Rosa elefanter och klosterregler

Det allra första med kristendomen som drog till mig sitt intresse råkade vara en sak skriven av bisp Arborelius. Han beskrev en sak som jag visste var ett problem i mitt liv, men som sällan beskrivs som det, som en synd. Jag blev förbluffad. Här kanske finns någon typ av insikt, tänkte jag. ”De kanske har nånting, de där katolikerna.”

Jag googlade. I närheten fanns en församling som höll i en hel del föredrag och kurser. Det är en jesuitledd församling, se. De brukar göra sånt. ”Man skulle ju kunna gå där och suga ut det göttaste” tänkte jag. ”Strunta i det där med Gud, bara. Bli katolsk hangaround.”

Av något skäl kom jag sen att tänka på att man faktiskt kunde söka Gud. Så började det.

Man skulle kunna säga att jag förmodligen bara tyckte det verkade för ledsamt, att gå omkring på ett ställe och utesluta mig själv från det som alla måste anse är själva basen för gemenskapen. Mitt beslut att försöka söka Gud skulle alltså i grunden kunna handla primärt om gemenskap med människor. Det kan absolut ha spelat in. Jag kan omöjligen säga att det inte är så.

Så kom jag att intressera mig för katolicismen, vilket har varit en ordentlig brottning. Men det är en annan historia.

Med tiden har jag en smula tappat intresset för den där beskrivningen av det vi skulle kunna kalla för ett av mina problem i livet, som en synd. Det kändes som samma gamla fälla jag alltid fastnar i, som inte egentligen visade på någon annan väg ut ur problemet än att ständigt bli förlåten, om och om igen, för samma synd. ”Gå och synda icke mer”, jaha men hur gör man det då? Det funkar ju inte. Är det verkligen förlåtelse jag är i behov av? Behöver jag inte bara komma ifrån den här vanan? (Eller åtminstone omforma den en smula. Jag är inte längre så säker på att den är något att helt ta avstånd från.)

I Patrik Hagmans tolkning handlar kristendomen inte så mycket om att låta bli att göra dumma saker. Med tidig kristen askes som förebild handlar det mer om att vända våra begär rätt, så att vi inte blir (alltför) själviska utan klarar att rikta oss mot vår nästa och mot Gud.

Goda vanor, pratade mormors- och farmorsgenerationen om. Patrik Hagman klär detta i termen ”regler”, och tänker sig att det ska funka som en klosterregel: en ordning för hur man lever, ämnad att omforma en själv på önskvärt sätt.

Det är tänkvärt. Kanhända också mer effektivt, än att fokusera på det där med synd.

Problemet med begreppet synd är kanhända att den är ungefär som en rosa elefant – ni vet, sånt som man inte ska tänka på. ”Tänk inte på en rosa elefant.” Det är helt omöjligt. Bättre är i så fall att skaffa sig regler för vad man ska tänka på, till exempel genom en massa tideböner? så att man har annat att tänka på, än rosa elefanter.

 

Länkar

Första stycket om Patrik Hagmans kristendomstolkning är nästan ordagrant snott ur ett filmat föredrag, Salig är törsten.
https://vimeo.com/128858100

Annonser

7 thoughts on “Rosa elefanter och klosterregler

  1. Det är så intressant, ganska ofta när jag läser dina reflektioner är min reaktion ”Ja, vadå? Går det att förstå på annat sätt?”

    En av de stora grejerna med bikten är att den ska vara ett stöd just för att man inte bara ska gå och bli förlåten om och om igen för samma synd. Prästen fungerar som vägledare och bollplank på resan för att ändra den dåliga vanan genom att helt bryta med beteendet eller vända det till något gott. Det är det som gör bikten så viktig, som gör att det inte riktigt räcker med syndabekännelse och förlåtelse i början av mässan – den metoden lämnar individen ensam med sina dåliga vanor. Bikten fungerar på det viset som en sorts, jag vet inte, släkt med KBT-terapi? En bra biktfar kan hjälpa en att få syn på beteendemönster och sådana händelser som gör att man begår synden (tanke, ord, gärning, undvikande) och att hantera det på andra sätt.

