Utan kapitalistisk hederskultur, inga hierarkier och inget tävlande??

Gemenskaper utan hierarkier finns inte. Det bästa man kan hoppas att uppnå är gemenskaper som är rimligt platta, vars hierarkier inte är vassa och hårda. Ju hårdare hierarki, desto högre upp måste man stå i rangstegen för att egentligen må bra i gruppen. Men hierarkier i någon form finns överallt där människor finns. Och finns det hierarkier, då kommer människor att sträva efter att stiga i rang – att tävla med varandra.

När Alma-Lena nyss bloggade om sin omläsning av Patrik Hagmans Om sann gemenskap använde hon samma ord som jag ofta har tänkt, när jag läst den boken. Hierarki. Minns jag rätt använder inte Hagman det ordet alls. Undviker han det med flit, eller har tanken inte slagit honom att en hel del av det jämförande och konkurrerande han pratar om helt enkelt är statushierarkier? Som han skriver det,  är det den kapitalistiska hederskulturen som får oss att ständigt mäta oss med varandra, att tävla om andras uppmärksamhet och gillande. Jag hävdar bestämt att det inte är sant.

Normalt är det så, som Patrik Hagman kommenterar – minns inte var, i någon av böckerna tror jag – att en gemenskap antingen är exklusiv, med gränser för vilka som får komma in, eller ytlig. Det ska inte den kristna gemenskapen vara, menar han. Det är ju en utopi, en total utopi. Alla försök att bygga utopier har något lite farligt i sig, när man strävar mot det höga målet och just därför skjuter undan de tecken på att saker går snett, som man inte vill se.

I försök att skapa miljöer med så lite hierarkier som möjligt finns åtskilliga pumpar att gå på. En är att ”alla ska släppas fram till ledarposition”, vilket i realiteten betyder att människor som inte kan hantera den positionen utan att på olika sätt behandla människor illa släpps fram. Men om ledargruppen blir exklusiv, för att inte alla släpps in, då blir de den grupp som folk klättrar på varandra för att få komma in i. Statusstegen befästs sedan som hur nära folk står att komma in i den åtråvärda gruppen – hur många av dem som man känner och umgås med, i lika hög grad som i vilken mån man har de färdigheter som krävs för att utföra ledargruppens uppdrag. Hur man än vänder sig har man rumpan bak.

Om jag nu ska försöka klä saker i kristna termer måste detta vara en del av ursynden, ursprungssynden, den som människan inte kommer ifrån (och som inte har med sexuell förökning att göra varför prefixet arvs- är orimligt).

Samtidigt vill jag hävda att det här med hierarkier faktiskt till viss del är sunt. Vi vänder oss till den vi vill lyssna på. När alla, eller bara väldigt många, gärna lyssnar på samma människa och ger någon annan mindre tid, lägger mindre vikt vid dess ord – voilá, statushierarki.

Utan hierarkier, utan regler som håller människor på plats så inte vem som helst får ta för mycket plats tar riktigt jobbiga människor, de som inte på allvar ser andra människors behov, över.

Inte så att hierarkierna är optimala. Absolut inte. Tyvärr har vi en tendens att släppa fram fel människor. Vi litar alldeles för mycket på människor som verkar självsäkra, men ifrågasätter sällan grunden. Smått psykopatiska drag lär vara jättebra om man vill bli chef, osv. Folk ger såna alldeles för mycket förtroende. Resultatet blir inte bra… men frånvaro av hierarki existerar inte. Slår vi sönder en hierarki, skapar vi vips en annan istället. Det går på nolltid, och helt automatiskt. Förmodligen kan få saker skapa så fula informella hierarkier, som försök att leva helt utan hierarkier.

Det är något som saknas i Hagmans analys på den här punkten. Jag vet inte om han tror på den där utopin – det är möjligt att han faktiskt gör det? Det finns iaf inget i böckerna som tydligt pekar på något annat. Jag tycker att han tillskriver den där kapitalistiska hederskulturen en massa saker som i grunden faktiskt är mänskliga – må så vara att vår kultur, om vi nu vill kalla den för ”kapitalistisk hederskultur” eller något annat, driver vissa saker åt håll som inte är så människovänliga. Att den förstärker vissa drag och gör saker värre, OK.

Är det en petitess jag hackar på? Skillnaden mellan ”X är dåligt. A skapar X” och ”X är dåligt. A förstärker människans naturliga tendens till X” kanske, rent praktiskt, är ganska liten.

Ur just det här perspektivet blir faktiskt den hagmanska synen på gudstjänstens syndabekännelse och förlåtelse djupt meningsfullt. Om hierarkier, eller åtminstone mer än den absolut minimala hierarkin, är en synd… som vi begår hela tiden… vilket är en del av att vara människa… och gudstjänsten går ut på att på något plan hela, försöka sträva mot utopin… kanske.

Sen är då frågan om gudstjänsten faktiskt är ett bra redskap. Bilden är vacker. Jag vet inte riktigt hur mycket jag tror på den. I så fall som startpunkt, som utgångspunkt för något annat – och det är väl ungefär det som riter är, kanske.

Hagmans grundsats, att tillbedjan är att skapa ett folk, är ett påstående som liksom bara står där. Det är ett sätt att se på saken, men nog borde det vara bara ett av flera. Det går ju uppenbarligen trender i det där med religiös utövning. Vid olika tider används den för olika saker, delvis, även om individvariationen nog är större.

Jag tänker på läsarpoddspojkarnas (PH och Joel Halldorf, mitt minne kan inte alltid urskilja deras enskilda röster) omdöme om KG Hammars Släpp fången fri. Om Hammar tycker de att han tar traditionen för given för han kan den, och därför kan han mena att den är rakt av onödig och mest ställer till problem – medan den som inte från början är formad av den ser behovet. Lite så, tänker jag, om en massa andra aspekter av religiös utövning som Patrik Hagman inte nämner.

Kanske jag ska se det som en smula överdriven retorik, bara. Att Patrik Hagman – som människor så ofta gör – efter en tid då Y gällt, säger ”nej inte Y utan Z” istället för ”mindre Y och mer Z”.

 

Länkar

Alma-Lenas blogginlägg, som gjorde det nödvändigt för mig att skriva den här texten.
http://barockbloggen.blogspot.se/2016/07/gemenskap-i-stallet-for-hierarkier-alla.html

Tidigare blogginlägg om just det där med att tillbedjan är att skapa ett folk. Kanske nödvändig kontext för de som inte läst boken.
https://rebellasandra.wordpress.com/2016/06/28/tillbedjan-ar-att-bli-till-ett-folk/

Läsarpodden om KG Hammar
http://www.dagen.se/kultur/lasarpodden-diskuterar-kg-hammar-1.480616

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s