Skönhet, godhet och sanning

När Janina David var barn trodde hon att vackra människor var snälla och goda. Det var en liten chock för henne att upptäcka att det inte är så.

Janina David berättar historien i sin självbiografiska ”En bit himmel”, en överlevarskildring från Andra världskriget. Hennes familj fick hjälp att gömma sig, som Anne Franks, men till skillnad från familjen Frank blev Janinas familj inte avslöjad. Det är länge sen jag läst boken men eftersom Janina överlevde, till skillnad från Anne, tror jag att jag minns någorlunda rätt.

I Patrik Hagmans ”Om sann gemenskap” skriver han att det västerländska tänkandets tre högsta värden, skönhet godhet och sanning, brukade anses förknippade med varandra. Han tar som exempel precis det som Janina David trodde som barn, ”man tänkte sig att om en människa är vacker så säger det också något om hans eller hennes moral”. Detta sätt att tänka blev passé med moderniteten.

Tanken måste verkligen ha spelat de övre samhällsskikten i händerna, tänker jag. Det är ju klart enklare att vara vacker om man inte behövt slita ut sig.

Det borde vara så att skönhet godhet och sanning inte har ett smack med varandra att göra. Klart som korvspad.

Eller?

Hagman fortsätter

Ett sätt att beskriva den moderna världen är att hävda att dessa tre värden glidit isär, så att vi idag inte spontant tänker att något som är vackert har med sanning och moral att göra, och så vidare. Mycket av vår tids problem beror på detta.

Eh? Varför det? Varför kommer problem härur?

Allting är så förbaskat relativt nuförtiden. Det är ju sant.
Skönhet är något helt subjektivt.
Moralen har blivit något subjektivt och kan inte sägas ha något med sanning att göra – hm. Det är lite olika filosofiska inriktningar, det där, väl.
Och begreppet sanning har blivit närmast beslagtaget av vetenskapen. Om det inte kan vägas och mätas är det inte sant. Sanning idag handlar om bevis, fakta och prövning, är nästan helt fjärmat från våra dagliga liv, och har därmed blivit obrukbart hårt och kallt. Så säger Patrik Hagman.

Har detta att göra med att sanningen inte längre förväntas vara moralisk… eh. Vet inte.

Jag får problem. Jag får jätteproblem. Alltså, det är inte så att den som är vacker också är god. Det måste även Patrik Hagman inse.

Men att vår tid har väldigt få större sanningar att peka på, det är sant.

Minns ni Amadeus? Filmen där Mozart kontrasterades mot Salieri, i filmen en djupt seriös kompositör som i grunden hade önskat komponera för att tjäna Gud. Salieri var ingen dålig kompositör, tvärtom mycket populär i sin tid, men blev sen tämligen bortglömd. I filmen ser Salieri Mozarts storhet mycket bättre än vad samtiden i stort gör. (Mozart var ju mest berömd som barn, sen gick det utför.) Salieri kan inte förstå att Gud givit denna fantastiska kompositionsgåva till en vulgär slarver. Varför? O Gud – varför?

Salieris problem var att Mozart inte var tillräckligt god för att få nåden att skriva så himmelskt ljuvlig musik. En så fånig tankefigur, tänker vi i vår tid. Det har väl inte med varandra att göra, alls. Varför skriver Hagman om detta?

I det förmoderna tänkandet, särskilt i den kristna traditionen, tänkte man sig att dessa tre, när de kom samman, pekade mot Gud. Den yttersta sanningen, det verkligt goda, och den djupaste skönheten finns, tänkte man sig, bara i Gud själv. Men den skönhet, sanning och godhet vi stöter på i detta liv är delaktig i Gud, pekar mot honom, drar oss in i gemenskap med honom själv. Om kyrkans uppgift är att vara en bild av Guds rike, betyder det att gudstjänsten handlar om just detta: att föra samman skönhet, sanning och godhet så att denna bild framträder.

Det handlar dock inte om en föreställning eller scenshow. Snarare ska dessa tre, skönheten sanningen och godheten, förenas i gudstjänstfirarnas egna liv.

Hm.

Genom gudstjänsten kan vi knyta ihop dessa tre saker som bör höra ihop, fast vår tid tagit isär dem? Är det så han menar, han Hagman? Det känns ganska abstrakt. Jag vet inte helt om jag köper det.

Jag läste först Om kristet motstånd, Hagmans första bok. Sen tyckte jag att eftersom Om sann gemenskap är ett slags fortsättning på den, eller kanske ännu mer en vidareutveckling? vore det bättre att avhandla dem tillsammans. Jag började läsa på Om sann gemenskap, men sen kom något annat emellan.

Jag började läsa i den igen för en vecka sen. Försökte hitta igen var jag slutat läsa. började läsa om lite. Sen tappade jag bort boken på tunnelbanan, och verkar inte få igen den. Nähä. Jag lånar den väl på biblioteket istället, då.

Nu har jag tänkt mig att jag ska läsa den bakifrån, precis som jag gjorde med Karen Armstrongs ”För Guds skull”. Jag vet inte alls om jag kommer att blogga om bokens huvudlinjer. Kanske jag bara lyfter ut mer eller mindre kul eller konstiga detaljer. Kanske det blir massor bloggat, kanske mer översiktligt. Vi får se. Det här med gudstjänsten och skönheten, sanningen och godheten stod i alla fall i bokens avslutande, korta sjunde kapitel. Kapitlet innan handlar om gudstjänsten.

Kanhända kommer resonemanget om skönhet, godhet och sanning att kännas mer begripligt när jag läst ut hela boken.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s