Vad man ska lära sig av Katarina församling

Jag borde väl inte yttra mig om handboksförslaget, egentligen. Jag har inte läst det. Jag yttrar mig utifrån vad jag mötte, när jag för två år sen gav mig ut att en smula botanisera bland gudstjänsterna i Stockholm och inte mötte det jag tänkt mig. Den soppan och det nu föreliggande handboksförslaget med alla sina valbara varianter bör på något sätt höra ihop. Exakt hur får någon annan än jag reda ut.

Just nu är det mer trafik på bloggen än det brukar. Anders Brogren har länkat till ett av mina blogginlägg (vad ska hans läsare tycka om mig, vojne!) och någon annan har länkat till samma text i Facebook-gruppen där man diskuterar kyrkohandboksförslaget. När jag nu har ovanligt många läsare borde jag väl passa på och fråga om det någonstans i landet finns någon, i vilket samfund eller kyrka som helst, som firar högmässa efter 1942 års kyrkohandbok? Jag har nyligen insett att det var den jag konfirmerades efter. Det är liksom den modell som ligger någonstans i mitt undermedvetna och gnager. Det är suddiga minnen som vill få fastare konturer, men inte får det.

Då, som 14-årig konfirmand, tyckte jag inte om högmässan. Jag var ointresserad, och väldigt mycket var fel. Nu skulle jag vilja återknyta bekantskapen. Le igenkännande åt ”Helig helig helig” och ”Herren är i sitt heliga tempel, hans tron är i himmelen”. Nej, jag tror inte det är en gudstjänstform jag skulle vilja ägna väldigt mycket mera tid åt men jag vill återse, skaka hand, le och skiljas åt igen. Jag vill liksom veta var jag kommer ifrån… men det går inte, för jag är konfirmerad i ett system som inte längre finns.

Sommaren 2014 drällde alltså Rebella ut i Stockholms kyrkovärld, med sinnet inställt på högmässa av 1942 års handbok. Det blev krock.

Jag mötte allt annat än det. Jag jobbar konstiga tider och söndagar kl 11 är en dålig tid för mig. Det spelar säkert roll för min upplevelse av att känna igen så ytterligt lite. För sisådär en vecka sen insåg jag att jag nog inte gjort en enda högmässa enligt 1986 års ordning.

Det ställe där jag fått mest igenkänning från mina gamla minnen är – håll i er nu, för det är inte någon av de kyrkor ni tror.

Den kyrka där jag mest känt igen mig var den där träkyrkan på Södermalm. Allhelgonakyrkan, den beryktade, som varken har riktig trosbekännelse eller syndabekännelse.

Så vad kände jag igen?

Alltså, det var ju inte bara igenkänningen. En hel del av det som är nytt med Allhelgonamässan funkade för mig. Annat hade jag svårt för, men vande mig vid. Men ”O Guds lamm”, sjunget a capella, var en igenkänningsgrej. Klart viktigast var dock Fader vår.

Stockholmspräster hajar till om man säger Fader vår istället för Vår fader, har jag märkt. Tja, jag är inte så ung; de få präster jag haft lite mer närkontakt med har varit yngre. Och så är jag inte konfirmerad här. Jag vet inte om det var mitt stift, min församling eller bara min konfapräst som var allmän bakåtsträvare. Vi fick se Vår fader på papper, men lärde oss Fader vår eftersom ”vi räknar inte med att få alla att lära om” sade prästen.

Fader vår var ungefär det enda jag ansåg att jag kunde av den kristna gudstjänsten. Och så har ni gått och bytt ut den! Det visste jag ju egentligen. Rent intellektuellt var jag inte förvånad, men känslomässigt tog det emot. Det är viktigt att få kunna, vet ni. Kunna vara med. Kunna göra.

Den som använder Katarina församlings ”succé” (om man nu vill använda det ordet) som intäkt till att det är jättebra att ändra allt hej vilt vet inte vad den pratar om. Allhelgonamässan (som jag väljer att prata om, eftersom min erfarenhet av den är större än av Katarinamässan) har behållit en viss mängd tilltal från förr. Och den har behållit det som folk verkligen kan.

Präster och andra svenskkyrkliga som kommer in och tycker att gudstjänsten i Allhelgona är för mycket underhållning, ”the präst show”, förstår inte. De har ett helt annat perspektiv och tja, jag ska väl inte förklara för dem att deras syn är fel, men jag tror verkligen inte att de förstår vad som bär den gudstjänsten.