    Men det görs i kombination med förlåtelse och gottgörelse, eftersom det kan vara svårare att ta itu med framtiden om det som varit gnager i samvetet.

    Gilla

    • Är det det jag opponerar mig mot som du tycker inte går att göra på annat sätt än status quo anger, eller är det mina mödosamt fram-malda slutsatser som du tycker är självklara?

      Syndabekännelsen och förlåtelsen i början av mässan ska, enligt den P Hagman som är den som huvudsakligen föranlett det här blogginlägget, inte primärt ses som något individuellt, inte som en mini-bikt utan som ett sätt att etablera vad församlingen är, vad som gör denna grupp människor speciell: att man tar på sig en gemensam identitet av förlåtna syndare. Därmed har man utgångspunkten klar för att kunna fira mässa, typ.

      För mig ser den katolska gudstjänsten ut att vara riktigt sådär individinriktad. Men det kan vara en fördom, kanske.

      Gilla

      • Hm. Det var egentligen en kommentar till ganska många inlägg. Du har en förmåga att med dina formuleringar hjälpa mig att få syn på vad jag tror på och vad jag vuxit upp med. Det var alltså inte alls meningen att på något vis peka finger åt dina mödosamt frammalda slutsatser, snarare så att du tenderar att verkligen slå huvudet på spiken och kortfattat säga saker som jag, när jag läser, ser är självklara men där jag inte alltid sett just det trädet i skogen.

        Mer specifikt handlade nog min kommentar (jag är rätt snurrig för närvarande, så är inte helt säker på vad jag menade…) om det stycket som börjar med ”Med tiden…”. Att grejen med bikten är att det inte alls räcker med förlåtelse om och om igen, vi behöver hjälp av ändra våra vanor.

        Och Patrik Hagman har nog alldeles rätt om syndabekännelsen. Överhuvudtaget är gudstjänsten någonting vi gör kollektivt. För ett tag sedan kommenterade en svenskkyrklig vän att det var bra att man i en anglikansk församling skrivit in i programbladet att ”församlingen reser sig efter förmåga”, dvs markerade att det var helt okej att sitta ner om man hade fysiska svårigheter med stående. För mig var det konstigt att det skulle behövas – det är ju församlingen som helhet som reser sig. Att jag, om jag nu är höggravid eller halvsidesförlamad eller vad det kan vara, förblir sittande spelar mindre roll, det är kollektivet som är relevant. På samma sätt är huvudsaken att det firas mässa. Gud vill gärna ha mig där, och jag vill gärna vara där, men världen går inte under om jag har förhinder. Huvudsaken är att mässan firas. Att församlingen, som kollektiv, firar mässa. Egentligen handlar också de mer individuella ritualerna om kollektivet. Synd handlar främst om brustna relationer (mellan mig och Gud, mellan mig och medmänniskor, mellan mig och mig själv) men också om att jag, som byggsten i kyrkan, är en del av församlingen och behöver ta ansvar för att just den del av kollektivet som är jag inte är trasigare än nödvändigt och detta bland annat för att i slutänden hela kyrkobyggnaden (kollektivet, den världsvida församlingen) ska kunna fortsätta göra det kyrkan gör – ära Gud, tjäna världen. Så bikten är samtidigt för min egen skull och för kollektivets skull (och för Guds skull). Det är också därför katolska vigslar och dop helst ska vara inte i den kyrka de inblandade tycker är finast eller har nostalgiska minnen från, utan i församlingskyrkan i samband med mässa – familjen är inte en individuell angelägenhet, utan hela församlingens angelägenhet. Vad jag väljer att göra och säga påverkar min församling.

        Så jag är väl snarast uppvuxen med att katolsk tro är väldigt kollektivistisk, på ett sätt som ofta krockar med det svenska samhället och som dessutom inte är direkt oproblematisk i en församling med sisådär ett åttiotal olika bakgrundsnationaliteter och minst lika många olika sätt att förhålla sig till liturgi och tradition (för att inte tala om olika sätt att förhålla sig till kollektiv identitet). Just i Sverige är vi ett ganska splittrat kollektiv.

