyggt och har massivt stöd. Jämför Eva Brunnes kommentar om konsensusbeslut i ekumeniken
      https://rebellasandra.wordpress.com/2016/07/09/beslutsfattande-med-konsensus-ar-bra-i-kyrkliga-sammanhang/

      Gilla

  2. Rebella,

    Annika Borg skrev i Expressen:

    ”Jag tillhör ett nätverk knutet till teologiskt liberala och moderata muslimer i Nordafrika som arbetar mot våldsbejakande islamism.”

    http://www.expressen.se/kultur/mitt-kors-fortjanar-en-ordentlig-ursakt/

    Det finns svenska nätverk för progressiva, liberala och feministiska muslimer, men jag känner inte till om Borg samarbetar med dem.

    Etiketter kan väl inte heltäckande fånga en människa.

    Dina andra frågor kan jag inte svara på just nu.

    Inez

    Gilla

  3. Rebella,

    Torsten Kälvemark som är ortodox ger antydan till en konstruktiv debatt på sin blogg:

    ”Likt Svenska kyrkans biskopar skulle jag helst vilja ducka inför en svår fråga eftersom jag inte har någon entydig lösning. Möjligen kan jag tycka att de som nu protesterar mot förföljelsen av de kristna i Mellanöstern också borde ställa kritiska frågor kring vem eller vilka som från 2003 och framåt medverkat till att en urgammal kristen kultur i Irak och Syrien nu hotas av förintelse. Möjligen borde de också utkräva ett retroaktivt moraliskt ansvar på hemmaplan. Och kanske dessutom kombinera det lättburna korset kring halsen med en mer grundläggande politisk och teologisk analys.”

    https://tidenstecken.wordpress.com/2016/08/20/korset-kring-halsen/#comments

    Att korset historiskt har vanhelgats och missbrukas av Putin är banalt. Det intressanta är önskan om ”en mer grundläggande politisk och teologisk analys”. De båda lägren sitter i sina skyttegravar upptagna med att skydda just sin åsiktsgemenskap och de kommer inte frivilligt att erkänna några brister. Därför behövs att ärkebiskop Antje och biskoparna slutar att ducka, visar gott ledarskap och tar initiativ till inomkyrklig dialog.

    Inez

    Gilla

    • Visste inte att Kälvemark var ortodox (vet inget om honom öht).

      Jag är inte så säker på att det i första hand handlar om biskopar och ärkebiskopar. Kanske det går att köra över dem :-P men jo. Inomkyrklig dialog behövs. Jag ser alltfler tecken på att folk förstår det. Men det är möjligt att Facebook-krigen rasar som vanligt, dem har jag noll koll på.

      Gilla

  4. Ping: Visad medkänsla inom en grupp eller familj är inte ett angrepp på utomstående. (inkl. länksamling) | Rebellas andra

  5. Rebella,

    Du frågade när Seglora Smedja och Kristen Opinion började sin verksamhet på nätet. Enligt deras egna uppgifter startade:

    Seglora Smedja 2008
    Dagens Seglora 2012
    Kristen Opinion 2011

    Den här praktiska sajten URLmetrics mäter antalet besökare på webbplatser i Sverige:

    http://urlm.se/

    Inez

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s