Kulturkamp i Svenska kyrkan

”Vi måste kasta ut dem allihop, och jag skäms inte för att säga det rent ut: inklusive alla halvblod!

Jag stelnade till. Om jag hörde rätt, tillhörde rösten bortifrån kyrkkaffebordet en person med vissa ledaruppdrag i församlingen. Det är många som har sådana, förvisso, i denna ganska ovanliga svenskkyrkliga församling, men ändå.

Den här incidenten var inte skälet till att jag drog från den församlingen, som jag hade nosat på under en månad eller två. Det fanns fler, och jag hade nog egentligen redan bestämt mig. Bland flera skäl fanns att jag tyckte att här fanns alldeles för många människor i någon typ av ledarposition som betedde sig konstigt, inte bara hon med halvblodskommentaren vid kaffebordet. Saker sköttes – när jag letar efter ord är ”oproffsigt” det som dyker upp i mitt sinne – lite knepigt eftersom det handlar om frivilliginsatser, men ändå. Utöver detta kan man alltså sitta vid kyrkkaffet och lufta ett våldsamt rasistiskt språkbruk, för att inte tala om innehållet.

Samtidigt lär denna församling vara känd för sitt arbete med flyktingar, hur nu det går ihop.

Men tänk om det är just det det gör? Tänk om spretigheten, det tillåtande, är vad som möjliggör både och?

Det här tänker jag på, apropå reaktionerna på Kristen opinions ”Mitt kors”-kampanj. Att många känt behov av att markera distans till de tre bakom Kristen opinion, Annika Borg Johanna Andersson och Helena Edlund, är uppenbart. De tre ligger bakom många hätska angrepp på Svenska kyrkan såsom allmänt okristen, förtappad och vänstervriden. Nytillskottet Edlund förknippas dessutom allmänt med Sverigedemokraterna (även om hon själv förnekar sådana band. Hur hög trovärdighet hennes bedyranden har må var och en själv avgöra). Vad ska Svenska kyrkan göra med medlemmar, präster och andra, som har sådana åsikter? Kicka ut dem?

Förra sommaren slog bisp Åke Bonnier fast i ett blogginlägg att man inte kan vara kristen och antisemit. KO-trion är tydliga pro-israeler, så det gäller inte dem, men han ställde också frågan om man kan vara kristen och främlingsfientlig. Kan man verkligen göra sådana avgränsningar? Vart bär det iväg, liksom.

Mitt kors-bråket ledde till slut till att Johanna Andersson gick ur Svenska kyrkan, och därmed lade av prästkragen. På Kristen opinions blogg skriver hon

Kyrkoledningen har i flera veckor drivit just en kampanj mot oss som startade gruppen ”Mitt Kors”. I denna kampanj har jag misstänkliggjorts, kallats ”tvivelaktig”, ”solkig”, ”uppviglare”, ”okristlig” och tillskrivits främlingsfientliga dolda agendor. Det började med kommunikationschefen och prästen Gunnar Sjöberg och stiftsadjunkten och prästen Anna-Karin Hammar, sedan har det fortsatt med ytterligare kyrklig personal i en rad olika sammanhang. Dit hör inte minst ärkebiskopens obehagliga insinuationer om en ”kulturkamp”. Jag har jämförts med IS, förklarats stå nära SD, hetsa mot muslimer och önska ett religionskrig. En del av dessa kommentarer är av sådan art att jag ska diskutera dem med en advokat. På ett känslomässigt plan är det mest smärtsamma att jag inte uppfattas vara värdig att bära mitt kors runt halsen.

Är det kyrkoledningen som drivit kampanj? När kyrkokansliets kommunikationschef uttalat sig som han gjort, och när ingen högre upp i hierarkin kommenterat det olämpliga, då är det väldigt svårt att säga att Johanna Andersson har fel. (Även om jag själv mest tror att Sjöberg är olämplig för sin uppgift. Men när ingen högre upp i hierarkin förefaller agera på det – vilka som nu sitter ovan Sjöberg. Kyrkokansliets chef, som bär titeln ”generalsekreterare” och heter Helén Ottosson Lovén? och ovan henne bara kyrkostyrelsen? – måste man väl tolka det som att de givit Sjöberg sitt tysta gillande.)

