Våld och gudomlig intervention

Var Jesus våldsam?

Den frågan fick John Dominic Crossan, av lekfolk men inte av teologer och präster. Han bestämde sig för att besvara den, på sitt sätt.

En vanlig uppfattning är att Gamla testamentets Gud är hämndlysten och elak. Sen kommer Jesus och ändrar på allting genom att vara kärleksfull och rättvis. Den teorin håller utmärkt, säger JD Crossan, tills man faktiskt läser Bibeln – och kommer till Uppenbarelseboken, som är långt mer våldsam än någon annan religiös bok över huvud taget.

Så hur hänger det ihop.

Jesus själv var inte våldsam, säger Crossan. Reza Aslan hävdar ju det, och att denna våldsamhet tvättats bort ur traditionen. Men enligt Crossan är det fel. Jesus sysslade med, och förordade, ett ickevåldsmotstånd mot den orättvisa romerska förtryckarmakten. Detta var helt i linje med den judiska traditionen från Toran och profesterna, om Guds rike. Om Jesus varit våldsam, om han lett någon typ av uppror som blivit kväst i sin linda med hans avrättning, hade Pilatus oskadliggjort fler. Inte bara Jesus. Då hade det varit många kors där på kullen. Så gör man med en upprorsrörelse. Att Jesus var den ende som korsfästes är besviset för att han inte var våldsam.

Sen har vi ju då Uppenbarelseboken, där Jesus kommer tillbaka på en stridshäst. Var kommer det ifrån?

I hela Bibeln, säger Crossan, finns två parallella spår. Ett där Gud sätter rättvisan högt, vill att jord och egendomar ska fördelas rättvist. Ett där Gud är mer hämndgirig. Det pulserar, säger Crossan. Det svänger mellan dem. Från den ena till den andra, och tillbaka igen. Mellan gudomlig rättvisa och människans egen småttighet.

När man läser en bok förväntar man sig att bokens upplösning ska definiera hela bokens mening. (Det är väl inte helt sant, men låt gå. Vi förstår i alla fall vad Crossan menar med det.) Bibeln är ju egentligen ett helt litet bibliotek av böcker men om man ändå läser den som en bok, från början till slut, då förväntar man sig att bokens upplösning ska definiera hela bokens mening. Guds plan för att hantera ondska är att komma tillbaka, och skicka ut sina änglar för att slakta alla ondingar.

Med Jesus kommer faktiskt ett paradigmskifte, säger Crossan, nämligen att Gud inte tänker göra det åt dig. Har du suttit och väntat på gudomlig intervention? Gud väntar på att du ska samarbeta med honom. Om du inte samarbetar, kommer ingenting att hända. Guds rike finns här, om du samarbetar med det.

Sen kommer svängningen. Mot-paradigmet, som återigen förväntar sig gudomlig intervention: Jesu återkomst. Om han behöver komma tillbaka, är det för att första omgången misslyckades. Om man inte menar det, då behöver han inte komma tillbaka… men tycker man det, då kommer Jesus tillbaka med kraft, med våld, på stridshäst, för att dräpa.

Bibeln ska inte läsas som en bok från början till slut. Slutet är inte normerande för Bibeln, säger Crossan. Vad som är normerande är istället det som finns i mitten, som när man målar bibelberättelser kronologiskt på en kyrkvägg, med sådan prioritering av stoffet som kristna har. I mitten hamnar då Jesus som rider in i Jerusalem på en åsna, som ett slags parodi på kungligt intåg.

Att vara kristen är att förbinda sig till den normen.

Så säger John Dominic Crossan.

Enligt den här definitionen förmodar jag att exv. Göran Greider är kristen.

För två år sedan skulle jag ha opponerat mig våldsamt mot det påståendet.

