Att läsa Bibeln i ljuset av gudstjänstgemenskapen

Textläsningarna är förmodligen den del av gudstjänsten som okyrkliga har svårast för. Jag dömer andra efter mig själv, förstås – vad annat kan man göra? Ibland plockas trådar därifrån upp i predikan, men om det läses flera texter – så som görs i en klassisk högmässa – är det ofta som inte alla av dem berörs.

Oftast utdelegeras textläsningen till lekmän. Präster brukar vara bra på att läsa text högt (fattas bara annat) men de där kyrkvärdarna eller vad det nu är har inte samma träning på det. Jag tror folk var bättre på sånt förr, faktiskt. Idag är vi inte vana vid att läsa högt för varandra.

Att inte höra vad som sägs är irriterande. Texten står i och för sig i psalmboken, så jag kan titta efter där. Vill jag ha lite mer sammanhang, vad som står före och efter i texten, kan jag ta upp bibeln.se i mobilen. Men text kan jag ju faktiskt läsa hemma. Vad ska det här vara bra för? Mycket riktigt krymper man i de här moderna gudstjänstformerna, de här mässorna som ändrar om i formen och skippar förledet ”hög”, ofta antalet textläsningar och nöjer sig med dagens evangelium.

Evangelietexterna är utformade för gudstjänst. Det är vad de är till för. Vad gjorde de tidiga kristna på sina sammankomster? Tre delar kan vi nog vara säkra på. De hade en gemensam måltid, med en nattvardsritual inbakad (gissningsvis som inledning). De läste i Skriften, alltså judarnas heliga skrifter. Och de berättade om Jesus. Där bör vi ha ursprunget till evangelierna. Där har vi forumet för den muntliga traditionen, som småningom nedtecknades. Där stöttes och blöttes den befintliga Tanakh mot den nya traditionen. Så giftes de ihop.

Men idag kan man ju läsa Bibeln själv. Man behöver inte förlita sig på att någon av församlingens få läskunniga ska vilja läsa högt för en. Behövs det här momentet i gudstjänsten, egentligen?

Fast är det så man ska använda Bibeln? Sitta och läsa själv?

Njaej, skulle Karen Armstrong svara. Hon har nog inget emot att man läser ensam, i och för sig, men hon påpekar att helig Skrift – oavsett vilken helig skrift, oavsett vilken religion – är något som man brukat närma sig ordentligt förberedd. Bön och fasta förefaller ha varit en vanlig kombination. Under större delen av kristenhetens historia har det normala sättet att ta del av Bibeln varit att höra den uppläsas i gudstjänsten. Det är den ram som omger texterna. Upplyft era hjärtan till Gud och hör dagens heliga evangelium. Det är kanhända inte meningen att texterna i första hand ska dissikeras med hjärtat i oupplyft skick.

Vill jag närma mig de bibliska texterna på mer traditionellt sätt vet jag vart jag ska gå. Katolska ordensmänniskor i minst två olika ordnar anordnar olika varianter av bibelläsnings- eller bibelstudium- eller bibelmeditations-sessioner. Om jag nu vill försöka närma mig de här texterna på lite äldre sätt, alltså. Utan att nödvändigtvis i första hand slå på mitt finmaskiga skepsis-filter.

Patrik Hagman skriver att Bibeln tar vi primärt till oss genom att läsa den tillsammans i kyrkan. Hans hantering av textläsningarna, när han i Om sann gemenskap går igenom gudstjänsten fokuserar mest på att förklara den allmänkyrkliga traditionen för protestanter i allmänhet och frikyrkliga i synnerhet. Kyrkan ger en hjälp till hur man ska förhålla sig till texterna genom att peka på hur de ska knytas ihop med andra textstycken, skriver han. Detta bottnar rimligen direkt i hur Nya testamentet en gång utformades i samspel med det Gamla.

Den andra hjälpen är att texten läses som en del av gudstjänsten som helhet. Det ger oss flera fingervisningar om hur texten ska läsas. Som det att läsningen föregås av en syndabekännelse – beredelse. Det antyder att vårt sätt att se på oss själva och varandra påverkar hur vi läser texten – egentligen en självklarhet. Ändå utgår vi ofta från att vi kan läsa Bibeln hur som helst.

Men läsningarna följs också av en måltid, en gemenskap. Det är dit de ska leda. Så en tolkning som skapar splittring, självgodhet, förakt för andra – den måste vara felaktig.

Att läsa Bibeln i ljuset av gudstjänstgemenskapen, alltså. Gruppen förlåtna syndare som ska fira gemensamhetsmåltid (på ett rituellt sätt, att måltida på riktigt skulle väl vara för krävande). Här börjar bordunsträngarna i mitt Karen Armstrong-färgade sinne att durra så smått.

Kanske det som stör mig mest med den taffligt upplästa evangelietexten, episteln eller gammaltestamentliga texten är att de ger intrycket att uppläsaren antingen inte har god förståelse för vad den läser, eller inte är engagerad i den. Om uppläsaren inte förefaller engagerad i texten, varför ska jag bry mig om den? Om man anser att textläsningarna är viktiga bör det väl spela roll hur de utförs. Om det faktiskt är församlingen som bygger sin gudstjänst, tror jag inte man utser taffliga textläsare och inte ger dem hjälp att bättre utföra uppdraget. Det där måste ha att göra med Svenska kyrkans knepiga inställning och många gånger knepiga strukturer kring sina frivilligarbetare.

 

Länkar

Alma-Lena bloggar också om diverse bitar av gudstjänst-kapitlet i Hagmans bok. Här om textläsning, i gudstjänst och utanför.
http://barockbloggen.blogspot.se/2016/07/lasa-tillsammans.html

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s