Att det där med ”kulturkamp” direkt skulle syfta på Andersson et al. torde vara en övertolkning. ”De fems” debattartikel innehåller ingenting som syftar på kampanjen ”Mitt kors”. Den är en reaktion på mordet på Jacques Hamel, och jag är övertygad om att den var färdigskriven redan innan ”mitt kors”-debaclet brakade lös. Om man inte redan har en etablerad grupp undertecknare, utan ska skramla ihop en, är det en process som tar tid. Eftersom bråket var i full gång när artikeln publicerades har den senare kommit att tolkas i ljuset av det förra, men jag tror vi bör försöka låta bli sådana tolkningar.

Kulturkamp är dock ett intressant begrepp i sammanhanget. Jag tror inte jag är unikt o-allmänbildad som initialt sade ”eh, va?” och googlade Bismarcks kulturkampf på 1800-talet för att förstå referensen utan att komma någonvart. Det blev Elisabeth Sandlund på Dagen som kom till vår hjälp, och berättade att begreppet efter järnkanslerns tid kommit att stå för

situationer där en ”överlägsen” kultur eller livsåskådning sett som sin uppgift att nedkämpa andra, ”underlägsna” kulturer eller livsåskådningar.

Bråket om ”Mitt kors” handlar minst lika mycket om inomkyrkliga konflikter, som om världspolitik och hållning till islam. Det är en massa dy som nu för n:te gången i ordningen slammats upp till ytan. Vi har en kyrkokultur eller -åskådning som ser sig som överlägsen, och som faktiskt förefaller se som sin uppgift att bekämpa andra kyrkokulturer eller åsikter om vad det är att vara kyrka.

Det är onekligen ganska knepigt att konservativa kyrkokritiker* som de på Kristen opinion inte håller rensad rågång gentemot den extremhögerfalang som i grund och botten är lika ointresserad av kyrkan som den är av folkmusik och folkdans. De vill bara utnyttja resp. företeelse för sina syften. Den islamfientliga tonen i skriverierna är en sak. Edlunds eventuella frändskap med SD är en annan sak. Att trion såvitt jag vet (rätta mig om jag har fel!) aldrig på något sätt kommenterat eller tagit avstånd från den svans av främlingsfientliga, hel- och halvnassar och andra rena rasister som med förtjusning retweetar Annika Borgs drapor och anklagelser mot Svenska kyrkan är en tredje. Åke Wredén kommenterade i Eskilstuna-kuriren

hur oskarp gränsen blivit mellan konservativa kritiker inom kyrkans egna led och sådana som uppträder som en del av den i realiteten djupt antikyrkliga ytterhögern.

Hur har det blivit så?

Om man tillräckligt tydligt markerar att vissa är paria, kanske de tar stöd där de kan hitta det?

Svenska kyrkan påpekar gärna (liksom jag själv har gjort) att de svenskkyrkliga reaktionerna på mordet på Jacques Hamel inte så lite liknar vad påve Franciskus sänt ut, i form av offentliga meddelanden och yttrande i påve-på-plan-intervju. Det är sant, och både påve och SvK har goda skäl. Svenska kyrkans toppskikt har däremot uppenbarligen inte studerat och tagit intryck av hur påve Franciskus behandlar sin egen kyrkas dissidenter.

Traddis-organisationen SSPX är en högst besvärlig liten sak för Katolska kyrkan att hantera. De är uppstudsiga och viger inte bara präster utan också biskopar utan godkännande från högre ort. De godkänner inte Andra vatikankonciliet. Runt organisationen finns dessutom besvärande mycket högerextremism. Den förintelseförnekande biskop Williamson blev för mycket till och med för SSPX, så honom gjorde de sig av med, men han är bara toppen på ett isberg.

Trots alla dessa tre saker har alltså påve Franciskus varit beredd att välkomna SSPX med hull och hår in i kyrkans modersfamn. Man måste få vara katolik på olika sätt, tycker Franciskus. Det där med splittring är besvärliga saker, som man helst inte vill ha. Kyrkan ska hålla ihop – inte till varje pris, men det kan få kosta ganska mycket.

Svenska kyrkans ledning förefaller däremot att driva kulturkamp mot människor med fel stuk på sin tro, fel politiska åsikter och med intresse för fel slags kampanjer. De måste nog, trots allt, få finnas.

Tänk om det bara är så man kan få folk att aktivera sig och själva göra saker: om de får finnas med i hela sitt spektrum även när de tycker fel?

Religionsdialog i all ära. Vad med en smula inomkyrklig dialog?
 