        Sorry, nu blev det långt. Jag hade tänkt att svara tidigare, men det blev inte av.

        Gilla

      • Intressant skildring av hur du ser på katolskt gudstjänstliv. Det där är ju inte vad man får syn på utifrån. Är det något du formulerar utifrån egen erfarenhet, eller något du fått lära dig intellektuellt att så här ska man se på det?

        Om jag jämför med Pingst, tänker jag att det kanske är åt andra hållet. Att man har stark sammanhållning i församlingen, och kanske pratar mer om det gemensamma, om gemenskap i församlingen och så. Medan gudstjänsten eg. fokuserar mer på personlig känsloupplevelse. (Med reservation för att mina inblickar i Pingst är än mindre än i den katolska världen, jag kan bara resonera utifrån det jag tycker mig se.)

        Gilla

    • Det är vad jag vuxit in i, så kanske både erfarenhet och intellektuell reflektion? De går med nödvändighet hand i hand, jag är uppvuxen med det, men med teologiska diskussioner hemma vid matbordet och sedan teologistudier är det svårt att se vad som är höna och vad som är ägg. Mina teologiska resonemang tar med nödvändighet avstamp i mina egna erfarenheter, samtidigt präglas förstås erfarenheterna av att vi diskuterat teologi hemma från att jag lärde mig prata.

      Men jo, egen erfarenhet. Sådant som det kollektiva i församlingens rituella handlingar är med från början – församlingen står på knä men ingen höjer ett ögonbryn över att den höggravida sitter kvar och att femåringen (eh… jag, senare mina småsyskon) sitter och läser en bok istället. Sedan finns det också kulturella skillnader, och visst är svenskt katolskt gudstjänstfirande påverkat av den västeuropeiska individualismen.

      Jag tror också att det påverkar att det i Sverige inte på samma sätt finns ett socialt tryck att vara katolik – snarare tvärtom – vilket innebär att vi som är aktiva väldigt tydligt gjort ett aktivt val att vara det och då blir också den individuella fromheten synligare och kanske också viktigare. Väljer man att vara aktivt troende katolik väljer man samtidigt bort ”svensk normalitet” (det där har jag själv svårt att acceptera, eftersom jag ser mig som rätt normalsvensk, men min konverterade mamma har sagt att hon efter konversionen insåg hur normal hon varit utan att se det och inte längre var) och då blir förstås tillhörigheten till den nya gruppen viktigare, vilket paradoxalt nog trots att det rör anslutning till ett kollektiv kan innebära att det blir viktigare med den personliga fromheten och trosupplevelsen.

      Relationen till Gud är förvisso viktig, förstås, och central i mitt liv, men i gudstjänsten är min gemenskap med församlingen, och församlingens gemenskap med kristna församlingar världen över som gör samma sak kanske rentav samtidigt, och gemenskapen med hela den himmelska härskaran, det som görs, sker, utförs eller hur man nu uttrycker det. En präst kan fira mässa ensam, men kanonisk lag säger uttryckligen att detta bara ska göras om det finns goda skäl (tydligen reviderat från ”grave cause” till ”just cause” 1017, vilket gjorde det aningen enklare för präster som t ex är på resande fot eller ensamma av andra skäl). Mässan ska världen över firas kontinuerligt, vilket innebär att det ska göras även om det inte finns någon församling, men om det finns minsta möjlighet att fira i gemenskap är det normen. Faktiskt så till den grad att det inte riktigt verkar finnas konsensus kring hur en ”ensammässa” egentligen ska gå till, vad som kan eller bör uteslutas osv. Mässan är gemensam och publik till sin natur. Vi bekänner under botakten i mässans början vår synd och skuld och ber varandra om förbön gemensamt. Trosbekännelsen görs visserligen individuellt (”Jag bekänner”), men tillsammans med alla andra, och när det kommer till de eukaristiska bönerna är det genomgående ”vi” som ber, bönfaller, bär fram. I tredje eukaristiska bönen (den vanligaste) heter det ”Vänd din blick till den gåva din kyrka frambär”. Inte jag, inte ens vi, utan ”din kyrka” som helhet. I psalmer och hymner är det mycket jag, min och mig (jag tror du skrivit om det vid något tillfälle), men i de liturgiska bönerna är det kollektivet som talar.

