Försoning i ämbetsfrågan.

Är det möjligt? Är det troligt? Är det rimligt?

Och vad betyder det – egentligen?

Berättelsen om de kvinnliga prästernas inträde i Svenska kyrkan ser rätt olika ut, beroende på vem som berättar.

Frågar man Dag Sandahl och övriga i den numera insomnade(?) Fria synoden handlar ämbetsfrågan om ett politiskt beslut, taget utan teologisk motivering.

Frågar man den första generationen kvinnliga präster, ja även den andra, får man en skildring av uttalad mobbning redan under utbildningen utförd av manliga prästkandidater, som inte ansåg att kvinnor kunde eller borde bli präster.

Det där med ”ingen teologisk motivering” kan man fundera över. Ingen teologisk motivering som Sandahl et al. godtog, kanske. Eller var man faktiskt lite slarvig där? Sköttes inte underarbetet inför beslutet, så att man gett kvinnoprästmotståndarna något att i evighet idissla som värsta rättshaveristerna? Gick det hela för fort, eftersom regering och riksdag tryckte på?

Nomineringsgruppen Frimodig kyrka vill ha försoning i ämbetsfrågan, säger man. Man har gett upp om att kunna hindra kvinnor från att prästvigas. Nu är man nöjd om man får sina egna prästvigda.

Om man tar ett beslut, att det att vara emot kvinnliga präster inte längre är ett hinder för prästvigning. Är det försoning, undrar jag? Det beror väl lite på hur det genomförs. Vad menar Frimodig kyrka, när man säger ”försoning”?

Det var inte alla kvinnoprästmotståndare som betedde sig illa, förstås. Säkert en minoritet – men med kännedom om människans natur var det förmodligen en ganska stor minoritet, om inte annat som goda john-följare.

De som varit med och mobbat kvinnliga präster och prästkandidater. Är de beredda att be om ursäkt, på riktigt? Söka upp dem som de felat mot och be om förlåtelse?

Anser de att de har något att be om förlåtelse för?

Om man har olika åsikter om vad det är att ”fela”. Är det en förolämpning och mobbning att inte ta emot nattvarden av sin kvinnliga kollega, eller inte? Det beror nog litegranna på, det. Många kvinnliga präster har uppenbarligen uppfattat det så.

Vill de faktiskt ha försoning, de i Frimodig kyrka som har ”avvikande hållning” i ämbetsfrågan. Eller vill de ”bara” ha rätt att existera i Svenska kyrkan, men tänker inte medge att man gjort något fel?

Är det möjligt med försoning i ämbetsfrågan? Jag vet inte. Däremot är jag övertygad om att få saker har skadat Svenska kyrkan så mycket som det fokus som ämbetsfrågan fått, förmodligen eftersom det hela stressades igenom för snabbt. Hårdheten mot kvinnoprästmotståndarna, som i realiteten kommit att drabba vissa grupperingar inom kyrkan hårt – för det är ju inte som om kvinnoprästmotståndet är jämnt utspridda i alla teologiska grupperingar eller fromhetstraditioner! – har skapat en vana, tror jag, vid att inte behöva bry sig om ”fel” åsikter.

Då och då återkommer jag till en artikel av Ann-Louise Eriksson, där hon skriver att hon inte längre tror på det där med rätt och fel teologi. Det enda som spelar roll är om teologi är ”välfungerande” – men hur definieras det? Den frågan är jag inte helt säker på att hon besvarar. Kanske är det som spelar roll om teologin fungerar för att vi ska kunna ”uppfatta Gud och begripa våra liv i förhållande till Gud”. Men hur avgör man vad som fungerar och inte fungerar för det? Alla ska avgöra det, var och en för sig. Därför krävs många röster. Ungefär så förstår jag henne. Bort från en monolitisk teologi som försöker säga hur det är, vilket ändå inte går, och in med mångfald. Det låter ju bra, vid första påseendet, men blir till en rejäl krock med det gamla.

I frikyrkan har frågan om par av samma kön i församlingen – vilket inkluderar, men inte inskränker sig till vigslar av människor av samma kön – ställningen av symbolfråga för ”klassisk förkunnelse”. Står man inte fast vid de gamla åsikterna om homosexualitet, har man ”ändrat sig” och ”givit efter för världen”. Andra förändringar som skett, exv. att Pingstfolket slutat kräva att kvinnorna bär hatt i kyrkan, anses däremot inte som en eftergift för världen. I Svenska kyrkan torde det vara ämbetsfrågan som är själva symbolfrågan. Den som skyttegravarna grävts kring. Fast det i grunden handlar om något annat.