 

Länkar

Tidigare texter kring Reza Aslan, där man kan hitta lite om hans bild av den historiske Jesus. Crossan och Aslan har det gemensamt att de inte målar upp Jesus som främst en eskatologisk sluttidsprofet, alltså ungefär som Johannes döparen, utan som något annat. De flesta håller fortfarande på Jesus som eskatologisk sluttidsprofet, vad jag förstått. (Jag använder här Eskil Francks formulering och definition: ”En som kom med budskap om det slutliga skeendet när gudsriket skulle bryta in, Gud skulle ta herraväldet, ondskan skulle försvinna, det skulle upprättas ett gott rike igen. Antingen som ett jordiskt Israel eller som ett slags existentiellt israel.”)

https://rebellasandra.wordpress.com/2015/01/22/att-omdefiniera-jesu-budskap-for-en-ny-publik/
https://rebellasandra.wordpress.com/2015/03/31/kristna-som-inte-har-nagot-problem-med-reza-aslans-upprorsmakaren/

Annonser

7 thoughts on “Våld och gudomlig intervention

  1. Det glädjer mig att se någon i Sverige skriva om John Dominic Crossan. Antal blogginlägg om denne framstående teolog i detta land är nog lätt räknade på handens fingrar. Eller har du sett fler?
    Frågan om våld är fundamental i Crossans rekonstruktion av den historiske Jesus, vilket gör den så relevant och ditt blogginlägg belyser detta väl, tycker jag. Om jag skulle fylla i en lucka i den så är det i texten längst ner under Länkar.
    Både Johannes Döparen och Jesus kan nämligen kallas eskatologer eftersom de båda talar om den sista tiden, vilket är den ursprungliga innebörden av eskatologi (inte världens undergång, vilket är en vanlig missuppfattning av den) eller, som jag kanske skulle uttrycka det: de bär på budskap om en avgörande tid. Med detta vill jag helt enkelt bara säga, att de tog tiden på fullaste blodiga allvar, som något som kallar människan till avgörelse här på jorden – omvändelse. Vår stund på jord spelar m a o en roll – rentav ut i fingerspetsarna. Det gör kort och gott en väsentlig eller väsensskild skillnad att leva.
    Samtidigt är det helt riktigt som du skriver att Crossan ser viktiga skillnader mellan Johannes Döparen och Jesus. En viktig sådan är att Johannes Döparen även kan beskrivas som apokalyptiker och jag undrar om det inte är det du är ute efter i din avslutning av bloggen. Inom Bibelvetenskapen och den historiska Jesus-forskningen är dock denna synpunkt långt ifrån självklar – det är här rentav en av de riktigt stora och svåra frågorna – många håller här nog snarare före att Jesus, i likhet med Johannes Döparen, också var apokalyptiker. Här skiljer sig dock Crossan, vilket gör honom intressant, tycker jag. Hur Aslan förhåller sig på denna punkt vet jag inte riktigt men den luckan kan du säkert fylla ut (kanske har du redan gjort det). Vad jag har hört eller sett så refererar Aslan dock en hel del till Crossan, men om det är positivt eller negativt vet jag tyvärr för lite om. Hur som helst, enligt Crossan var Jesus inte en apokalyptiker. Johannes Döparens död fick Jesus att ändra uppfattning, antar Crossan. Vad är då skillnaden? En viktig sådan är denna. För en apokalyptiker kunde Guds rike, även om det kunde tyckas fjärran i sikte i den högst smärtsamma samtiden, likväl bryta in i tillvaron, faktiskt vilken dag som helst (fast företrädesvis i en nära förestående framtid) – om människor svarade på kallelsen och förberedde sig på den dagen genom att vänta på Gud, på Guds stora och världsomvandlande ingripande, intervention. Det var kärnan i Johannes Döparens apokalyps, uppenbarelse. Men, när vi kommer till Jesu handlar det om något annat, något nytt, en ny vision, ja rentav ett paradigmskifte inom traditionen, menar Crossan. När Jesus, enligt evangelierna, förkunnar att “Guds rike är nära” (Mark 1:15) betyder detta att Guds rike faktiskt redan är närvarande här och nu – om och när vi tar emot det/stiger in i det. I stället för att vi människor ska vänta på Gud att handla är det här snarare Gud som väntar på oss. Härav missionens roll inom kristendomen (detta, väl att märka, redan före Jesu uppståndelse). På senare år har Crossan även beskrivit detta som en samarbetande eskatologi. Det handlar med andra ord i grund och botten om ett kompanjonskap mellan Gud och människa.

