Prästen som trampade på Kristus

När det är 40 sidor kvar av romanen Tystnaden sker det som läsaren länge insett är den helt ofrånkomliga vändpunkten (med viss hjälp av förordet). Jesuitprästen Rodrigues avsvär sig sin kristna tro genom att trampa på en kristusbild, särskilt framställd för ändamålet. Fumie, kallades de. Tramp-bilder.

(Ja, detta blogginlägg avslöjar handlingen. Vill du inte läsa sånt, ursäkta, men ska man ta hänsyn till sånt kan man inte skriva om böcker öht. Den som inte vill bli spoilad får låta bli att läsa.)

Kristus talar till honom genom bilden, säger Rodrigues, och uppmanar honom att trampa.

Det var för att bli trampad av människor som jag föddes av denna värld. Det var för att dela människornas smärta som jag bar mitt kors.

Så Rodrigues trampar på bilden, och är därmed förvandlad till en avfälling som skulle vara utstött bland sina egna om det inte varit för det faktum att han aldrig kommer tillbaka till dem. Han lever sina återstående 30 år som något slags lyxfånge, med hus och fru som han ”ärvt”, liksom i ett paket, efter en avliden japan – och som något slags kryptokristen fast han officiellt avsvurit sig sin tro. Först nu har han förstått, tycker han, vad och hur Frälsaren är – inte som de predikar i kyrkorna.

Efterordet av norske prästen Aasulv Lande beskriver den inhemska japanska diskussionen om Shusaku Endos bok. Den kom ut under Landes tid i Japan, så han bör kunna överblicka det ämnet. Till en början var det många japanska kristna, inte minst katoliker, som upprördes över romanen. Att trampa på kristusbilden utan att de facto förneka den kristne guden, det måste vara mycket provocerande i ett land där människor avrättats på de grymmaste sätt för vägran att genomföra just den handlingen. Med tiden har romanen blivit mycket uppskattad, och har fått såväl japanska som vatikanska utmärkelser.

Frågan är om den kristendomstolkning som Rodrigues till slut hamnar i är buddistiskt influerad? Jag tycker det låter som om tiden verkat för Endos tolkning av katolicismen – under förutsättning att den ligger någorlunda nära den som Rodrigues’ kommer fram till, vilket man som läsare gärna tror. Katolska kyrkan ska ju numera inte förneka det som är gott och sant i andra religioner.

Kristendomen och buddismen som bägge predikar barmhärtighet, och samtidigt ibland låtit sig lånas till maktens redskap och för massorna mest blivit ett redskap att stå ut med och klara av ett hårt liv.

Absolut en läsvärd bok, detta. När Martin Scorseses filmversion småningom släpps lär det bli mer prat om den. (Att det är filmatiseringen som föranlett förlaget att satsa på en nyöversättning råder det väl inget tvivel om.) Jag vet inte om jag ska se den. All denna tortyr… att läsa om det är en sak, men filmen kan rimligen inte bli något annat än mycket, mycket plågsam. Det gamla feodala Japan är på många sätt fascinerande men ack, vilket grymt och omänskligt samhälle det var! inte bara när man förföljde sina kristna.

Lite fundersam är jag över upplösningen på ett av bokens teman, ett av dess stora draman: Guds tystnad. Här bryter ju Gud sin tystnad. Rodrigues får höra Guds röst, och den säger Trampa. Tidigt i boken kommer Rodrigues på sig själv med att vilja uppmana sina stackars förföljda kristna bönder att trampa på bilden, fast han vet att det är fel… Vems röst är det som Rodrigues hör? På vilka sätt kan vi räkna med att få höra Guds röst, egentligen?

 

Länkar

Artikel på engelska Wikipedia, inkl. länkar till artiklar om de personers liv som utgör någon typ av verklighetsbakgrund till romanen. Själv ids jag inte läsa så mycket om verklighetsbakgrunden utan låter boken stå mer för sig själv.
https://en.wikipedia.org/wiki/Silence_(novel)

Annonser

2 thoughts on “Prästen som trampade på Kristus

  1. Intressant! Har aldrig hört talas om boken. Verkar vara ett meningsfullt läsäventyr. Detta med att hörA GUDär ju vanskligt. Ibland är det hemska missförstånd som leder till våldsdådoch ibalnd en ”stilla susning” som sprider kärlek. Jesus sa ”på frukten ska trädet kännas” även ”Guds röst” bör nog prövas enligt den metoden. Paulus nämner ju vad en goda frukten är: kärlek, frid, fred, tålamod, fördragsamhet etc.

    Gilla

    • Absolut läsvärd.

      I det här fallet är nog frukten god, menar jag. Vet inte om jag ska säga mer ifall du vill läsa boken – det är hur som helst inte någon mening att diskutera sådana detaljer i boken utan att läsa den, kanske.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s