Policyförslaget var onödigt och klåfingrigt, men nog inte särskilt hemskt egentligen

Äntligen låg policyförslaget på Kyrklig dokumentation.

Internetsurfarnas huvuden lyftes. Se, där var det ändå! Det skulle inte bli till att ändlöst spekulera utan faktaunderlag, som förra gången och många gånger dessförinnan.

Fritt efter Selma Lagerlöf

Bindande?

Den springande punkten är rimligen huruvida förslaget på policy för förtroendevaldas användning av sociala medier, om det antagits, hade varit på något sätt tvingande. Texten är en smula motstridig, och ger läsaren möjlighet att litegrann läsa in det man vill se. Förmodligen är det denna dubbeltydighet som är upphovet till misstankar och upprördhet.

Till att börja med har vi ordet ”policy”. En del uppfattar det ordet som att en policy per automatik är något tvingande. Enligt Nationalencyklopedins ordbok är dock en policy

grundprinciper för ett företags eller en organisations handlande allmänt el. i visst avseende (ofta rörande yttre kontakter)

Jag ser inget i den formuleringen som ens antyder att brott mot en policy är något som per definition bör bestraffas.

I själva ärendet ”Kyrkostyrelsens arbetsformer” står att förslaget har tagits fram för att vara ett stöd för förtroendevalda på nationell nivå i Svenska kyrkan.

I själva policyförslagets punkt 2, ”Syfte med denna policy”. Denna policy har tagits fram för att vara en hjälp för förtroendevalda i Svenska kyrkan, som ett stöd till att använda sociala medier på ett bra sätt.

Direkt efter följer då den besvärliga meningen Policyn är bindande för den nationella nivån och erbjuds församlingar, pastorat och stift i Svenska kyrkan”. Vad menas med att dokumentet skulle vara ”bindande”? Det är ganska konstigt.

En mycket liknande formulering, som använder ordet bindande på samma sätt, finns i ”Policy för användning av sociala medier i tjänsten”, antaget 2011. När jag läste det dokumentet föresvävade det mig inte ett ögonblick att det skulle betyda på något sätt tvingande. Jag tolkade det som ”gäller”. Policyn gäller den nationella nivån och erbjuds till diverse andra nivåer. Ungefär så. I sammanhanget är det IMHO den rimligaste tolkningen.

Bindande

Jag är ingen mästare på byråkratsvenska, men nog verkar det ordet malplacerat. Eftersom man genom att byta ut detta enda ord kan göra förslaget till att entydigt vara avsett som råd och stöd, inget tvingande, tolkar jag det som att intentionen var att åstadkomma ett sådant stöttande dokument. Man bör nog inte ha dokument som är så tvetydigt formulerade.

 

Ironi

Ironi

Det här var väl ändå i pekpinnigaste laget. En guide som ger stöd och råd borde hellre skriva något i stil med ”tänk på att ironi lätt missförstås”, eller så. Jag förstår att folk blir sura.

 

Övrigt

Förslaget är klåfingrigt. Texten känns som om den som suttit och plitat ihop förslaget liksom skrivit ner till de förtroendevalda.

Samtidigt inbjuder texten de förtroendevalda att på nätet liksom vara kyrka, gentemot ”övriga”. Via de förtroendevalda kan människor på nätet erbjudas att tala med Svenska kyrkan istället för bara om, står det. Själv tycker jag nog att medlemmar som är hängivet aktiva i en församling är Svenska kyrkan i minst lika hög grad som de förtroendevalda är det.

Tänket att förtroendevalda allt bör tänka på att de representerar Svenska kyrkan är möjligen rimligt på riksnivå, alltså kyrkostyrelsen. Nu står det att policyn också är tänkt att vara till för församlingar som kan välja att anta den. Att be varje förtroendevald nisse i en församling att på nätet se sig som Representant för Svenska kyrkan är nog faktiskt ganska olämplig.