    Liked by 1 person

    • Apopopokalyps och eskatolologi.

      Du har helt rätt. Det är jag som snurrar ihop terminologin. Det där är en av Crossans poänger, som jag upptäckte efter att jag publicerat det här. Nu är frågan om jag ska rätta till texten i det här blogginlägget eller ej… ska se om jag kan göra det någorlunda enkelt, utan att behöva skriva om rubbet.

      Din skildring av Johannes Döparen enligt Crossan känner jag inte helt igen, rimmar inte helt med min förståelse av den korta beskrivning av Jesus och Johannes paradigm jag hört Crossan ge. Men jag har ju bara skummat Crossan på ytan – och inte själv läst en enda bok. Att gå igenom vad jag hittar på nätet känns som en mycket snabbare, mer framkomlig väg, inte minst som han är så god föreläsare. Efter det vet jag kanske vilken bok jag vill läsa, eller om jag vill gå vidare till annat.

      Crossan finns väl öht inte översatt till svenska. Om någon betalar mig för det tar jag mig gärna an det ;-) seriöst, jag tror jag skulle göra det bra. Jag tycker han verkar ligga rätt i tiden vad gäller det här med bokstavlig vs. metaforisk tolkning, där han envetet visar att metaforer skapar verklighet. Det är väl ”The Power of Parable”, antar jag. Så kanske det främst är den som borde översättas.

      Du kallar honom för teolog. Det är sånt jag lite funderar på, i vilken mån han är historiker och i vilken mån han är teolog. Han beskrivs ofta som ”New Testament scholar”, alltså forskare på Nya testamentet, men konsekvensen av hans tolkningar blir oundvikligen ett slags teolog. Han kritiserar andra för att inte skilja mellan historia och teologi, så han tycker väl att han själv vet precis när han gör det ena och när han gör det andra.

      Reza Aslan ser Jesus som våldsam upprorsman, att han därför var farlig för Rom och röjdes undan – det finns ett par blogginlägg om Aslan, jag har nog fört över det väsentligaste om honom från min gamla blogg och hit Aslan menar att Jesu våldsamhet, seloten Jesus, skyndsamt tvättades bort ut traditionen när det gällde att distansera sig från judendomen för att bli accepterad av Rom. Aslan är inte forskare inom ämnet, han bara sammanfattar andras forskning, och jag vet inte vilka han primärt lutar sig emot – det framgår väl i ”Källor”-kapitlet längst bak i ”Upprorsmakaren”. Ett väldigt sympatiskt sätt att göra det på i en bok som vänder sig till icke fackfolk. Ett självklart område där Aslan skulle kunna luta sig mot Crossan är t.ex. när Crossan säger att han inte tror att lärjungarna öht visste vad som hände med kroppen, om den blev begravd eller ej och isåf var.

