Valet mellan äktenskap och kloster gör katolsk sexuallära rimlig

Den katolska synen på sex och äktenskap är snudd på obegriplig i vår tid. Att en välsignelseakt skulle göra det syndiga sexet plötsligt osyndigt är en knepig tankefigur. Mycket riktigt handlar det från början inte om någon kyrklig handling. När folk gifte sig var det inte i första hand, om alls, något som firades religiöst. Det handlade om ett ekonomiskt förbund, mellan personer och i ännu högre grad släkter. I en patriarkal kultur går det till så att kvinnan lämnar sin familj, för att istället ingå i makens.

I en ärkepatriarkal kultur är det männen som sitter på försörjningsmöjligheterna. En kvinna som får barn utan att ha en make, vars plikt det är att försörja barnen, sitter pyrt till. I ett sånt läge är det faktiskt ett skydd för kvinnorna att förbjuda sex före äktenskapet. Att man straffat kvinnorna för äktenskapsbrott i så oerhört mycket högre grad än männen talar iofs för att elementet att kontrollera kvinnornas sexualitet, så männen ska veta att just han är far till de barn han försörjer, också spelar in – men ändå. Så länge en ogift kvinna har svårt att försörja sina barn, och så länge man inte kan kontrollera sin fruktbarhet, är det en mycket klok regel att sex inte sker utom eller före äktenskap.

En kvinna behövde gifta sig för att bli försörjd. Hon kunde stanna hos sina föräldrar, visst, men de dog ju småningom. En ogift kvinna hamnade förmodligen i något syskons hushåll, och var beroende av syskonets familjs och släkts välvilja.

En gift kvinna fick normalt en drös med barn. Många dog som små, men den gifta kvinnan kunde räkna med att ständigt ha barn att ta hand om. I en värld utan preventivmedel består en gift kvinnas liv huvudsakligen i att ta hand om sina barn. Det bara är så.

Småningom kom det fram en möjlighet för en kvinna av någorlunda börd att få ett självständigt liv utan att vara gift. Man kunde gå i kloster. De kvinnliga klostren har visserligen i omgångar tämjts så kvinnorna inte ska få göra för spännande saker, men i mindre hårt reglerade tider har klosterkvinnorna både studerat, skrivit och gjort musik. Hildegard av Bingen, som var så poppis för ett par år sen, får väl ses som paradexemplet på vad ett kloster kunde erbjuda en kvinna, som hon knappast kunnat göra om hon gift sig och fått en barnskock att ta hand om.

Den katolska sexualläran är anpassad till denna verklighet, baserad på att kvinnor har två möjligheter: att gifta sig, eller att gå i kloster. Det var inte bakåtsträvande, inte när det hela skapades. Det är bara inte uppdaterat.

Sen förändras saker. Vad gör man då?

Man förbjuder preventivmedel. Om kvinnor i nämnbar utsträckning kan påverka sin fruktbarhet faller hela det avancerade tankesystemet ihop, och det har man inte råd med. Katolska kyrkans image står och faller med att läran är evig och oföränderlig. (Det är inte sant, men man måste kunna låtsas att det är så.)

I stora delar av världen är det fortfarande så att kvinnans fertilitet är bestämmande för hennes liv. Att föda massor av barn och försöka se till så de överlever, det är vad livet kommer att gå ut på. I det läget har man inga romantiska fantasier om att ”möta den rätte”, då vet man att äktenskapet är en försörjningsinstitution – och i det läget är katolsk sexuallära förmodligen befriande för kvinnor. I stora delar av Afrika* är mansrollen förskräckligt ansvarslös. Det knullas runt, man tar inte ansvar för sina barn – kvinnorna förväntas vara både mödrar och familjeförsörjare. Att i det läget ha en kyrka som predikar att en man ska hålla sig till en kvinna och vara henne trogen är förmodligen ett stort steg framåt. Preventivmedel har man ändå inte tillgång till. Man har inte råd med dem, eller de finns inte tillgängliga. Det är något att tänka på, när det pratas om de konservativa afrikanska biskoparna och den livskraftiga Katolska kyrkan som minsann inte fallit offer för sekularisering utan tvärtom kan predika för bröderna i västeuropa hur det ska vara.

Men hos oss går katolsk sexuallära på konstgjord andning. Det kommer inte att hålla, hur mycket påvarna än sitter och försöker tänka ut teorier som ska förklara varför preventivmedel är något objektivt ont, och varför det är synd – till och med en grov sådan – att idka sexualliv utan önskan att bli gravid så länge man har fysisk möjlighet att bli det, men inte efter menopausen.

Det är en underlig tulipanaros, katolsk sexuallära. Historiskt begriplig, men märklig. På 1960-talet hoppades många att kyrkan skulle tillåta hormonella preventivmedel, men istället slog påve Paulus VI fast preventivmedelsförbudet i encyklikan Humanae vitae. Många anser att det var ett missgrepp. Sällan har en påvlig skrift tagits så illa emot. Katoliker i hela västvärlden struntar i den – bortsett från en liten liten grupp. Johannes Paulus II:s föreläsningsserie, som senare samlades under namnet ”Kroppens teologi”, torde ha haft som syfte att försvara just Humanae vitae. Det hela går ut på att försöka cementera den konstgjorda andningen.

* Man ska inte generalisera om Afrika. Jag vet. Det ryms oerhört olika kulturer på den kontinenten. Tyvärr vet jag inte exakt vilka delar det rör, men ändå… det är ganska stora delar, så jag tillåter mig att fortsätta skriva  bara ”Afrika”, och ber om ursäkt för generaliseringen.

 

Länkar

Bedömningen att det primära syftet med Johannes Paulus föreläsningar var att försvara Humanae vitae är Luke Timothy Johnsons.
https://www.commonwealmagazine.org/disembodied-theology-body-0

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s