Som flera har påpekat bör det väl vara upp till respektive nomineringsgrupp att utfärda eventuellt tvingande reglemente för nätuppförande. Om man blir tydligare med att policyn är råd stöd och tips, inget annat, ser jag väl inget direkt fel i att be medlemmar i Kyrkostyrelsen tänka på att de i medier kan uppfattas som representanter för inte bara sin nomineringsgrupp, utan också för Svenska kyrkan… inget direkt fel, men förmodligen bra onödigt. Det är väldigt, väldigt tidstypiskt att allt ska regleras av policydokument. Vad hände med att lita till folks goda vilja?

 

Summering

Att någon lägger ett dåligt förslag till en styrelse, som måste bearbetas om innan styrelsen är beredd att anta det, är faktiskt inget konstigt.

Kan jag se möjligheten att detta förslag framtagits med goda syften för ögonen? Det kan jag absolut.

Kan jag se möjligheten att Wanja Lundby-Wedin och Mats Hagelin svarade som de gjorde på Grahls debattartikel, eftersom de ansåg att svaret ”Policyns syfte är att ge råd och stöd” var uttömmande, alls ingen halvsanning eller undvikande att svara på frågor? Jomenvisst kan jag det.

Kan jag se en ond konspiration i syfte att förbjuda förtroendevalda att uttrycka sig på internet? Det synes mig långsökt.

Tänkte man särskilt på Bloggardag när man skrev texten? Det förefaller mig mindre troligt.

Har man medvetet formulerat en dubbeltydig text, som ger sig ut för att bara ge råd och stöd men sen kan komma att användas på tvingande sätt eftersom det där ordet ”bindande” står? Det förefaller väl ändå ganska orimligt, särskilt som samma formulering återfinns i motsvarande policy för anställda som antogs 2011. Den gången var det dock inte Kyrkostyrelsen som tog beslut om dokumentet, utan bara Kyrkokansliets informationschef (inte Sjöberg, han klättrade upp på den posten 2013).

Däremot förstår jag mycket väl att Dag Sandahl och hans vänner reagerar, och bestämmer sig för att se till så detta förslag inte antas. Den som intagit dissidentroll vill självklart inte att det ska finnas dokument som han ska lyda under där ordet ”bindande” finns med, annat än i fall då behovet av detta dokument är helt uppenbart. Det får man säga att det inte var i detta fall.

 

Och nu då?

Jag förväntar mig att alla som twittrat, bloggat och facebokat sin upprördhet kring policyförslaget nu sprider länken till själva förslaget, så folk kan läsa det och komma fram till att de upprördes lite väl hastigt.

Eller, jag önskar att folk skulle göra det.

Men jag tror inte att så kommer ske. Det blir väl precis som vanligt. Folk är inte så pigga på att skriva dementier och berätta att de lät sig uppröras lite väl hastigt.

Och så blir de flesta halvengagerande människors minnesbild att ”I Svenska kyrkan super de upp medlemmarnas pengar hej vilt, och så försöker man förbjuda de förtroendevalda att skriva vad de vill på internet”. Någon nyansering kommer ju inte att nå fram till deras öron.

De av er som skrivit något upprört om det hela, och som väljer att länka till förslaget när det nu kommit upp på Kyrklig dokumentation: kudos åt er.

Ni övriga kan väl åtminstone tänka efter en gång till, innan ni hakar på nästa drev?

 

Länkar

Ärendet till kyrkostyrelsen ”Kyrkostyrelsens arbetsformer” på Kyrklig dokumentation. På sidan tre nämns att policyförslaget finns som bilaga, som utgör resten av filen.
http://kyrkligdokumentation.nu/b16ks160614.pdf

Det äldre, motsvarande dokumentet för anställda.
http://blogg.svenskakyrkan.se/webbutveckling/files/2011/02/Policy_sociala_medier_1.0.pdf

Debatten på KT. Thomas Grahl:
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/hur-tanker-kyrkostyrelsen-forbjuda-ironi
Wanja Lundby-Wedin och Mats Hagelin:
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/svar-direkt-policyns-syfte-ar-att-ge-rad-och-stod

Prästbloggaren Anders Göranzon/Moruti, som under ett tidigare skede resonerade kring policyförslaget i termer av tillit, eller brist på sådan.
http://moruti.blogspot.se/2016/06/lex-sandahl.html

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s