Tillbedjans syfte är att bli till ett folk

Gudstjänsten är i Patrik Hagmans kristendomstolkning helt till för gruppen, inte individen. Den är inte till för att människor ska få religiösa upplevelser, göra gudsmöten eller så – jo kanske det också, men inte i första hand direkt utan genom gruppen.

Det här är motsatsen till den vulgärkristendom som jag skaffade mig en uppfattning om som barn. Var snäll och osjälvisk i detta liv för att bli belönad i livet efter detta – det finns ingen rimlig logik i det, inte någonstans. Hagmans kristendom är inte inriktad på den egna själens frälsning. Han anser att vi lever i en kapitalistisk hederskultur, som det kristna livet ska vara ett alternativ till. Detta ska ske genom gudstjänsten.

Det kristna alternativet är inte en teori om fullständig gemenskap, utan det är ett liv, ett sätt att relatera till varandra. I gudstjänsten arbetar vi aktivt på att skapa detta liv tillsammans.

Hagman skriver i Om sann gemenskap att tillbedjan handlar om att formas till ett folk, och stödjer det på ett antal gammaltestamentliga exempel. Huh? Det där handlar ju om den judiska stamreligionen. Vårt folk, till skillnad från grannfolket som tillber fel gud, eller kanske snarare fel gudar. Att religioner är viktiga för att skapa en gemenskap i gruppen, det håller alla religionssociologer med om men jag har aldrig hört någon framhålla detta från den troendes perspektiv. Att det är det man vill uppnå.

Hagman pekar på Apostlagärningarnas brödsbrytande, böner och undervisning. Jag associerar, som så många gånger förr, till JD Crossans bild av de tidiga kristna som en alternativ gemenskap, där det var ohyggligt revolutionerande att alla oberoende av social status åt gemensamt. Det gemensamma ätandet som ett viktigt fokus. Lite avigt då, kanske, att reducera detta moment till en ritual i en gudstjänst som genom sitt utförande faktiskt är väldigt individualistiskt. Varken med gående eller knäfallande nattvardsgång lyckas jag se den genomsnittliga lutherska nattvarden som om den gäller hela gruppen.

När kyrkan marknadsför sina gudstjänster med argument som en stunds stillhet, eller att ladda batterierna, eller annat i den vägen. Då vet den inte vad den vill med sina gudstjänster. Då har den fel fokus, enligt Patrik Hagman.

Jag tänker på Katarina församling, med Allhelgonamässan. Övriga gudstjänster i Svenska kyrkan jag deltagit i. Det fåtal katolska gudstjänster jag bevistat. Nå men min upplevelse där spelar kanske mindre roll, för gudstjänst i Patrik Hagmans betydelse av det hela kan man egentligen bara fira i en församling där man på något sätt hör hemma, där man ingår i en gemenskap. Ur den aspekten har jag aldrig tillhört någon församling.

För mig låter det en smula paradoxalt att försöka förverkliga detta genom luthersk liturgi. Hagman firar nu inte sina gudstjänster i Svenska kyrkan utan i Finlands motsvarighet, men skillnaderna torde vara relativt små. Hur låter sig detta förverkligas i en genomsnittlig gammal folkkyrkoförsamling? Lätt låter det inte.

Jag låter skeptisk här. Riktigt så skeptisk är jag inte. Jag tycker det är intressant, egentligen, men konceptet och tänket strider så mycket mot hur jag är van att tänka. Det kärvar lite i tankemaskineriet.

Annonser

4 thoughts on “Tillbedjans syfte är att bli till ett folk

  1. Ping: Utan kapitalistisk hederskultur, inga hierarkier och inget tävlande?? | Rebellas andra

  2. Du har så rätt i båda inläggen (det du pingar till också). Men jag tror du missförstått Hagman. Han vill inte ta bort en ordning med olika ”tjänstegåvor” som de kallas för. Dvs några är herdar och lärare i församlingen, människor satta att vägleda. Det platta i kyrkans organisation uttrycks av Paulus som att vi är en enda kropp och att ingen kroppsdel ska /kan förakta den andra. Dvs: kristendomen lär ut att inför Gud är vi alla lika. Om vi tar extremen hinduismen som motsatsen: där är brahminerna mer värda inför Gud än daliterna. Man tänker sig att daliter har många liv att återfödas i innan de når Atman, medan brahminerna kanske har chansen att komma dit när de dör. Att försöka utjämna skillnaden mellan brahmin och dalit är att lägga käppar i karmas obevekliga hjul och ett brott mot Gud.