Det är relativt få moment där församlingen medverkar, det är sant, men de som finns är enkla. Har låg tröskel, vilket ju är så populärt nuförtiden. ”Herre hör min bön” är en enkel sång som inleder alla allhelgonamässor. Den som lätt lär sig musik kan den efter första mässan, andra kanske behöver några gånger men det går fort. ”Fader vår” kan man förmodligen sen förut, och man slipper irritationen att behöva lära om något man ansåg sig kunna. ”O Guds lamm” är väl lite svårare, men det är ett (1) musikaliskt krångelmoment – som dock bär igenkänningens glädje, för de av oss som inte är så unga. Och folket runtomkring bär ju, så det gör inte så mycket om den är svår. Det går fort att känna att man är med, att man är med och bär. Helt utan agendablad.

Allhelgonamässans succé bygger alltså inte enbart på att kasta ut och göra om, utan i lika hög grad på igenkänning. På tradition. På att behålla – samt, förstås, att de moment som är helt nya ska vara lättillgängliga, typ ”Herre hör min bön”.

Det är det ena.

Det andra är att den gudstjänsten från början formades utifrån de besökandes önskningar. Förmodligen är det just därför Katarina församling är en av ytterst få svenskkyrkliga församlingar som använder gamla Fader vår. Det är vad vanligt okyrkligt folk kan; att kunna ”Vår fader” utantill är däremot en klar kyrklighetsmarkör. Allhelgonamässan utformades utifrån vanligt okyrkligt folks önskningar.

Vill man kopiera och låna från Allhelgonamässan ska man alltså skita högtidligt vad som ingår och inte ingår i de gudstjänster som firas i Katarina församling. Istället ska man fråga de som vill fira gudstjänst i just den kyrka det handlar om ”vad vill ni ha”. Jag vet nu inte vad Olle Carlsson & co lär ut på alla sina föredrag, men det ser jag som Allhelgonamässans kärna. Nu kanske någon inbiten katarinian kommer att säga emot mig, och kanske jag har helt fel… jag försvann ut därifrån efter ett tag, och ska verkligen inte säga att jag förstår den församlingen inifrån och ut, men jag har åtminstone sett den från insidan mer än vid bara något studiebesök plus att jag läst lite om hur Allhelgonamässan kom till. Jag tror att om man inte har någon sådan grupp som verkligen vill fira gudstjänst just i den här kyrkan, är det nog inte mycket av Katarina-konceptet som över huvud taget är tillämpligt.

Jag vet att det nya handboksförslaget i ytterst liten utsträckning ”förbjuder” sånt som folk kan. Om något inte finns tillgängligt, spelar det dock mycket liten roll huruvida det är formellt förbjudet eller ej. Såvitt jag förstår är det nya handboksförslaget ägnat att permanenta det kaos som råder i Stockholms svenskkyrkliga gudstjänstvärld, och gör det till modell för resten av riket.

Vill jag ha min gamla Fader vår att hålla i handen, då har jag två möjligheter: Katarina församling samt katolikerna. Jag nosar just nu på ett ställe där jag, om jag blir kvar, måste lära mig Vår fader. Kanske det blir så, jag vet inte än. Jag gör visst motstånd. If it ain’t broken, don’t fix it!

”Vår fader” introducerades väl på bredare front i och med 1986 års kyrkohandbok antar jag. Bara det bytet var problematiskt, och så ska ni redan byta kyrkohandbok??? Det är väl bäst jag går i ide, och låter bli att lära mig nåt tills ni vet hur ni vill ha det.

De katoliker som vägrar acceptera den ”nya” katolska mässan har min sympati, verkligen. Jag sätter ironifnuttar runt ”nya” eftersom den är från mitten på 1970-talet. Om jag varit född katolik och 20 år äldre hade jag förmodligen haft samma kamp där, som jag nu har i SvK. Skillnaden är dock att jag vet att den ”nya” katolska mässan lär förbli som den är för överskådlig tid. Det är värt det, för gamla katoliker som kommer tillbaka till sin kyrka, att lära sig mässformen. Vad i dagens Svenska kyrka är värt att lära sig? Något alls?

Jag kommer inte gå i ide. Jag kommer att leta mig någon annanstans istället. Om ni mot förmodan kommer fram till hur ni vill ha saker, finns det väl en viss risk att jag då rotat mig på mitt övervintringsställe och inte ids masa mig tillbaka.

