Den långa dansen

Hela natten lång, årets kortaste natt, brann facklor på flottarna som låg samlade i en vid krets under den tättbestjärnade himlen så att en stor ring av eld fladdrade ute till havs. Flottfolket dansade. De använde varken trumma eller flöjt eller andra instrument, men de stampade fram dansrytmen med sina bara fötter på de stora, vaggande flottarna och försångarnas röster förlorade sig klagande över deras väldiga boplats havet. Den natten var månen inte framme och dansarnas kroppar skymtade dunkelt i stjärn- och fackelsken. Då och då blixtrade det till som när en fisk slår, det var en pojke som slungade sig från en flotte till en annan: de tävlade med varandra i att göra långa och höga språng och ta sig från flotte till flotte tills de hade dansat på alla och slutit cirkeln innan morgonen kom.

Arren dansade tillsammans med de andra. I hela Övärlden dansar man långdansen om midsommarn fast stegen och sångerna kan skifta. Men som natten fortskred och många av de dansande föll ifrån och slog sig till ro för att se på eller ta sig en lur medan sångarnas röster blev allt hesare, nådde Arren och en grupp spänstiga hoppare fram till hövdingens flotte. Där stannade han och lät de andra hoppa vidare.

Sparvhök satt tillsammans med hövdingen och dennes tre hustrur nära gråvalarnas tempel. Mellan de snidade valar som bildade dörrposter satt en sångare vars höga röst inte hade mattats av nattens allt sjungande. Han sjöng på, outtröttligt, medan han slog fingertopparna mot trädäcket för att hålla takten.

”Vad är det han sjunger?” frågade Arren magikern, för själv kunde han inte uppfatta orden, som sjöngs med utdragna tonfall och pryddes med drillar och egendomliga strupljud.

”Om de grå valarna, om albatrossen, om stormvinden… De sjunger inte sångerna om hjältar och kungar. De känner inte Erreth-Akbes namn. Nyss sjöng han sången om Segoi, hur Segoi lät öarna höjas ur havet. Så mycket kommer de ihåg om vår gemensamma forntid. Resten handlar om havet.”

Arren lyssnade. Han hörde sångaren härma delfinens visslande läte och bygga sin sång på det. Han såg Sparvhöks mörka, klippfasta profil mot fackelljuset och såg pupillerna glänsa mjölkvita i hövdinghustrurnas ansikten medan de samtalade lågt med varandra, och han kände flottens långsamma vaggrörelser i den lugna sjön. Han gled gradvis närmare sömnen.

Han ryckte till och vaknade. Sångaren hade tystnat. Inte bara mannen nära dem utan alla de andra på alla flottarna i ringen. De tunna rösterna hade dött bort som sjöfågelsrop i fjärran, och allt var tyst.

Arren såg sig om över skuldran mot öster. Han väntade sig att se soluppgången. Men allt han såg var den gamla månen som just steg upp över horisonten, guldgul bland sommarstjärnorna. När han såg söderut såg han Gobardon stå högt på himlen med sina åtta följeslagare under sig, också den sista: runan som tecknade alltings slut stod flammande, färdigtecknad över havet. När han vände sig mot Sparvhök såg han att magikerns mörka ansikte riktats mot samma stjärnbild.

”Varför slutade du sjunga?” frågade hövdingen sångaren. ”Det är inte soluppgång ännu, inte ens gryning.”

Mannen stammade och sade: ”Jag vet inte.”

”Sjung vidare. Långdansen är ännu inte avslutad.”

”Jag kan inte orden”, sade sångaren och hans röst stegrades som i skräck. ”Jag kan inte sjunga. Jag har glömt sången.”

”Sjung en annan då!”

”Det finns inga mer sånger. Det är slut”, ropade sångaren, böjde sig framåt tills han låg hopkrupen på däcket, och hövdingen stirrade häpen på honom.

Flottarna svajade under den knastrande facklorna, alla var tysta, havets tystnad omslöt den lilla kretsen av liv och ljus och uppslukade den. Ingen av de dansande rörde sig.

Arren fick för sig att stjärnornas glans avtog. Ändå syntes inget gryningsljus österut. Skräcken kröp över honom och han tänkte: ”Det blir ingen soluppgång. Det blir ingen ny dag.”

Magikern reste sig. När han gjorde det löpte ett vitt ljus ilsnabbt runt hans stav och blossae upp starkast i den runa som var infattad i silver i träet. ”Dansen är inte slut än”, sade han. ”Inte natten heller. Sjung, Arren!”

Arren hade velat utropa: ”Jag kan inte, herre!” men i stället såg han på de nio stjärnorna i söder, drog djupt efter andan och sjöng. Hans röst var först låg och hes, men den vann i kraft medan han sjöng, och den sång han valt var den äldsta av sånger, om Éas skapelse, jämvikten mellan mörker och ljus och hur den äldste fursten Segoi sade ursprungsordet och skapade de gröna öarna i Övärlden.

Innan sången var slut hade himlen bleknat till en gråblå färg och det var bara månen och Gobardon som fortfarande brann, svagt, på himlen. Facklorna fräste i morgonbrisen. Arren avslutade sin sång och teg stilla medan dansarna, som samlats för att lyssna, lugnt återvände till var sin flotte medan ljuset klarnade i öster.

”Det är en bra sång”, sade hövdingen. Hans röst var osäker fast han försökte tala oberört. ”Det vore inte bra att avbryta långdansen innan den är avslutad. Jag ska låta prygla de lata sångarna med nilgupiskor.”

”Tala hellre vänligt till dem”, sade Sparvhök. Han stod kvar som förut och talade med allvarlig röst. ”Ingen sångare väljer tystnad av fri vilja.”

Ur Ursula Le Guins ”Den yttersta stranden”, den avslutande delen i den ursprungliga Övärlden-trilogin.

En ond kraft har släppts lös i världen, en ond kraft som får sin styrka ur människornas egna hjärtan. Själva livet är är hotat, inte bara individers liv utan självaste livscyklerna, det ständiga födandet och döendet som utgör livets grundval. Som en konsekvens klarar människorna inte längre att utföra sina ritualer och sjunga sina sånger.

Det är det onda som gör så människor inte längre sjunger sina sånger och berättar sina berättelser. Detta är analogt med min lilla omtolkning av Hauerwas’ läsning av Den långa flykten.

Men att glömma sina sånger, sina berättelser, är också i sig självt ett stort hot. Här skulle Hauerwas nog nicka instämmande.

Gamla blogginlägg kring Le Guin m.m. är framplockade ur gömda arkivet och återfinns via kategorin, se menyn.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s