 

Länkar

Människor och tro, december 2014: När hon blev präst. Reportage om de tidiga kvinnliga prästerna, bland annat om den mobbning de utsattes för.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=416&artikel=6046267
Det är så länge sen jag lyssnade på det, så jag ska inte säga för mycket om det. En gammal text om radioprogrammet finns här
https://rebellasandra.wordpress.com/2015/01/01/arkiv-och-samtalsreportage-i-radio-om-ambetsreformen/

Bisp emeritus Tuulikki Koivunen Bylund, om sina allra svåraste år – som domprost, tillsatt av regeringen när både församlingens kyrkoråd och domkapitlet hade velat ha en annan kandidat.
https://tuulikkismemoarer.wordpress.com/2016/06/09/de-varsta-aren/
Min spontana känsla efter att ha läst den texten blev ”kanske tiden inte är mogen för försoning i ämbetsfrågan”. Å andra sidan är frågan hur mycket av det som bisp Tuulikki råkade ut för som var renodlad mobbning pga fel kön, och hur mycket som berodde på att församling och domkapitel upplevde sig överkörda? Det låter inte som någon optimal sits. Faktiskt låter det ganska elakt att i det läget som var då förorda en kvinna när hon inte var den som de lokala ville ha. Kunde det verkligen vara så bråttom, undrar jag. Men såna överväganden behövde väl inte regeringen göra. (Jag visste att regeringen på statskyrkotidenbestämde om biskopstillsättningar, men även domprostar? Oj. Och oj igen.) Man kanske, trots allt, inte ska skylla allt på de elaka kvinnoprästmotståndarna…? vilket bisp Tuulikki alls inte gör i sin text, för den delen. Men jag gjorde det spontant. Fel av mig, antar jag.

”När var och en hör just sitt språk talas” av Anne-Louise Eriksson, ursprungligen från Svenska kyrkans websajt nu på Internet Archive. Pdf, öppnas inte i eget fönster utan laddas ner (fråga någon webnisse om varför det funkar så, inte mig).
https://web.archive.org/web/20160612183542/https://www.svkyr.se/default.aspx?id=913482
När jag först hittat denna text blev jag djupt provocerad. Kristendom utan sanningsanspråk var ingenting, tyckte jag då. Idag har jag vandrat en bit ifrån den ståndpunkten men har fortfarande grava problem med hennes slutsats: Alla ska ha tolkningstillträde, och ingen ha tolkningsföreträde. Därför måste de som kräver monolitiskt tolkningsföreträde – exv. att kvinnor per definition inte kan vara präster – puttas ut i kylan. Resultatet av det här tänket blir tyvärr inte tolerans. Resultatet blir att inget annat än ståndpunkten att man accepterar nästan allt blir gångbar och där, tror jag, ligger kärnfrågan vad gäller de inomsvenskkyrkliga konflikterna. Inte i själva ämbetsfrågan, egentligen, utan i grundinställningen till vad teologi är, och vad kristendom egentligen är.

 

Fler länkar

(uppdatering, fanns alltså inte med när texten lades upp. Har även i övrigt putsat och ändrat, som jag ofta gör)

Agneta Sofiadotter skriver på Katolsk vision om sina erfarenheter av Svenska kyrkan, när hon var ung för länge sen bland annat som icke-vigd ”vikarierande skolpräst”.
http://www.katolskvision.se/blog/?p=19372

Jag blev hatad och fruktad av lutherska manliga präster. De kunde prejja mig på vägen från bussen till arbetsplatsen för att öppna dörren och säga (väsa) att de ber till G-d att jag inte ska bli prästvigd.

Den debattartikel i DN av Gösta Tingström som hon citerar ur har inte så stor relevans just för ämnet försoning i ämbetsfrågan, men eftersom hon inte länkat till den i sitt blogginlägg länkar jag har. En mycket bra text om Svenska kyrkan just nu men som sagt, för detta bloggilägg eg. off topic.
http://asikt.dn.se/asikt/debatt/kan-inte-kyrkan-astadkomma-en-forandring/

 

Tanken att ämbetsfrågan till stor del är en symbolfråga, att det egentligen handlar om andra saker, läste jag första gången i ett brevväxlingsreportage i tidskriften Evangelium. Artikeln hette Från Ludvig till Evelina. Tyvärr verkar länken vara död. Inte finns sidan sparad i Internet Archive heller. Jag lägger upp länken ändå, i hopp om att någon ska fixa till websajten.

http://tidskriftenevangelium.se/gamla/fran-ludvig-till-evelina/

Annonser

3 thoughts on “Försoning i ämbetsfrågan.

    • Tack för det varma omdömet!

      Det som avses är alltså avslutningen på den första Länkar-delen, innan jag lade till ytterligare en.

      Tanken att ämbetsfrågan är en symbolfråga som eg. handlar om annat är inte från början min. Om jag hittar igen den artikel som puffade mig åt det hållet ska jag länka till den.

      Gilla

  1. Ping: Är sanningen funktionell? | Blickens Äventyr

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s