Hauerwas och Den långa flykten

Rubriken är inget långsökt hopkok. Teologen Stanley Hauerwas har faktiskt analyserat Richard Adams kaninroman Den långa flykten. Han menar att boken handlar om betydelsen av ett samhälles grundläggande mytologiska berättelser. När kaninerna förlorar berättelserna om sin trickster-hjälte El-Ahrairah, själva prototypen för vad det är att vara kanin, tappar de också förmågan att handla ändamålsenligt och så skapas dåliga kaninsamhällen.

När den lilla kaningruppen ledd av Hassel lämnar kaninkologin i Sandleford, och ger sig av på sin långa vandring på jakt efter ett nytt bra ställe att bo på, bärs de av sina berättelser och tolkar också det de möter gentemot El-Ahrairahs äventyr. De använder dem. Berättelserna är levande för dem, de tror på dem (vad nu tro i sammanhanget betyder, etc)

I den gamla trötta koloni som gruppen flyr ifrån känner man visserligen fortfarande till berättelserna, men har slutat bry sig särskilt mycket om dem. El-Ahrairahs mod och villighet att riskera livet för sitt folk känns inte längre relevant för dem. Kaninerna i Sandleford har tappat känslan för kaninlivets skörhet, och vikten av att ständigt vara beredd att fly. Det blir deras död. Människorna gasar ihjäl hela kolonin, som ligger på mark där man planerat att bygga ett nytt fint bostadskomplex.

En bit in i boken blir Hassel och hans kaniner inbjudna att slå sig ner i en redan existerande koloni, som de får kontakt med genom en av dess medlemmar vid namn Gullviva. Den här kolonin göds av en bonde, som lägger ut mat åt dem men givetvis har ett syfte med detta. Han jagar kaniner, fångar dem i snara. I Gullvivas koloni är kaninerna välväxta och friska, men bildligt talat tandlösa. Istället för typisk kanin-mytologi har dessa kaniner konst, både bildkonst – helt okänt för kaninerna från Sandleford – och poesi, som på kryptiskt sätt beskriver den ångest för snaran som alla dessa kaniner hyser under ytan, fast de döljer och förnekar den så väl som de kan. När Hassels grupps egen historieberättare, Maskros, berättar en av de klassiska El-Ahrairah-berättelserna och förväntar sig ett ivrigt gensvar blir svaret mest en förströdd gäspning. I Gullvivas koloni känner de till berättelserna men menar att man inte längre behöver dem. Vad de behöver är den värdighet som ligger i att acceptera sitt öde… det öde som heter ”snaran”.

Många kommenterar att Gullvivas koloni är ett slags ”välfärdssamhälle”. Även Hauerwas använder det ordet. Själv förstår jag inte alls den kategoriseringen. Ett folkhem som försöker se till så medborgarna mår rimligt bra, i syfte att snara och äta upp dem? Det rimmar väl ingenstans?

Jättekolonin Efrafa får närmast beskrivas som en militärdiktatur, där kaninernas liv hårt styrs och rutas in på ett mycket o-kaninigt sätt. Där känner man över huvud taget inte till El-Ahrairah längre.

Efter att gruppen slagit sig ner på en ny plats befriar man ett par tamkaniner. Vad gäller dem tror jag inget sägs om El-Ahrairah-berättelserna. Kanske det är helt självklart att berättelserna är lika främmande för dem, som för mycket annat en kanin behöver kunna för att överleva i det vilda. Jag är osäker på om Hauerwas alls nämner tamkaninerna.

Jag måste lämna massor av reservationer för att det är länge sen jag läst boken (även om jag läste den tokmånga gånger) samt att jag inte läst Hauerwas. Jag hittade en kortfattad beskrivning på en blogg som verkade adekvat, och har hastigt ögnat de delar av essän som ligger öppet på Google books.

Sandleford-kolonin känns som en av de svagare länkarna i Hauerwas’ analys. Alla kaniner i utbrytargruppen kommer ju därifrån, inklusive gruppens egen historieberättare Maskros. Ingenstans skildras att detta att berätta historier om El-Ahrairah är något som varit satt på undantag i Sandleford; tvärtom känner ju alla till berättelserna och har hört dem många gånger… ska det möjligen liknas vid hur de flesta svenskar idag har grundläggande koll på Jesus-storyn, samt kanske en eller ett par gammaltestamentliga berättelser? Med reservation för att det är länge sen jag läst boken tycker jag att Hassels kaniner verkar ha fått med sig väsentligt mycket mer mytberättelser än så. Det skulle ju kunna vara så att detta är något som kännetecknar de kaniner som lämnar kolonin till skillnad från de som stannar kvar, men jag tror inte det sägs rent ut.

Jag undrar om man verkligen kan dra slutsatsen att det är förlusten av berättelserna som leder till o-kaninaktigt beteende och konstiga kaninsamhällen. Man kan välja att se det så förstås, men jag undrar om det inte är tvärtom. I Gullvivas koloni tappar hjälten El-Ahrairah sin innebörd. Han är ointressant, fyller ingen funktion. De som lever där behöver istället just den poesi de själva skapar, och samma sak gäller kaninerna i Efrafa. Religion, mytologi och liknande skapas i så fall för att motsvara individernas behov i det samhälle de lever, snarare än att religionen formar samhället.

Intressant, förresten, med poesi skildrat närmast som en konstform för depraverade.

När jag som barn gav mig på Den långa flykten, som alls inte är någon barnbok, fnös min bror. ”Läser du den som en äventyrsberättelse, bara. Det är ju en skildring av olika samhällen.” Nu skulle jag kunna kontra med ”läser du den som en sociologisk skildring, bara. Den handlar ju om vikten av religion och mytologiska berättelser”. Fast… nä. Jag blir för övrigt inte alls förvånad om Richard Adams inte riktigt var medveten om de här aspekterna när han varje kväll komponerade nästa avsnitt av berättelsen, som han dagen därpå berättade i bilen för sina barn. Den här typen av författande funkar inte riktigt så.

När jag började söka var jag ytterst föraktfull mot de som pratade om religion i term av berättelser. Min fråga var varför jag i så fall skulle använda just de bibliska berättelserna, när exempelvis Ursula K Le Guins fantasy har talat så mycket starkare till mig. Kan jag inte i så fall lika gärna använda dem? Tja, det skulle jag väl kunna göra, men förutom att det förmodligen skulle göra gamla fru Le Guin ytterst förskräckt, om hon mot förmodan skulle få reda på det, blir jag i så fall helt ensam om min lilla religion. Normalt verkar religion vara något som bäst funkar kollektivt.

Det finns inga stora berättelser längre, säger postmodernisterna. Det finns många små berättelser, men inga stora som alla eller nästan alla omfattar. Berättelserna om El-Ahrairah gör anspråk på att vara kaninvärldens stora berättelse, dess ”sanna” berättelse. Richard Adams kaniner synes ännu inte ha nått fram till postmodernismen. (Ja, jag vet att ”berättelse” rent postmodernistiskt är ett vidare begrepp än så.)

 

Länkar

Hauerwas essä återfinns bland annat i ”The Hauerwas Reader”, som finns på Google Books – dock inte alla sidor. Jag har ögnat den, men baserar blogginlägget mer på en sammanfattning på det blogginlägg jag hittade – nedan – samt mina minnen av boken.
https://truthandtolerence.wordpress.com/2014/05/25/hauerwas-on-watership-down/

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s