Jag beklagar sorgen

En arbetskamrats syster dog hastigt. Det var ett aneurysm som brast, ett pulsåderbråck som ingen vetat om att hon hade. Systern dog under fredagen eller lördagen. Rita kom till jobbet som vanligt på måndagen.

Ritas personlighet är en blandning av frejdighet och kärvhet. Hon är en sån som man tror aldrig tar vid sig av något över huvud taget. Inte heller nu visade hon mycket. Hon var inte tyst, hon pratade om systern och det som märktes var upprördhet snarare än sorg – som kanske ännu inte satt in på allvar, tänker jag idag, men då var jag ung och tafatt. Vad kunde jag säga? ”Jag beklagar sorgen” sade man förr. Säger man så idag? Jag försökte. Det kändes som om Rita bara borstade av det. Jag kände mig misslyckad. I efterhand var jag glad att jag ändå försökte säga något. Bara låtsas som ingenting – det går ju ändå inte.

Idag finns det många människor som betraktar frasen ”Jag beklagar sorgen” som dum, och direkt felaktig. Det förstnämnda är en åsikt, och åsikter har alla människor rätt till men i det sista har de fel. ”Jag beklagar sorgen” har inget felaktigt innehåll. Det är orden som har ändrat betydelse, och vi har idag svårt att förstå frasen rätt.

Ordet beklaga används idag oftast för att medge ett fel, som man själv eller den organisation man representerar har begått. ”Automaten är tyvärr ur funktion. Vi beklagar detta, och hoppas ha den igång igen senast på måndagen.” Därför tycker folk det är ytterst märkligt att beklaga någon annans sorg.

Längre tillbaka har dock ordet används på många fler sätt. SAOB listar en drös med betydelser, inklusive yttra l. visa l. hysa medlidande l. deltagande med (ngn l. ngt). Dessutom ger de den formella kondoleansfrasen en särskild punkt. gifva (konventionellt) uttryck åt sitt deltagande i (ngn sorg) l. vid (ngn sorglig händelse); kondolera. Han gjorde visit för att beklaga sorgen. Jag beklagar din förlust.

Så nä – felaktig är frasen verkligen inte. Första belägget som SAOB:s redaktion hittat är från 1734.

Sorg betraktar vi idag som en känsla och en upplevelse. Den betydelsen har ordet förstås alltid haft, men sorg var förr också ett socialt tillstånd. Sorg var något man hade, inte enbart något man upplevde. Den sorg man hade markerades med svarta kläder eller sorgband. Det fanns regler för hur den som hade sorg förväntades bete sig. I vår tid ser vi detta som onödiga tvångströjor, men förmodligen var reglerna också till hjälp eftersom de serverade en uttrycksform för känslorna.

Att frasen ”jag beklagar sorgen” blev kvar i språket så länge efter att själva orden blivit svårbegripliga beror på att den fasta frasen fyllt en funktion. Den är ett uttryck för deltagande. Ett erkännande av att den andre har sorg. En inbjudan till denne att säga något om saken, om den så vill, eller låta bli. Frasen var en av sorgens ritualer, ett sätt för mer ytligt bekanta att beröra ett svårt faktum. Idag vet vi inte hur vi ska göra. Om vi står nära har vi förmodligen något att säga direkt ur hjärtat – och givetvis är sånt det som är mest värt. Men alla vi ytligt bekanta, vi tenderar idag att bara dra oss undan från den sörjande bland annat för att vi inte vet vad vi ska säga.

Eftersom en del sörjande människor idag direkt ogillar frasen ”jag beklagar sorgen” går den inte att använda, rakt av. Att frasen blivit omodern är tråkigt, men svårt att göra något åt. Idag måste man försöka hitta något personligt att säga, och när man inte lyckas – när man inget personligt har att säga, eftersom relationen är för ytlig – då pratar vi bara på som förut, rimligen och lämnar det till den sörjande att ta upp ämnet om den så önskar. Har någon ett bättre förslag? Jag menar, dra sig undan måste väl ändå vara det dummaste man kan göra?

Kan vi inte uppfinna en ny standardfras? Översätta ”Jag beklagar sorgen” till modern svenska? Problemet är att det blir lite kladdigt att säga t.ex. ”Jag känner med dig i din sorg”. Det inbjuder till att dissikera hur djupa mina känslor i fallet egentligen är – vilket de kanske är i vissa fall, men kanske inte i andra. SAOB säger att ”Jag beklagar sorgen” är just ett konventionellt uttryck för deltagande i sorg, där det viktigaste inte är de egna känslorna. Vi behöver just något sådant konventionellt, något man kan säga som inte behöver bottna djupt i en själv.

 

Länkar

SAOB om att beklaga.
http://www.saob.se/artikel/?seek=beklaga&pz=1#U_B917_20943
Se betydelsenyanserna 3, 4 och 5. Den konventionella frasen ”Jag beklagar sorgen” återfinns som 5a.

En av flera diskussionstrådar på Familjeliv, där någon ondgör sig över uttrycket.
http://www.familjeliv.se/forum/thread/46156898-man-beklagar-inte-sorgen

Magdalena Ribbing påstår att frasen är felaktig, men ändå är bättre än att säga ingenting.
http://blogg.dn.se/etikettfragan/2012/01/03/sorgebegrepp/

Alain de Botton om romantiken som slagit sönder våra ritualer, eftersom allt numera ska vara uttryck för personliga känslor; standardritualer och -fraser godkänns ej. Hög relevans i fallet frasen ”jag beklagar sorgen”, IMHO.
https://rebellasandra.wordpress.com/2016/06/27/romantiken-tog-knacken-pa-ritualerna/

Annonser

3 thoughts on “Jag beklagar sorgen

  1. Jag brukar försöka använda ”jag sörjer med dig”/”jag deltar i sorgen” eller ”jag beklagar förlusten” som modernare översättningar av att beklaga sorgen. I talspråk lite mindre styltigt, men de formuleringarna om jag skriver. Överlag tror jag det viktigaste är att man säger någonting, även om man kanske inte får respons – det är inte alltid den som förlorat en närstående orkar svara, särskilt inte om det gått snabbt och varit oväntat, men i längden betyder varje deltagande kommentar ändå något.

    Liked by 1 person

    • ”Sörjer med dig”. Jättebra – om man faktiskt gör det. Deltar i sorgen, känns lite likadant för mig. Det är skillnaden mot en etablerad fras, en sådan behöver man liksom inte ha hundraprocentig täckning för i sitt eget hjärta! ”Beklagar förlusten” låter bra i skrift. Men muntligt – uj uj… då måste man väl försöka hitta något personligt, ändå.

      Jag har hittills inte mist någon till döden, bara på andra sätt. Jo, äldre släktingar som visst är saknade, i olika grad, men det har ändå inte varit sorg på det sättet. Så jag vet inte hur man reagerar… och som vanligt är det säkert väldigt olika.

      Gilla

  2. Ping: Det är faktiskt ganska skönt med standardritualer | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s