      Gilla

      • Tack för intressant kommentar!
        Du har förstås helt rätt i att Crossan är en forskare – en framstående sådan! Att jag råkade kalla Crossan “teolog” var f ö något som slog mig själv sekunden efter att jag sänt iväg kommentaren. Det kan ha berott på din blogginledning med åtskillnaden “lekfolk” och “teologer”. Mer sannolikt är dock att det berodde på att Crossan på ett mer personligt plan blivit en viktig teolog för mig, vilket du därmed gjorde mig uppmärksam på! Slutligen kan här finnas en annan näraliggande anledning som du själv antyder när du ställer den viktiga frågan om hur forskning (historiens Jesus) och teologi (trons Jesus, Kristus) förhåller sig till varandra.
        I Crossans perspektiv handlar denna forskning, som jag förstått det, i grund och botten om inventering av källor vilket leder till interpretation eller, mer precist uttryckt, om forskningens premisser, sådant som val av material och metod, vilket sedan föder mening i forskningsprocessen, dvs tolkningen. The historical Jesus, Crossans magnus opum, det verk som gjorde honom känd i bredare kretsar (omarbetad på ett mer folkligt och lättillgängligt sätt i Jesus, a revolutionary biography) hade som ett viktigt syfte att väcka ett samtal kring detta. Det är därför inte konstigt att Crossan betonar denna distinktion. Det förtjänas här även sägas att det nog slarvas mer kring dessa fundamenta inom forskningen än vad man i förstone kan tro och konsekvenserna för tolkningen kan bli lika fundamentala och rentav katastrofala.
        Distinktionen är också viktig på ett annat plan och här närmar jag mig nog Crossan som “teolog”. Många (protestantiska) kristna nöjer sig nämligen kort och gott med att se Bibeln som sin norm. Som om kristendomen rätt och slätt vore en bokreligion. Crossan stannar dock inte där, som du kanske märkt, utan ställer oss även frågan om även Bibeln har en norm. Här kommer han fram till att den för de kristna bör ha det och att den normen är den historiske Jesus. De första kristna kallades inte bibliofiler eller ens biblicister utan kristna – efter sin huvudgestalt, en person, Jesus, som de trodde på som Kristus, Messias. Kristendomen är med andra ord strikt talat inte en skriftreligion utan en religion med en skrift men som i sitt centrum har en person. Vår tideräkning liksom kyrkoåret bär ännu spår av denna utgångspunkt. Den kristna historien och kyrkoåret startpunkt är Jesu liv och/eller ankomst, advent, jul, snarare än den kristna Bibelns tillkomstår eller påskhändelsen. Att somliga kristna vänder på den ordningen är snarare deras problem än historiens och kyrkans, som jag uppfattar det.
        Genom Crossans forskning får jag en ny eller rekonstruerad bild av den historiske Jesus, som även du tycks ha observerat. Men, kanske får jag även något mer? Om jag nämligen (som troende) dessutom tar till mig den i mitt hjärta blir den också en teologi för mig eftersom Jesus är den särskilda bild av Gud som den kristna tron har att relatera sig till. Så i den meningen blir i mitt fall Crossan – i slutändan – en teolog. Så behöver det naturligtvis inte vara för andra. Att jag, nästa utan att tänka på det, kom att kalla honom teolog, något du noterade, berodde således sannolikt på att jag även personligen tror på den rekonstruerade bild av Jesus och därmed Gud som dennes forskningsljus framkallar för mig. Så tack för att du gjorde mig uppmärksam på det. Om min tro sedan även betyder trohet (så som jag föredrar att benämna tro idag då det gått alltför många troll i ordet tro och därför att tro för mig handlar om liv framför lära) är förstås en större utmaning att leva upp till, vilket du säkert lätt inser…
        När det sedan gäller Aslan stämmer din läsning av honom väl med det intryck jag fått av det lilla jag läst och hört. När du dock ställde honom tillsammans med Crossan utan kommentar blev jag lite fundersam, eftersom den Jesus som framträder hos den senare forskaren har ett revolutionärt eller radikalt icke-våld och inte våld som sitt särmärke.
        Detta är förresten en annan viktig skillnad mellan Jesus och Johannes, enligt Crossan. Johannes talar om en yxa som ska hugga ner träd och om träd som ska kastas i elden. Det finns m a o ett inslag av våld i dennes teologi, även om det samtidigt bör betonas, att det här närmast är fråga om transcendent eller Gudomlig våld och inte nödvändigtvis mänskligt våld (alltså Guds hämnd, inte människors hämnd). Hos den historiske Jesus saknas dock detta anslag av våld, enligt Crossan. Det är något som fascinerar mig hos Crossan eftersom jag uppfattar våld som ett våldsamt problem (om uttrycket tillåts)..
        Hos seloterna eller svärdsmännen som de väl även kallades kunde det dock bli tal om såväl mänskligt som handgripligt våld. Hur Aslan, som uppenbarligen läst Crossan kommer fram till en sådan bild av Jesus är för mig förbryllande. Förmodligen håller han inte alls med Crossans forskning på denna punkt. Det hade dock varit intressant att höra hans argument för det. Att döma av ett av dina tidigare blogginlägg gör Azlan även en stor skillnad mellan Jesus och Paulus och tycks gå så långt som att mena att Apostlagärningarna skulle ha kunnat kallas Paulusgärningarna. Även detta är en förbryllande synpunkt för mig eftersom Apostlagärningarna när det kommer till kritan knappt ens tycks godkänna Paulus som apostel. Även här tycks mig Azlan skilja sig från Crossan som snarare ser Paulus som Jesu Kristi mest trogne apostel (en slutsats som förmodligen kan förvåna).
        Men, kanske bör jag läsa mer av det du skriver om Aslan för att bättre förstå dennes perspektiv och poänger innan jag gör för mycket pratruta. :) Förmodar dock att jag fortfarande kommer ha mina preferenser hos Crossan, vilket förstås inte betyder att Aslan kan ha mycket att tillföra och lära mig. Vill du dock veta mer om mitt förhållande till den förre är det OK att kontakta mig via mejl. Och fortsätt gärna med fler blogginlägg om Crossan (ser idag att du redan gjort det)! Keep on singing and swinging!