Så sitt där med ert inklusiva språk, Livgiverskor och undvikanden att köna Gud. Gör det bara. Jag är för övrigt feminist och anser att kristendom är fylld av patriarkala och problematiska saker, som man IMHO hellre bör skåda i ögonvitan än sminka över. Denna patriarkala tradition är nu den enda vi har, så det är lika bra att brottas med den och acceptera att man kanske blir halt. Kom igen – vi är halta. Det finns inte en kvinna i det här landet som inte är halt, och det ändrar vi inte på genom att undvika att kalla Gud för Fader och Herre.

För övrigt: Om ni vill ha könsneutrala sätt att benämnda Gud, kanske man ska börja med att inventera vad som finns i landets inhemska traditioner? istället för att apa efter en massa amerikanska feministteologers treenighetsformuleringar. Har handbokskommittén ens funderat på Laestadii sätt att benämnda Gud ”den himmelska föräldern”? Han använde det förmodligen inte liturgiskt (eller gjorde han?) men jag tror faktiskt att den formuleringen skulle vara godtagbar för de allra flesta, av flera skäl – inte minst att den i vårt land är traditonellt förekommande. Frågan är om man vill försöka göra något som är godtagbart för de allra flesta, eller om man helt gett upp den ambitionen. Om det sistnämnda, har Svenska kyrkan egentligen gett upp sina folkkyrkoambitioner och blivit en frikyrka bland alla andra varför jag lika gärna kan navigera runt i frikyrkofloran.

Om ”den himmelska föräldern” är för provinsiellt bör man fundera på allvar över vad man menar med det där med inklusivt språk. Vem är det som ska inkluderas? Enbart Upplands och Sörmlands halvsekulariserade befolkning, minus de som är alltför intellektuellt lagda? ”Inklusivt språk” måste vara bland de värsta nonsenstermer jag någonsin hört. Vill man ha språk som gör så jag känner mig inkluderad ska man låta mig ha min gamla Fader vår, så som den ska låta. (Det sistnämnda är min känsla, inte ett objektivt faktum.) Något som är inklusivt för alla finns helt enkelt inte.

Det enda man kan göra är att skapa den gudstjänst man själv vill ha. Försöker man skräddarsy den för någon annan, är risken stor att man till slut står där med något som ingen egentligen vill ha.

När jag nu ändå rantar så här, kan jag ju passa på att fråga igen efter någon som faktiskt kör högmässa efter 1942 års kyrkohandbok. Jag skulle vara beredd att vara resa ganska långt, faktiskt, men kan behöva en del framförhållning.

 

Länkar

Det jag skrev kring kyrkohandboken som lockat hit ovanligt många läsare
https://rebellasandra.wordpress.com/2016/05/18/ironiskt-nog/

Annonser

19 thoughts on “Vad man ska lära sig av Katarina församling

  1. Ja och amen! Vi ska utforma en gudstjänst som vi själva ser som autentisk, det blir aldrig rätt att göra det man tror ”folk vill ha”. Inklusivt spårk; my foot! O Guds lamm med melodi från 300-talet funkar bra just pga att den signalerar kontinuitet och är enkel att lära.

    Visst är det löjligt etnocentriskt att ta till sig saker från USA men inte ens idas överväga laestadianska formuleringar. I laestadianska sammanhang gäller dessutom 1942 års handbok. Risken är dock att du ändå känner dig främmande eftersom psalmerna är från 1937 års psalmbok och den var på utgång redan på 1980-talet. Dessutom märks det nog att det inte bara är gudstjänst utan också släktträff och predikningarna är sällan mästerverk. Predikningarna som dessutom tolkas till svenska så det blir dubbelt så långa. Men jag tror det ska finnas laestadianförsamlingar i Stockholm. Ja, det gjorde det, både väst och öst: http://www.kyrktorget.se/vastlaestadianerna.stockholm
    http://www.stockholmsfridsforening.se/sv/

    Liked by 1 person

    • Ah, då finns en grupp till i Stockholm som kör Fader vår: Laestadianerna. Tänkte inte på att de, med Kalle Dussins Bibel och gammal psalmbok förstås även kör gammal gudstjänst. Det blir garanterat bara studiebesök, men TACK!

      Finns något skäl att föredra öst eller väst? Gudstjänstar de likadant?

      Gilla

      • Laestadianer firar mässa väldigt sällan, vid de stora högtiderna enbart. Möte är ett bönemöte med mer predikan och det leds av lekmannapredikanter, gudstjänst är en gudstjänst med präst.

