Knäfall vid altarring

Är det något extremt högkyrkligt i dagens SvK, eller mer spritt?

Det var ju allenarådande rätt länge. Jag tror det kommer tillbaka.

Allhelgonamässan är ursprunget till Katarinamässan (som firas i en annan lokal, och därför blir lite annorlunda ur den här aspekten. Den lämnar vi därhän). Allhelgonakyrkan är en träkyrka, byggd som provisorium om jag inte minns fel. Den är ljus och enkel.

Prästen går aldrig upp i det lilla koret, utan rör sig nedanför det. Löst litet bord för nattvardsgåvor, lös liten pulpet – eller om det oftast talas utan någon sådan, jag minns faktiskt inte. Nattvarden kan man ta emot vid någon av ett par olika stationer. Efteråt är det fritt att gå fram i koret och ställa sig på knä vid altarringen en stund. Enligt uppgift är detta något som kommer från den s.k. Sinnesromässan, som hör ihop med den tolvstegsandlighet som verkar utdöd förutom då i Katarina församling.

Det är många som vill fram och knäböja vid altarringen. Det är trångt, extremt liten altarring, trångt kor. Nära till altaret. Jag undrar hur jag uppfattat samma handling i en kyrka med mer vördnadsbjudande arkitektur. Tänk t.ex. att efter mottagen nattvard traska upp och ställa sig på knä vid Storkyrkans altarring, runt det där stora svarta gamla altaret. Oj. Nej, det kan man väl inte?

Eller skulle man kunna, om någon införde den ordningen?

Det intressanta är ändå att det i Allhelgonakyrkan är så populärt. Det är många som vill dit fram. Om det inte varit så liten altarring i ett trångt kor hade säkert fler gjort det.

Vi har så få fysiska moment i vår tradition. Inte så konstigt kanske, om folk vill ha tillbaka det enda riktigt fysiska moment vi hade.

Jag har gjort ett par besök i en frikyrka. Inom den härbergeras en mindre grupp av en mer modern frikyrklig strömning, där man snor friskt från de historiska kyrkorna. I deras ”alternativgudstjänst”, det unga alternativet, är det altarring som gäller. Minns jag rätt var intinktion påbjuden.

När unga gruppen och gamla gruppen firar nattvardsgudstjänst ihop trodde jag att gamlingarna skulle avstå från att gå fram till altarbordet med altarring byggd av såna där lösa segment, särskilt som det gick att ta emot nattvard på annat sätt också. Men inte. De flesta av de grå huvudena gick fram och ställde sig på knä.

Jag tror det är en strömning som finns i vår tid. En längtan efter… ja, vad?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s