        Gilla

      • Fast nog är han teolog också. Om inte annat är han ju utbildad teolog från början. Han har ju varit katolsk präst. Om kyrkohistoriker kan kallas teologer, bör väl en historiker på området ”den historiske Jesus” också kunna kallas så. Dessutom. Hans forskning är som historiker – men hans bok exv. om Paulus, det är väl inte renodlad forskning. Nog skriver han väl numera mest för intresserad allmänhet? (som jag ibland kallar ”lekfolk”, lite slarvigt) och visst är det väl rätt mycket teologi i det, inte bara historia.

        Ja det där är knepigt. Hur ställa sig till Bibeln. ”Sola scriptura” i sin renare form funkade väl på Luthers tid men i vår tid blir det ganska omöjligt. Å andra sidan undrar jag verkligen hur Crossan förhåller sig till den kristna traditionen. Tycker han att den huvudsakligen gått fel? Hur kan man i så fall vara kristen? Kanske han har adresserat den frågan någonstans, i någon av sina böcker.

        Grejen med Aslan är väl att jag bloggat rätt mycket om honom, har en tydlig bild av honom, så den jämförelsen är något min hjärna gör automatiskt. Jag har rätt få byggstenar i mitt religionshistoriska och teologiska bibliotek, så jag vänder och vrider på de jag har.

        Jag har ganska svårt att förstå kristna, alltså troende, som intresserar sig mycket för Reza Aslan. Om hans bild av Jesus är sann, är det väl inget att bygga en religion på? Samma sak tycker förstås många om JD Crossan, men jag håller inte riktigt med. Aslan gav mig en hel del när jag läste boken, men jag är nog färdig med honom (åtminstone med hans jesusbok, vad han berättar om sin uppväxt och ungdom etc. är på många plan intressant).

        Vad jag bloggar går i perioder. Det blir väl åtminstone något mer Crossan-blogginlägg innan jag är färdig för den här gången, med min lilla ”nätvaskning” med siktet inställt på honom. Sen får vi se om jag läser någon av hans böcker eller ej.

        Gilla

    • Jag klarar inte riktigt att skriva om enligt Crossans terminologi. Jag har alltför ofta hört människor använda ordet eskatologisk på annat sätt. Exv. säger Wikipedia om Crossan ”Han och Burton Mack är viktiga företrädare för en icke-eskatologisk syn på Jesus, i motsats till den vanligare åsikten att han var en apokalyptisk eskatologisk profet.” Meningens sista halva skulle Crossan nog köpa, men att hans egen uppfattning om Jesus skulle vara ”icke-eskatologisk” tycker han nog inte. Och engelska Wikipedia: ”In place of the eschatological message of the Gospels, Crossan emphasizes the historical context of Jesus and of his followers immediately after his death.”

      Inte heller får jag det helt utrett när jag läser Nationalencyklopedin. Det är väl så att det är en av Crossans poänger, att han tycker man använder ordet eskatologi och eskatologisk fel.