Not

* Jag har fått det påpekat att Annika Borg inte kan ses som konservativ i ordets vanligaste aspekter, vare sig partipolitiskt (hon är liberal) eller teologiskt (hon är feministteolog, sade den som påpekade mitt ordval). Samtidigt kritiserar hon kyrkans förändring, hon tycker den ur flera aspekter ska förbli vad den var. Det är konservativt, ur en annan mening. Det är ett problem att den som ur denna mening är konservativ så lätt antas vara det även ur andra synvinklar. Språkbruket här är inte lätt. Förslag på terminologi mottages tacksamt.

 

Länkar

Personligen sätter jag inte stor tilltro till Helena Edlunds trovärdighet, därmed inte heller hennes försäkranden att hon alls inte haft med SD att göra. Blogginlägg av Margareta Raab, som kände igen sig själv i en del uppgifter som Helena Edlund publicerat på Kristen opinion, men långt ifrån allt stämde. April i år.
http://foddjuul-giftraab.blogspot.se/2016/04/ar-ordet-fritt-i-svenska-kyrkan.html

Bisp Åke Bonnier: Kan man vara kristen och antisemit? Kan man vara kristen och främlingsfientlig? Blogginlägg från juli 2015.
http://blogg.svenskakyrkan.se/akebonnier/2015/07/11/1679/

Johanna Andersson berättar om sitt avhopp på Kristen opinion.
https://kristenopinion.wordpress.com/2016/08/14/johanna-andersson-jag-har-begart-uttrade-ur-svenska-kyrkan/

”De fems” debattartikel i DN, den med det drakoniska kulturkamp-ordet i, som nog egentligen inte syftade på ”Mitt kors”. (Sen kan jag väl föreställa mig att de svenskkyrkliga som vill tala i termer av kulturkamp tycker att Kristen opinion är ett typexempel, men det är trots allt en lite annan sak än om ärkebispen gått till direkt attack.)
http://www.dn.se/debatt/odesdigert-mota-terrorhot-med-upprop-till-kulturkamp/

Elisabeth Sandlund gav sin definition av begreppet ”kulturkamp” i denna Dagen-ledare.
http://www.dagen.se/ledare/kors-runt-halsen-inte-kulturkamp-1.763793

Elisabeth Sandlunds beskrivning av affären ”Mitt kors” i Dagen-TV, alltså film på tidningen Dagens sajt, är enligt min mening mycket bra. Hon trycker på att kampanjen var bra eftersom den betytt något för många människor, som fick ge utlopp för något och känna att de gjorde något. Däri ger jag henne rätt. Det gjorda är förvisso bara en symbolhandling, men symbolhandlingar är nu inte så bara.
http://www.dagen.se/tv-elisabeth-sandlund-kommenterar-mitt-kors-1.764476

Åke Wredén i Eskilstunakuriren
http://ekuriren.se/asikter/kronikor/1.4272129-trons-frihet-och-trons-traldom

Pope Francis may be on verge of deal with traditionalists, Crux, april i år. (Sen blev det inte så mycket av det, men det är en annan sak.)
https://cruxnow.com/church/2016/04/27/pope-francis-may-be-on-verge-of-deal-with-traditionalists/

Frasen ”kulturkamp i Svenska kyrkan” har jag från Dagen-journalisten Jacob Zetterman, som kläckte den på Twitter. Äras den som äras bör.
https://twitter.com/jacobzetterman/status/764914496099975172

Min länklista kring Mitt kors-bråket, eller som jag gärna kallat det ”dubbla polariseringsbråket”. För de som anklagar vissa för polarisering, är ju de som själva polariserar kraftigt gentemot just den gruppen – eller bedriver kulturkamp, hur man nu vill se det. (Länklistan finns en liten bit ner på sidan.)
https://rebellasandra.wordpress.com/2016/08/04/visad-medkansla-inom-en-grupp-eller-familj-ar-inte-ett-angrepp-pa-utomstaende/

Ur den listan vill jag särskilt puffa för två kommentarer.

Moruti: Det sanna korset
http://moruti.blogspot.se/2016/08/det-sanna-korset.html

Sofia Lilly Jönsson i Expressen: Att skälla på Antje Jackelén hjälper inte
http://www.expressen.se/kultur/att-skalla-pa-antje-jackelen-hjalper-inte/

Annonser

One thought on “Kulturkamp i Svenska kyrkan

  1. Ping: Visad medkänsla inom en grupp eller familj är inte ett angrepp på utomstående. (inkl. länksamling) | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s