Hauerwas har lite fel om kaninerna. Men det spelar mindre roll.

När jag letade upp Hauerwas’ essä om Den långa flykten och läste den själv, såg jag att han verkligen hårdrar en hel del – som jag trodde, när jag läste andras sammanfattningar av essän. Att påstå att berättelserna om El-Ahrairah inte skulle ha någon framskjuten betydelse i kolonin i Sandleford, som Hassel och hans grupp kommer ifrån, är en extrapolering – och påståendet att de öht inte berättas i den hårdhänt militaristiska diktaturen Efrafa stämmer helt enkelt inte.

Jag fann också att det inte gör så mycket. Han använder romanen som ett exempel på vikten av ett samhälles eller en grupps gemensamma berättelser, för att illustrera tio punkter han formulerat kring just detta. Givetvis måste han knyckla till Richard Adams kaninberättelse en smula för att få till det. I det syfte han använt berättelsen spelar det mindre roll att inte exakt alla detaljer stämmer, tycker jag. Det hade väl varit ganska konstigt om han hittat en skönlitterär berättelse som illustrerar hans teser perfekt.

Han har en del poänger vad gäller tolkning av Adams roman. Ett tydligt tema – om jag tillåter mig att dra ut en av Hauerwas trådar ur hans garnnystan, och formulera om den – är att trygghet är farligt. Kaninens liv är inte, kan inte vara tryggt. Snarare tas essensen av kaninighet fram i ett liv levt på farans egg, där det gäller att använda allt man kan för att överleva. Paradexemplet på att eliminera fara är Efrafa. Genomsnittskaninen där lever så ”tryggt” att de faktiskt ofta dör av hög ålder – vilket normalt inte händer vilda kaniner. Såvida man inte försöker kämpa sig fram till en position i hierarkin är livet för en Efrafa-kanin långt, och ganske glädjelöst.

Att förneka faran, slå sig till ro med den och acceptera den, är vad kaninerna gör i Gullvivas koloni. Gullvivas koloni beskrivs ofta som ett ”välfärdssamhälle”, vilket jag absolut vill protestera mot. De som vill använda det ordet (inkl. Hauerwas) bör verkligen först definiera vad de menar med det ordet. Däremot kan Gullvivas koloni nog ses som en karikatyr på vissa sidor av våra moderna samhällen, där vi lyckas intala oss att döden ska drabba andra men inte oss själva – och så lever vi i förnekelse av livets grundläggande villkor.

För att ett samhälle ska kunna vara gott och rättvist krävs att det besitter en berättelse, som hjälper människan att förstå sina villkor och bekämpa sin inneboende tendens till självbedrägeri. Det är vad Hauerwas läser in i Watership Down/Den långa flykten.

I Gullvivas koloni är den gemensamma ”berättelsen” att vi inte längre behöver traditionen – traditionen är här förstås berättelserna om El-Ahrairah. Men ”frihet från tradition” är en illusion, menar Hauerwas. Den som lever i denna illusion kan inbilla sig att hen är helt rationell, men det är inte sant.

Skälet till att jag letade fram och läste Hauerwas’ essä var egentligen att jag blev irriterad på vad jag tyckte måste vara grovt slarv. Hur ska jag kunna godta den teologens resonemang, och vad andra säger utifrån dem, om mänskan är så inexakt i sin läsning av andra? Jag blev lugnad. Det var nog rätt okej i sammanhanget, ändå. Jag behöver inte placera Hauerwas i giftskåpet. Gott så.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s