Kristendomen är en religion. Och det vet vi vad det är. Eller?

När jag bläddrar bakåt till bokens första sidor ser jag att Patrik Hagman redan i reaktionerna på Om kristet motstånd fick stifta bekantskap med tankar som mina. Associationer till religionslös kristendom, ”en eventuellt farlig icke-religiös omtolkning av det kristna budskapet”. Rebella är alltså inte så unik som hon gärna vill tro (bah).

Här på bloggen har jag snurrat en del kring vad religion egentligen är. Patrik Hagman (liksom för den delen min guru Karen Armstrong) tycker att våra begrepp om religion är en smula knasiga. Religionsvetenskapen förefaller allt mer enig om att ”religion” är ett grepp som västvärlden konstruerat. Sen ser man sig om på jordklotet och trycker in folks sedvänjor och ritualer i den formen, fokuserad på trossatser. Vi har kommit till en punkt där detta ifrågasätts, uppenbarligen.

Hagman skriver som följer. Kursiveringen är hans, men fetstilen (eller det som jag markerat med ”strong”-tag, det bör visas som fetstil i de flesta webbläsare) min.

I den moderna världen har en specifik uppfattning om kristendomen blivit något av en självklarhet. Vi kan kalla det föreställningen om kristendomen som religion: något som i grunden ska förstås, som i grunden är en lära – en samling påståenden som hur verkligheten är funtad. Av denna lära, tänker man sig, följer vissa moraliska regler, en etik. Ur denna etik kan vi kanske sedan hitta vägledning för våra vardagliga liv. Lära, etik, praktik – det är i ett nötskal det moderna religionsbegreppet.

Det finns många problem med denna indelning. Exempelvis är det – med säkerhet – inte så kristendomen kommit till. Den kristna läran bygger visserligen på Bibeln och den undervisning av Jesus som finns i den, men om vi ser på Jesu liv, så som det beskrivs där, är det klart att det inte var för att ge oss en lära som han kom till jorden. Snarare kom han för att göra vissa saker: tala med människor, samla lärjungar kring sig, hela sjuka, driva ut demoner. Dö. Uppstå.

Praktiken kom först.

Inte heller finns denna indelning i någon högre grad i den kristna undervisningen före modern tid. I de tidiga kyrkofädernas undervisning går det inte att skilja ut delar som handlar om läran från delar som handlar om etik eller praktik. Allt sitter ihop, hör samman. Det gäller även skrifter av de stora medeltida teologerna, som Tomas av Aquino, även om det bör erkännas att här börjar det gå att skönja frön till den moderna indelningen.

”Modern” och ”modernitet” är här begrepp för de sätt att tänka som så smått växer fram redan under medeltiden för att cementeras på allvar i och med 1700-talets så kallade upplysning och blommar ut för fullt under 1800-talet.

För John Shelby Spong, liksom för den kanadensiska självidentifierat ateistiska pastorn Gretta Vosper, är det viktigt att slå fast att någon Gud – så som man föreställt sig honom – inte finns. Åtminstone Spong utgår från den fundamentalistiska kristendom han hade omkring sig när han växte upp. Hans kristendom börjar i den 1800-talslära som han med kraft avvisar. Den är inte sann. Exakt var Vosper började sin vandring vet jag inte, men båda ser det som viktigt att med kraft förneka den traditionella ( = 1800-talsuppfattningen om) den kristne guden, för att istället skapa något nytt.

Patrik Hagman däremot menar att vi istället bör ta inspiration från den förmoderna tiden. Spong et al. har helt enkelt en felaktig uppfattning om vad kristendomen från början var. Problemet är väl att vi omöjligen kan hoppa in i förmodernt tänkande, ens om vi ville.

För att förstå kristendomen kanske vi helt enkelt ska kasta bort ordet religion? eller åtminstone vara beredda att ge det ordet väsentligt många fler betydelsenyanser än vi är vana?

Kanske kan man faktiskt bestämma sig för någon typ av kristen praktik, utan att direkt se sig som religiös – beroende på vad man nu lägger i det ordet.

Kristendomen som praktik.
Kristendomen som ett sätt att relatera till andra människor.
Kristendomen som som ett sätt att skapa sammanhang. (Jag utgår från att Patrik Hagman väl känner till den där sociologen som kom fram till att just upplevelse av sammanhang är centralt för människans välbefinnande.)

Tron på Gud och frågan om hur vi lever tillsammans hör ihop, skriver Hagman. Hm. Inte på något enkelt sätt, i så fall.

Det är inte lätt, det här.

Jag kämpar med det.

Så blev även Patrik Hagman en pusselbit i det pussel jag inte direkt lägger, utan snarare konstruerar genom att tugga sönder pusselbitarna till pappersmassa för att av den kunna göra ett helt nytt pussel.

Tugg tugg tugg tugg tugg…

…fortsättning följer, men hoppet om att jag någon av de följande dagarna kommer att hoppa upp ur mitt badkar med ett Heureka! är nog litet. Snarare är och förblir det här en mödosam process…

…tugg tugg tugg tugg tugg.

Jag får nog ändra mina planer här, och blogga ett par mer allmänna funderingar om boken innan jag hugger in på liturgins olika delar. Hurpass mycket pappersmassa jag kommer lyckas spotta ur mig återstår att se.

 

Länkar:

Sociologen Antonovskys begrepp känsla av sammanhang, ibland förkortat KASAM.
https://sv.wikipedia.org/wiki/K%C3%A4nsla_av_sammanhang

Annonser

2 thoughts on “Kristendomen är en religion. Och det vet vi vad det är. Eller?

  1. Så intressant att läsa dina reflektioner. Just att kristendomen inte är en religion har jag hävdat sedan skolans religionsundevisningstimmar. Jag var inte alltid lärarens favorit.

    Jag tycker, liksom du, att Hagman har mycket gott att komma med, jag har svårt att inte hålla med honom i allt-försöker hålla kristiks distans, mend et är svårt. och han belyser något som jag själv luddigt tänkt men inte alls lyckats formulera så bra. Den här tron som de kristna gav ett helt eget ord, ”tro sig in i” ”trofast hålla fast vid.” mycket mer lik judendomen än pietistiska grubblerier. Även om jag för den skull absolut inte dissar pietismen. Vi människor är olika och vi behöver varandra och alla olikheter.

    Gilla

    • Det här är ju mest Hagman-referat. Jag tycker det är svårt… jag ställer frågor men vet inte om jag har några svar.

      Om kristendomen inte är en religion, vad är den i så fall? Vad sade du till läraren?

      Frågan är väl om begreppet ”religion” är särskilt bra. Vad menade läraren när hen sade ”religion”? Vad menade du?

      Maning till handling, miqra (tror jag att det stavades), tjatar Karen Armstrong om. Hon läser in detta begrepp i flera religioner, alla är de egentligen miqra. Till skillnad från trossatser, i betydelsen saker man ska ”believa”. Tro som tillit, tro som försanthållande – det sistnämnda har läsarpoddspojkarna fnyst åt, i någon podd. Tro som försanthållande är ett begrepp man svänger sig med, när man vill säga att det är en mindre fin och bra typ av tro. Ungefär så.

      (Hm. Jag har svårt att skilja de två läsarpoddspojkarnas röster från varandra. Det är bara ibland de kommit till att verkligen säga emot varandra. De borde göra det mer, det skulle bli mer intressant. De är lite för snälla mot varandra?)

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s