    Inom kristendomen däremot är den som städar kyrkan lika mycket värd som den som leder församlingen i bön eller predikar. ”Nådegåvorna är olika, men Anden densamma. ”Tjänsterna är olika, men Herren densamme. Verksamheterna är olika, men Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt. Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta.” säger Paulus i 1 Kor 12:3-7 Jag läser Hagman så att den jämlikhet som uttrycks i syndabekännelsen syftar till det många kyrkor säger om påven, ärkebiskopen etc: primus inter pares. En term som också används i universitetsvärlden vilket visar hur nära den katolska kyrkan universiteten står. Ledare finns men de är inte på något sätt mer värda inför Gud än de som följer. Vilket ska sätta stopp för den ”arvssynd” människans böjelse för hierarkier och längtan efter att ledas av psykopater utgör, om jag lånar ditt uttryck. Fornkyrkans förkärlek för att vilja välja den som minst eftersträvar ett ämbete (uttryckt exempelvis i legenden om St.Martin av Tours) återspeglar detta motstånd mot det normala hierarkiska tänkandet.

    Detta med att tillbedjan skapar det rätta förhållandet mellan människor ska nog förstås både som att gudstjänsten är central men också som en symbolisk manifestation för det hela livet, även vardagen (kanske främst vardagen), går ut på. Söndagens gudstjänst sammanfattar vad kristet liv innebär men det kristna livet levs främst utanför gudstjänsten. Gudstjänstens tiilbedjan visar på vardagens tillbedjan. Livet för en kristen är att tillbe Gud. Med risk att stöta mig med Luther är kristet liv enligt både mig och Hagman en ordning av gärningar som hela tiden beaktar att människor är jämlika inför Gud och vår uppgift är att leva i det ”kristna motstånd” som Hagman skisserar hela tiden, inte bara i gudstjänsten.

    Jag firar ofta gudstjänsten med människor jag inte alls känner. Det finns en speciell poäng i att fira gudstjänst med människor en inte känner, när man är på resa till exempel. Det blir för mig tydligare då att vi alla är Guds folk, kända av Gud men inte av varandra. Den kristna gemenskapen är större än min familj och mina vänner. Det som min mamma alltid tryckte på när hon visade kyrkan för skolbarn: altarringen må vara rak, böjd eller kantig, den är aldrig sluten, för i nattvardens gemenskap ingår alla på jorden och i himlen samtidigt. Ringen sträcker sig ut oändligt och den är sluten fast vi inte ser det. Som Hagman visar så fint: kristna ska inte sträva efter att bli upptagna till himlen efter döden, Gudsriket är mitt ibland oss nu. Vi lever i ett tillstånd av att det gränslösa Himmelriket är här, snarare än i väntan på en belöning efter döden.

    Gilla

    • Oh, hur själva kyrkan är organiserad har jag inte alls associerat till. Men du kanske tog kyrkan som ett exempel, bara, men det är ändå inte så jag tänkt.

      Symbolisk manifestation av vad hela livet går ut på, det var bra formulerat. Sen är det frågan om det är effektivt med den typen av ritualer – det är ju en av hans teser, att ritualer formar oss. Och det kan jag väl föreställa mig. I det här fallet är det så grundläggande saker, dock. För min association är att – jag skrev om det här, men det kanske inte var så tydligt.
      https://rebellasandra.wordpress.com/2016/07/18/utan-kapitalistisk-hederskultur-inga-hierarkier/
      Jag tror att det Patrik Hagman kallar kapitalistisk hederskultur, det kallar jag för statushierarki. Det sitter fantastiskt djupt i oss och jag tror inte det finns något sätt att komma ifrån det. Vi kanske kan skapa en grupp där yrke och inkomst inte spelar någon roll för social status, men då kommer det att bli den som är bäst på att predika som är hipp. I andra hand de som visar ”anlag” att bli goda predikanter. I tredje hand alla deras kompisar. Vi som vill upp och in. Osv.

      Gilla

      • Du har rätt i att det är svårt att släppa social skiktning, kyrkan är ett jättebra exempel på hur det misslyckats trots att intentionen är att bli en enda kropp. Det är också kyrkans budskap att grundskadan, som ofta kallas arvssynden och Tomas Jarvid på Vandra vägen benämner människans ”bokstavs-diagnos” får vi kämpa med livet igenom. Bikten är inte bara en uppgörelse med enskilda sk. synder utan ett sätt att jobba med grundskadan. Därför ska en god katolik eller laestadian regelbundet bikta sig i akt och mening att lära sig leva med sin diagnos utan att låta sig styras av den.

        Hagmans böcker är i sig ett vittnesbörd om detta förhållande. Hur många böcker behövs om kristet motstånd egentligen? Bibeln är full av samma budskap, kristenhetens historia är full av upprepningar om detta. Ändå behövs nya påminnelser om och om och om igen.

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s