        Öst är mer lättsamma vad gäller livsstil och kläder, de sjunger dessutom mycket och starkt, men de är mer hårda med att man verkligen inte går till nattvarden om man har något otalt med någon så deras högmässor tar aldrig slut eftersom ingen vågar sig fram innan de bett alla de kan tänka på om förlåtelse. Väst har i allmänhet mindre ”lagiska” predikningar men är mer synligt konservativa.

        De flesta som inte är vana vid dessa stilar känner nog sig lite obekväma i situationen. Predikan är alltid på meän kieli här i trakten och tolkas till svenska och andra språk som kan behövas. Jag vet inte hur de gör i Stockholm.

        Angående sången: O, Guds lamm har man förstås ingen notbild av men texten har sjungits länge. Ibland menar man att den är jämngammal med Ambrosius psalm, Världens frälsare kom här från 300-talet. O Guds lamm i nuvarande tappning fastställdes troligen senast på 700-talet i nuvarande form. Guds rena lamm oskyldig står som en annan variant av Agnus dei-melodi. Den finns bevarad i skrift sedan 1200-talet, så sångerna i mässan är slitstarka.

        Gilla

    • Är O Guds lamm-melodin från 300-talet, verkligen? Hur vet man det?

      Agnus Dei, qui tollis peccata mundi, miserere nobis Jo, verkar funka på den melodin. Inte för att jag vet hur man betonar latinet men melodin måste ju vara skriven för det språket, om den är så gammal. Jag utgår från att den är kvar både i 1986:an och i kyrkohandboksförslagets ”serie A”.

      Lätt att lära? Upprepningarna underlättar förstås mycket, men om man inte råkar tycka att riktigt gammal musik är spännande tycker man nog tonspråket är främmande – ”låter konstigt” är förmodligen vanligaste sättet att formulera det. Sen vänjer man sig ju. Om församlingen kan och verkligen sjunger, som i Allhelgonakyrkan, underlättar det lärandet massor men en hel gudstjänst i ungefär den stilen är nog jobbig att komma ny till. Mycket att lära innan det funkar.

      Gilla

  2. Aha. Då var det inte så enkelt med laestadianerna som väg till högmässa enligt 1942 års handbok, då. :-(

    Just studiebesök är ganska bra. Det är som när jag var på katolsk gudstjänst som tonåring. Vanliga kyrkobesök var jag jätteobekväm med, men katolsk gudstjänst var ju inte ”på riktigt”, bara studiebesök! och jag inbillar mig att jag skulle känna likadant hos leastadianerna, men vet förstås inte.

    Den O Guds lamm-melodi jag tänker på har lite gregoriansk känsla men jag har sett det kallas för ”svenskkyrkligt O Guds lamm” så jag antar att den inte är jättespridd. På Wikipedia står det ”O Guds Lamm, som borttager världens synder sjungs till en melodi som grundar sig på motiv i litanian”- jaha? Inte helt glasklart för oss som inte är jätteinsatta.

    Gilla

    • Någondera av laestadiangrupperingarna samarbetar med Missionsprovinsen, såg jag. Kanhända kan då Missionsprovinsens präster tänka sig att köra efter 42:an. Kanske det är Missionsprovinsen man ska fråga först. Jag inbillar mig att de har koll på vad som finns.

      Gilla

      • Jo, eftersom laestadianer firar mässa så sällan är nog Missionsprovinsen rätt ställe att gå till. Men låt inte mig skrämma dig från en laestadiansamling elelr gudstjänst. Många flyktingar trivs bra där så gudstjänsterna använder uppenbarligen någon gammaldags ordning som de östkristna och kopter känner igen.

        Gilla

      • Ska man fråga efter ”gudstjänst efter 1942 års kyrkohandbok” ska man nog ställa frågan till präster. Till vanligt folk ska man nog formulera sig så att man söker en gammaldags gudstjänst med ”Herren är i sitt heliga tempel, hans tron är i himmelen” etc.

        Gilla

      • Laestdainer säger inte 1942 års kyrkohandbok utan ”enligt gamla ordningen”, men det är den och varfär den har fått sådan kosher-stämpel beror antagligen på att under 1950-talet kom många av de som är äldst nu till tro, det var en stor ”väckelse” under den tiden. Det var btw samtidigt som Bror Hjort gjorde altartavlan i Jukkasjärvi kyrka och han säger själv i en text om altartavlan att han vid den tiden kunde sägas vara laestadian eftersom han var så mycket på deras samlingar och gudstjänster med avsikten att samla material till tavlan.

