Tolkar man syndabekännelsen individualistiskt, blir det rakt av galet

Vi missförstår gudstjänstens syndabekännelse, säger Patrik Hagman. Vi tolkar den individualistiskt, och tror att den är något slags pseudo-bikt – men eftersom inga synder räknas upp fyller den alls inte den funktionen.

I stället säger vi tillsammans att vi alla är syndare, och därmed klargör vi på vilket sätt denna gemenskap skiljer sig från alla andra gemenskaper. Kyrkan är en gemenskap av människor som bekänner att de är syndare i behov av förlåtelse. En gemenskap av människor som vill leva ut konsekvenserna av denna insikt.

Att bekänna att man är syndare är ett sätt att bekänna att man är människa, och att alla människor ur denna aspekt är lika. Syndabekännelsen gör hela församlingen likvärdig, ingen finare än någon annan.

När prästen sedan citerar Guds ord och säger att vi, just som människor och syndare, är välkomna – att vi är accepterade, förlåtna – så finns där heller ingen biton av ”gör inte om det”. I stället är kontentan denna: ok, nu är vi alla överens om var vi står, ingen av oss tror sig vara bättre – eller sämre – än någon annan. Gud är Gud är vi är människor. Nu kan vi tillbe.

Så börjar gudstjänsten.

Jag letar runt litegrann och finner att Hagman verkar ha rätt. Jaha, då har jag uppfattat fel då. Och det gör nog i så fall de flesta.

Undras hur andra beskriver syndabekännelsens funktion?

Det är en nyttig bok, det här. Om jag inte hittar någon som direkt säger emot Patrik Hagmans perspektiv, må jag väl anse att det är de som gäller. Men i diskussionerna kring att avlägsna syndabekännelsen ur gudstjänsten (eller att ge den en annan form, som en stunds stilla begrundan) kan jag – efter en relativt hastig googling – inte se att det perspektiv Hagman för fram, att syndabekännelsen är till för att definiera gruppen gudstjänstfirare och den kristna gemenskapen, finns med. Snarare handlar fokus hela tiden på den enskilda människan.

Om Patrik Hagman har rätt om vad gudstjänsten är till för, förs de flesta diskussioner om gudstjänsten utifrån felaktiga förutsättningar. Inte minst gäller det den tillfälligt avsomnade (?) diskussionen om kyrkohandboksförslaget.

Ungefär här börjar det snurra ordentligt i Rebellas stackars huvud.

Annonser

2 thoughts on “Tolkar man syndabekännelsen individualistiskt, blir det rakt av galet

  1. Jag tror ju att Hagmans tolkning är den rätta. Bikt är en annan sak, ett sakrament för sig. Det är nog den tilltagande individualiseringen av tron som accelererade efter reformationen som förskjutit fokus till individens terapi snarare än kollektivets konstaterande ”Du är Gud, vi är människor och syndare varenda en. Ingen är förmer än den andra, vi är alla lika inför Gud.

    Gilla

    • Som sagt, min snabba googling gav väldigt mycket stöd för Hagmans position. Jag blev förvånad.

      Det som motsvarar bikten är inte syndabekännelsen utan något som heter ”skriftermål”, tydligen. Och det är en komplicerad utvecklingsväg. Skriftermål, motsvarande bikten, motsvarar det som nu kallas för beredelsen enligt Wikipedia och NE.

      https://sv.wikipedia.org/wiki/Skrifterm%C3%A5l

      Skriftermål är i Svenska kyrkan de moment före nattvardsfirandet där församlingen får syndernas förlåtelse. Den motsvaras av bikten i Romersk-katolska kyrkan och infördes efter att Svenska kyrkan blev protestantisk efter reformationen under slutet av 1500-talet.[1] I Sverige var i äldre tid var skriftermålet en särskild gudstjänst, men infogades under 1900-talet som en inledning till mässan. Skriftermålet kallas numera beredelsen.

      Nationalencyklopedin

      Deltagande i allmänt skriftermål, i 1986 års kyrkohandbok utbytt mot en kort ”beredelse” i högmässans början, var till 1916 obligatoriskt för den som skulle gå till nattvarden (”gå till skrift”) och kan liknas vid en kollektiv bikt. Skriftermål var till 1942 en fristående gudstjänst (ibland på lördagen) men infogades då i högmässoliturgin. Församlingen skulle i ett skriftetal undervisas om syndabekännelsens nödvändighet och nattvardens innebörd. Ökad mässfrekvens och större förståelse av nattvarden som eukaristi (tacksägelse) har lett till skriftermålets nedtoning under 1900-talets senare del. Hemligt eller enskilt skriftermål (eller skrift) är en äldre benämning (avskaffad 1986) på bikt.

      Hur låter den där beredelsen?

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s