      Nu vet jag inte säkert hur stora pingstförsamlingar brukar vara, men när det gäller känslan av och hur man talar om församlingsgemenskap spelar nog storleken rätt stor roll. Våra församlingar i Sverige kan ju ha tusentals aktiva medlemmar (i St Lars i Uppsala uppskattade en präst att det under en söndag är ca 800 personer som besöker någon av de oftast fyra mässorna, i en församling på ca 3000 medlemmar, och då är ju församlingarna i storstäderna större), samtidigt som medlemmarna ofta är ganska spridda geografiskt. Vi jämförde i något sammanhang med hur det ser ut i Equmeniakyrkan, och någon av kyrkoledarna tyckte att ja, börjar man närma sig ett hundratal medlemmar i en församling är det nog dags att knoppa av och göra två församlingar av det. Det är ju nu inte alldeles lätt att få en tydlig gemenskapskänsla i en grupp om flera tusen som dessutom talar olika språk, vilket bidrar till att det väl inte riktigt är samma känsla av församlingsgemenskap i landets katolska församlingar som i frikyrkorna. Undantaget kan jag tänka mig är de mindre grupperna, som kapellförsamlingar i glesbygd, där det kanske är ett tio- till tjugotal katoliker som samlas. Det finns ju också ofta gemenskap i de mindre grupperna som blir inom församlingarna, som mariaföreningen, rosenkransgruppen, kyrkokören och caritasgrupperna. På gott och ont, förstås – risken med grupper är att de är svåra att komma in i.

      Nu blev det långt igen, och kanske inte helt begripligt. Men jag fick lära mig något – det om ensamfirande har jag inte haft anledning att kolla upp tidigare, jag har bara vetat att många präster har krav på sig att fira mässa dagligen om de kan men att de ska göra det med åtminstone någon mer närvarande om det överhuvudtaget går.

      Gilla

      • Det där att inte alla böjer knä (ungar som är fysiskt närvarande men inte mycket mer, folk som har ont i knäna). Det behöver ju inte nödvändigtvis tolkas så som du gör. Men jag tror jag förstår hur du tänker.

        Tänker också på att det brukar sägas att i en ortodox gudstjänst spelar det inte så stor roll om man kommer mitt i eller går innan det är färdigt. ”Gudstjänsten pågår hela tiden.”

        För mig låter en del av det du beskriver som ungefär motsvarande begreppet ”folkkyrka”. Att vi i Sverige lätt fokuserar på den individuella tron är väl för att det är väckelsekristendomen som tagit sig tolkningsföreträde och svenskkyrkligheten har förlorat det. Katolikerna har aldrig utkämpat den striden, och därmed aldrig förlorat den? åtminstone här i Sverige. Jag tänker mig att ett land där det kanske kan vara så är USA.

        Det där med jag, mig och min i psalmer. Vet vilken text du syftar på. Kan ju ta och gräva fram den ur arkivet.
        https://rebellasandra.wordpress.com/2016/01/28/egocentricitet-utan-like-alternativt-syndanod-nastan-utan-grans/

        Gilla

      • Ja, katolska kyrkan är ju i väldigt hög grad folkkyrka på många håll och det präglar även oss här till viss del, men här krockar det både med individualismen och med att vi här faktiskt är en minoritet. Båda är knepiga att förhålla sig till för en kyrka där mycket av identiteten ligger i majoritetsskapet. Jag roar mig ibland med tankeleken att vi inte längre skulle finnas över hela jorden, att bara små minoritetsfläckar skulle bekänna samhörighet med Rom. Hela begreppet ”katolsk” faller ju då, och rätt många inbyggda självklarheter som att det hela tiden, i varje ögonblick, finns mängder av platser där mässan firas, där vesper bes, där angelus sjungs… Allt det där finns ju med, även på platser där individualismen är stark.

        Helt riktigt med den ortodoxa gudstjänsten. Så är det också i flera av våra orientaliska grupper om jag förstått saken rätt.

        Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s