      Även ordet apokalyptik används på olika sätt.

      Jag valde att skriva om med Eskil Francks formulering, ”eskatologisk sluttidsprofet”. Se här
      https://rebellasandra.wordpress.com/2014/12/26/eskil-franck-och-eskatologin/

      Jag håller helt med Franck om att tolkningen att Jesus skulle ha proklamerat tidens nära slut blir omöjlig, eftersom så faktiskt inte skett. Eller rättare sagt: vill jag betrakta kristendomen som sann, och bygga någon typ av religiös tro på det – en ”någorlunda standardkristendom” där Jesus är kanske inte nödvändigtvis jungfrufödd men dock Guds son, i mer bokstavlig tolkning än Crossans. Om Jesus verkligen är Gud, av samma substans som fadern etc. är han allvetande. Då kan han inte gå omkring och säga att han ”snart” ska komma tillbaka, när han vet att människor inte kallar 2000 år för ”snart”.

      Jag har ett blogginlägg att skriva. Huruvida det går fort och publiceras om en halvtimme eller dröjer flera dagar återstår att se.

      Gilla

      • Ja, här har du lyckats med att rigga upp ett utmärkt exempel på vikten av forskning och inventering av källor – det jag skrev om ovan. För att nu även försöka praktisera detta förhållningssätt följer nedan ett citat som belyser hur Crossan själv beskriver sin position i tre punkter:
        ”My permanent position across thirty years of research and publication on the historical Jesus from my 1973 In Parables to my 1998 The Birth of Christianity is: (1) that Jesus was eschatological but but not apocalyptic, (2) that the former is a genus of which the latter is but one of it many species, and (3) that describing the precise content of such non-apocalyptic eschatology was a primary focus.”(från The Apocalyptic Jesus – a Debate, s119)
        Den sista punkten är även viktig. Ett problem bland många i detta sammanhang är nämligen, som du själv antytt, att begreppsförvirringen här är stor. Frågan du väcker är också, som jag själv antytt, stor och svår – men spännande.
        Ta t ex det här med hur tid ska uppfattas. Eskatologi behöver inte nödvändigtvis uppfattas på ett linjärt sätt såsom vi klockbundna och kronologiska västerlänningar idag kanske uppfattar det. Fast i vår samtid har vi ju blivit såväl virtuella som reella, om än inte alltid så spirituella…
        Eller ta det här med världens undergång, ett ämne som såväl apokalyptik som eskatologi inrymmer. Det behöver inte nödvändigtvis betyda jordens undergång. Jfr redan engelska uttryck som ”one’s world came to an end” eller ”it was the end of an era, an epoch, an world” (två ex. på uttryck som Crossan ger i In Parables). Hur översätter vi det bäst till svenska? Annorlunda uttryckt – världens undergång behöver inte betyda jordens fysiska undergång (eller liknande vanföreställningar som många läser in i eskatologi och apokalyptik). En annan och mer sannolik läsning är att världens undergång här i stället betyder slutet på denna världens våld, död och lidande, orättvisa. Eller: slutet på den nuvarande ondskans eon eller epok.
        I en sådan läsning handlar eskatologi som apokalyps i grund och botten om en vision om världens förvandling eller, ett kort och koncist ord från NT:s första evangelium: om ”världens återfödelse” (Matt 19:28).
        Det allra bästa uttrycket för detta perspektiv är för mig nog ändå Jesu egen mönsterbön : ”Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen.”(Matt 5:10) Det är en uttrycklig bön om Guds rike här ”på jorden så som i himlen” – inte i himlen i stället för på jorden. Det är en bön med huvudet vänt mot jorden och hjärtat vänt mot Gud och med händer och fötter villiga att verka för hela denna världens förvandling.
        I ett sådant perspektiv får eskatologi en enastående betydelse och för mig oumbärlig relevans – särskilt i en tid och värld som vår som alltmer tycks sakna en vision -i alla fall en vision för hela vår jord och dess innevånare som den i Jesu mönsterbön.

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s