Om Rebellas anonymitet

Ett yttrande bedöms normalt mer efter vem som säger det, än efter yttrandets innehåll. Detta är vetenskapligt bevisat, sägs det, och jag betvivlar inte sanningshalten ett ögonblick. Jag lärde mig detta redan på mellanstadiet, när det som Alice och Mia sade alltid var mycket mer värt än det som jag eller Jenny sade. Helt oavsett innehåll, och vem som kunde förväntas veta mest om det som saken gällde. Detta gäller inte bara på mellanstadieskolgårdar – säg mig en enda social regel som återfinns på sådana, som gäller enbart där?

Folk kommer därför att bry sig mindre om vad jag säger än om någon kyrklig kändis säger samma sak. Det vet jag. Det är lugnt. Det är till och med ganska mycket vettigare än skolgårds-värderingen av människors åsikter. I många fall är Rebella inte särskilt insatt. Jag bara läser, skriver och reflekterar men har ganska liten insikt från andra håll. Jag är den jag är, helt enkelt. Vill man ha insides-info får man uppsöka andra källor.

Jag bloggar anonymt för att inte lämna ut mig själv för mycket. Huvuddelen av mitt bloggande är inte heller särskilt politiskt eller kontroversiellt. Mitt bloggande handlar om att vara jag. Jag behöver ingen ”trovärdighet” för att vara jag.

I de fall jag lägger mig i aktuella mer kontroversiella kyrkliga saker spelar det kanske större roll. Kanske.

Å andra sidan.

När någon yttrar sig om ett dokument som andra inte läst – då spelar det väldigt stor roll vem yttraren är. Men när vi andra kan läsa dokumentet själva och göra vår egen bedömning, och väga yttrarens åsikter mot den, spelar det mindre roll.

Ibland kan till och med ett litet barn säga att kejsaren är naken. Vem barnet är spelar då ingen roll. Vad som spelar någon roll är ifall det barnet säger stämmer överens med vad de egna ögonen berättar. Ibland behövs det det där barnet som säger en uppenbar sak, för att man ska se den. Det är allmänmänskligt och gäller givetvis även mig själv.

Kanske du tycker att jag har åt skogen fel. Det har väldigt lite med min så kallade ”trovärdighet” som anonym bloggare att göra – eller så borde det åtminstone vara. Normalt är det så att när man inte håller med, så säger man att anonyma har ingen ”trovärdighet” – och så slipper man ta itu med fakta, argument, resonemang. Ingen är tvingad att diskutera med mig, så… tja.

Alla läser olika. Alla vinklar. Min eventuella agenda är okänd – eller? Vem jag är, vad gäller religiösa frågor, det framgår faktiskt på mina bloggar bättre än någon annanstans. Nu har jag visserligen gömt undan en del av texterna, av diverse skäl, men det gäller fortfarande. Du kan få mitt namn, min adress, mitt personnummer och mitt skonummer och det säger fortfarande inte ett smack om hur jag vinklar saker när jag läser religionsrelaterade nyheter.

Jag skulle kunna ljuga, förstås. Och du som läsare skulle inte kunna kontrollera det. Visst. Det bleve nog rätt svårt att upprätthålla Rebella som fejk-identitet, under så lång tid som jag gjort, om det inte helt enkelt vore så att Rebella är jag… den historiken är visserligen svårare att åberopa nu, när ”Rebella undrar” är undangömd. (Delar av den plockas fram och återupplivas här på Rebellas andra, i småportioner. Inte allt kommer att plockas över hit. Hur stora delar av den gamla bloggen som kommer att dammas av har jag inte bestämt mig för.)

Jag utgår från att ingen någonsin kommer att tro på och vidarebefordra mina åsikter utan att först se efter om dessa åsikter överensstämmer med de egna. Det är helt i sin ordning. Jag lär inte komma i åtnjutande av sådant förtroende till mitt omdöme att människor okritiskt sprider mina åsikter eller formuleringar vidare, bara för att jag är jag. Det tycker jag är bra. Vi borde göra mindre så, vi människor. Vi borde bry oss mindre om vem det är som säger saker.

Förutom i de fall då någon har tillgång till källor som inte vi själva har. Då spelar det extremt stor roll vem denne någon är.

Men det finns ett problem med anonymiteten: där den möter IRL.

Det finns människor som om jag råkar på dem IRL nog borde sträcka fram en näve till och säga ”Hej – Rebella, eller egentligen (riktigt namn)”. Vad gäller mer välkänt folk känns det inte alltid nödvändigt för mig att tränga mig fram och presentera sig – vad har jag för skäl att tro att hen ska bry sig onödigt mycket om just mig? men att i mer än ringa utsträckning interagera med folk både anonym på internet och under eget namn IRL håller inte. Jag har aldrig gjort det men jag har råkat ut för en person som gjorde det, och blev ärligt talat ganska förbaskad.

Jag har alltid vetat att den dag jag är på väg att hitta mig ett IRL-sammanhang måste jag sluta blogga om det stället. Då håller det inte längre.

Anonymitet där folk loggar ut från sina vanliga Facebook- och mejlkonton för att säga sin hjärtas mening om saker de har omkring sig, kanske till och med till människor som de även interagerar med under sitt vanliga namn, är en annan typ av anonymitet. Den har jag problem med. Som sagt finns problem där internet-anonymitet och IRL möts. De som är väldigt kritiska till anonymitet på internet tänker mest på sånt, tror jag. Jag tar inte åt mig.

 

Länkar

Jag började skriva på denna text innan en bloggare i en kommentar skrev något om det där med anonymitet och trovärdighet. Sen blev det än angelägnare att få denna text färdig.
http://kyrkligating.blogspot.se/2016/06/400-policy-politik-och-moral.html#comment-form

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s