        Gilla

      • ”Den gamla ordningen” är ju fullt logiskt så länge det är varianten efter den, som är den gällande. Snart kanske 1942:an är den gamla-gamla ordningen.

        Undras vad 1942 års ordning hade för gudstjänster som inte var högmässa. Högmässa då behövde ju alls inte betyda nattvard, oftast inte, men vad laestadianerna har… det borde väl gå att se i någon psalmbok vilka varianter de har att välja mellan, antar jag. Såvida det inte är högmässa utan HHN som de bara kallar gudstjänst.

        Gilla

      • Jag vet faktikst inte, som sagt var HHN firar de sällan. Det var en sak som gamla vänner i den trosinriktningen klagade på med ”nya ordningen” att det blev så mycket nattvard. För mig är mässa alltid HHN men för dem kunde en gudstjänst utan HHN också vara en högmässa. Jag har ju inet jobbat alls under ”gamla orndingen annat än vid laestadiangudstjänster så jag är dålig på vad de kallar saker och ting förutom bönemöten och samlingar.

        Jag kan dock tänka mig att de glatt accepterar missionsprovinsen trots det högkyrkliga och allt ”mässande” med HHN. De brukar inte vara mer kräsna än att det ska vara en manlig präst och ”rätt” ordning och psalmbok (1937). Jag var med om att när predikanterna varnat för att fira första Advent i huvudkyrkan i församlingen pga kvinnlig präst så kom ett gammalt godhjärtat par från den gruppen (väst) till Missionskyrkan där jag just den söndagen hade hand om gudstjänsten. De var så tacksamma och kramades på laestadianvis och önskade Guds frid efter gudstjänsten (utan HHN=). De hade ju följt predikanternas råd och uppfyllt hela rättfärdigheten genom att bojkotta min kompis Kristina som höll i SvKs gudstjänst den dagen.

        Till saken hör förstås att de var bekanta till min familj, vi sågs ibland på samlingar och jag delade ut tidningen till dem så min tro var de bekanta med och hade ”godkänt”. Men mestadels är det nog så att de inte har någon djup reflektion kring detta med ordningen och kvinnors tjänst utan följer predikanternas anvisningar och trivs i kyrkan när de någorlunda känner igen sig. Precis som de flesta andra som regelbundet går i kyrkan.

        Gilla

      • Det var en ganska söt historia… tycker åtminstone jag. Samtidigt ytterst förvirrande, när man börjar rota i exakt VAD det är de tycker att kvinnor inte ska göra.

        Gilla

      • I Kiruna struntar inte väst i präster för gudstjänst, dop, begravning, vigsel och nattvard, jag blir så förvånad. Men de har ju ”godkända” präster att tillgå här i trakterna. Väst har sitt centrum i Gällivare, närmare bestämt i byn Purnu.

        Gilla

    • Anagligen har den också förändrats jättemycket från ursprunget, jag märker ibland utomlands att en sång påminner om en jag kan och då är texten densamma visar det sig, så melodin är någon slags variant som dalakoralerna ungefär.

      Gilla

      • Nu diskuterar vi kors och tvärs så trådningen blir alldeles avig :-p jaja.

        Det är tydligen ett halvdussin olika melodier till O Guds lamm, varierande över kyrkoåret. Undras om katarinianerna kör samma hela året, eller om de roterar melodi på sedvanligt sätt.

        Mattias Lundberg skrev för flera år sedan, apropå kyrkohandboksförslaget under utarbetning
        http://www.hymnologi.com/vad-halls-pro-cynosura-et-regula-forslaget-till-kyrkohandbok-svenska-kyrkan-forslagets-serie-liturgi-och-musikvetenskapligt-hanseende/
        bland annat om O Guds lamm. Den variant som används under fastan är från en gammal handskrift – som måste innehålla noter, då – och man tror att den är från 1100-talet. Och den är internationell, menar Lundberg, för utlänningar känner lätt igen den även om de inte alls är särskilt kyrkliga – trots att vår variant har sina egenheter. Det är ungefär som du säger i det inlägg jag tryckte ”svara” på.

        Rytmiserad 1800-talsvariant, skriver han också om. Förmodligen är det vad de kör i Katarina församling.

        Liked by 1 person

  3. Ping: När man ska kasta ut. Och inte. | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s